Igår kväll, med nån yrsel och stress, städade jag undan allt med Babs. Slängde hennes mat. Dammsög upp hennes katthår från möbler och golv, bytte lakanen i sängen, bytte mina egna kläder, diskade hennes små sprutor för mediciner och la i en låda. Alla hennes mediciner hamnade i lådan. Ville inte ha något spår av henne kvar. Var rädd för att somna, för somnar jag så kommer jag vakna och minnas att hon är borta.
Men jag somnade. Sent. Jag vaknade bara efter några timmar. Gav Majsan och Jussi mat. Gick på toa. Toagolvet var inte fullt av kattsand, så som den varit så ofta på sistone. Jag behövde inte leta rätt på Babs och kolla till henne och inte få i henne mat och medicin. Det fanns ett lugn i det. La mig åter, hoppades få somna om, stängde ute tankarna på Babs med en podd och somnade om och sov sov sov sooov. Sov så pass tungt att jag inte mindes att larmat gått och jag nog stängt av det, för klockan var 14.
Åt rester och sen fil oh müsli och stämde träff med Ingunn. När jag sätter på mig skorna ser jag hur solen når dit Babs ofta låg, under dagbädden tryckt mot dess breda ben, där är nu golvet vitgrådammigt av kattsanden från alla hennes kattlådebesök. Det hugger till lite. Jag tänker att det ska jag tvätta bort när jag kommer hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar