Men alltså Gorillalala.

 Jag kommer tjata för jag är så glad. Fler ville prata om filmen, fler än dom filmare jag kände och det var så fint. Dom som kom fram var nyfikna och roade och undrade och hade tankar och det var fint. Vissa hade sett saker, andra känt något. Unga var dom allihopa. Unga och kreativa. Eller en var äldre och internationell från storfilmer vi alla sett. 

Såklart stod jag där med bekanta som sett filmen men inte sa ett ord om den och några som sa något artigt/vänligt för ja, vad skulle dom göra. 

En hör skillnaden på ett äkta intresse av ens film och det som är för sakens skull, pga vänlighet/artighet/situationen.

Satt i en trapp med P och J på ett mingel på en bakgård och fick beröm av några som kommit fram. När dom lämnade oss sa J: du har fans. 

Dagen efter fick P special mention och J vann bästa norrländska kortfilm. Jag vann inte. Det brände till en sekund för hoppet hade grott efter alla snälla ord. Hoppet och hybrisen.

Men snabbt var jag åter glad, liksom barnsligt glad, tänkte  att jag känner mig som en vinnare. 

Tänker att min/mina film/filmer är tillgänglig/tillgängliga. Nog bra för att vara intressanta men också gjorda på ett sätt som känns möjligt vilket kan vara inspirerande. 

Detta blir så käckt. Hela inlägget är ju käckt. ”…vilket kan vara inspirerande”. Alltså skrev jag det? Jo. Jag skrev också ”att jag kände mig som en vinnare”. Det finns ingen humor i att vara glad. Det är svårt med nyanserna. Att känna sig som en vinnare när en inte vann och stå här pank utan prispengar känns aningslöst tomt. Som en hund. Dom är liksom glada för så lite. Mat, en klapp, en pinne, återse någon dom inte sett på två timmar. 

Fan, nu har jag dissat hundar, det ska en inte göra. 

ps. Gorillalala har fått sin första lilla recension ”gärna mer sån här eroticism i svenska kortfilmer”.

Hotellrummet.

 Hotellrummet var vitt och sängen mjuk och väggarna kala. Så det såg ut som det jag fantiserat om. Det kändes fysiskt som det jag fantiserat om . Men jag fann ingen ro där inne.

Första natten vaknade jag av musik nånstans ifrån och sen kom en stark dust herrparfym till min näsa och jag kände mig tvungen att tända. Såg ingen. Hörde inga tecken av nån i rummet. Sömnen kom inte åter.

Nästa natt när jag glatt skuttat till hotellet och öppnade dörren till rummet luktade det som att nån var där. En varm kroppslukt. Jag kollade i badrummet, uppe på hallens hylla, under sängen, bakom gardinerna flera gånger då dom var mycket breda och långa. Reagerade på att fönstrets vred inte var helt slutet. 

Släckte lampan och la mitt huvud på kudden och den varma kroppsdoften nådde mig igen och i rummets ogenomträngliga svärta förstod jag att nån kröp mot mig. 

Tände lampan. Ingen där.

Nån gång förstod jag att det var en av sängens fyra kuddar som luktade. Varför den börjat lukta vet jag inte. Ville inte tänka på. Slängde den över sängen och ner på golvet. Somnade knappt, vaknade ideligen. 

Kräktes på morgonen pga trött. Åt yoghurt och osötade bär. Drack gurkvatten.

Dagen blev så lång. Så dimmigt trög och slö motade jag min kropp fram. I samtal med blank blick. På mingel på visningar på promenad genom staden. 

På tåget hem slumrade ohjälpligt och åt godisbilar. 

Sov 9 h i min säng. 

Denna Gorillalala igen.

 Är på Filmfest Sundsvall. Ikväll var det visning av Gorillalala och nån liknanden den vid en kombo av papphammar och lost highway. Det dök upp snälla kommentarer och hejarop från så många och jag blev överväldigad. Dansade genom sundsvall, inte vid järnvägskorsningen, där stod jag och väntade på att få gå över ett bra tag, men sen dansade jag vidare till hotellet. Och där dansade jag på rummet till Julio Iglesias.

Var klädd i mina tajta jeans med hög midja och utsvängda ben, en svart sammetsklänning med vita pärlor på nedstoppad i jeansen och en pälsbolero i typ kanin. Jag var fin och festlig stunden till ära. 

Men så la jag mig i sängen, saktade ner, började tänka på senaste dygnet, hur jag sagt att ingen gillat filmen hittills, om Oslovisningen m.m. Pratat med alla om det svala mottagandet och typ gjort det för att dom ska veta att jag vet när dom ser. Att dom inte ska tro att jag är aningslös om dess bristande kvalitet.

Så slog det mig nu att jag typ manipulerat dom till att gilla filmen, att stötta mig, alla dessa snälla filmkillar som faktiskt vill mig väl. Att filmen inte är så bra som dom nu vill tro, att det bara är en stor mjuk vänlighet som sköljer över mig.