En av våningens balkonger, på mitt arbete alltså, har fått två nattgäster som är duvor. Dom flyttade dit. Sov på en metallbjälke i gult sken från en belysning fäst på en tegelvägg.
Hopkurade ej tätt ihop, med varsin tydlig plats, sov dom. Inte lät dom sig skrämmas av mig när jag jag ovetandes om deras närvara klev ut på balkongen en natt. Stod där och såg deras bajs.
Som dom bajsat. Droppade högar, som stearin som smält och runnit, som stalagmiter på räcken och bord. Ett bord hade tippat, på dess skiva syntes duvbajshögarna. Som ett landskap, ett kuperat månlandskap. Inte att bordet tippat under avföringens tyngd, utan bordet var nog bara upphandlat skräp som gav vika.
Och då såg jag dom. Dom två duvorna där de satt och sov och inte gav min närvaro nån notis. Deras oräddhet kändes hotfull och jag gick snabbt in. Och betongen och plåten dom bodde i gav en känsla av luttrade duvor, duvor som levt, den hårda skolan gått.
Nu är ett nät uppsatt mellan bjälke och tak. Duvorna har flyttat och bajset spolats bort. Trasiga möbler sorterats ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar