En dröm.

 Alexander Skarsgård och Joel Kinnaman kommer fram till mig på en fest. De berömmer mitt filmskapande, de har sett mina filmer och Joel hade ju en liten roll i min senaste, vilket jag glömt och han nu påminner mig om.

Vi hänger i en stuga nu, vi ska förbereda oss inför den film jag ska göra med oss tre i huvudrollen. Vi hänger nakna och jag undrar varför och de säger att jag gett så mycket av mig och min kropp i mina filmer att de vill ge tillbaka, vill visa samma sårbara nakenhet.

Alexander lagar bolognese naken vid spisen, kanske ser han lite ut som Josh O’Connor, men jag vet att det är Alex. Jag lutar min bara överkropp mot hans bara rygg. Allt är tryggt och avspänt, de båda vill att jag ska slippa vara rädd och få utrymme att skapa.

Och mitt hår är otroligt, som Raquel Welch kring 1970. Långt blankt tjockt varmt brunt mjukt självfall. 

Har mörka ringar under mina osminkade ögon, men ingen av killarna säger att jag ser trött ut. De ler, de pratar, de vill skapa med mig. 

Ett filmteam samlas, Petrus och Peter - från filmteamen jag var i för 20 år sen, dyker upp. De säger varma leenden och tindrande ögon att detta vill de verkligen vara med på, en film av mig vill en inte missa chansen att jobba på. Jag säger att jag inte har något manus och får till svar att allt jag gör blir bra och intressant och de är här för mig, för filmen. 

Jag går ut och huset ligger nere i en ravin, det är en ljust blårosa sommarnatt. Gröna bulliga träd klär ravinens branter. Jag tänker att jag vill ha en tröja, gå omkring här med brösten i det fria, det kändes kallt och opraktiskt.

Vi gör oss redo för tagning, alla samlas.  

Babs!

 Den 13/4 på kvällen innan arbetet låg jag i soffan. Jussi låg på mitt bröst och Majsan hoppade beskymmersfritt ner på golvet och slickade sig om nosen. Jag tänkte att imorgon vid den här tiden kommer allt ha ändrats för er. 

Vakade av den 14/4. Några få timmars rastlös sömn. Upp. Tog kattväskan och lämnade mina små katter.

Ute går det varmt, jag klädd för kallare väder. Bussen knökfull. 

Kom fram till uppfödaren, samma som Jussi och Majsan är ifrån. I dörren mötte en röd välfönad hane mig, han hoppade upp i mitt knä och strax rusade lika välfönade och parfymerade små katter fram. De tumlade runt, busade, luktade nyfiket på mig, strök sig mot, rusade iväg till nästa sak att upptäcka/återupptäcka.

En liten svartbrun hona med hängande ögon och piggt humör skulle flytta hem till mig. Avtal skrevs på och pengar fördes över och katten stoppades i väskan och hem åkte jag. 

Piggt och självklar hoppade hon ur väskan när vi var hemma. Ivrigt rusade hon fram till Jussi och Majsan. De som var så små när jag åkt hemifrån nån timme tidigare var nu stora och tunga. Som stela block såg de förskräckt på den lilla fluffiga tussen.

Efter ett tag började de lukta i hennes stjärt och väsa. Så höll det på i typ en vecka. Men den lilla tussen, som fick namnet Babs, verkade obrydd, lika glad och ivrig som tidigare.

Hon sov bredvid mitt huvud och väckte mig ibland då hon ivrigt men mjukt slängde sig över mitt ansikte om och om igen.

Babs var liten och tunn. Fem månader skulle hon va men kändes mini. Mini och självklar. Orädd och njutningsfull. Drog vänners händer till sig så de skulle klappa vidare.

Så började ögonen klibba igen och små nysningar komma och så trött hon blev. Åt plötsligt knappt något. 

När jag vaknade på 1:A maj och skulle göra mig redo att gå till demonstrationen var hon så slut. Jag ringde vet och fick tid och sen rådda i att hitta nån som kunde köra mig ut till Vännäs. 

Signes vän Sara körde ut mig.

Solgass och fomo över missad demonstration.

Babs hade kattsnuva. Ej spridd till lungorna. Fick antiinflammatorisk medicin och vi åkte hem. 

Jag jobbade och stängde av den lilla katten helt under mina arbetsnätter, men när jag varje morgon närmade mig mitt hem kom oron över vad jag skulle möta. En trött katt med igenklibbade ögon. Tvättade dom flera gånger per dag och i tisdags när jag kom hem mötte hennes runda blick mig. Hon åt självmant utan strul. Hon åt inte mycket, men nog för att minska min oro något.

Nu håller jag andan, väntar på att hon ska återhämta sig mer, nojar över bakslag.