Monsteran.

 Jag klippte av min stora Monstera. Jag skulle plugga, jag satt och svarade på en fråga, men reste mig, såg Monsteran. Den har haft problem, men inget akut, den är stor och otymplig, delas i två från roten. Båda ändarna var uppknutna på en ful stång i plast. Där var problemet. Så jag skulle bara snabbt få till det hela och det slutade med att jag klippte av den ena av de två stammarna och sen tog det hela en timme eller mer, kanske två, och blev inte bra och jag kände mig fångad i att lösa problemet och bytte plats med en annan Monstera och fick knyta fast den ena mot väggen för den bara hängde hjälplöst och den avklippta hamnade i vatten i en vas på köksbordet och det blev en obalans för fel kruka hamnade på fel plats och nu känns det och ser sämre ut än innan jag började. En ska ju inte ens röra krukväxter på hösten, det är på våren, med ljuset, de har en chans att läka vid stympning och slakt och nya ljusförhållanden som en ny placering innebär.  

Och allt jag skulle ha gjort var att svara på hur menscykeln ser ut och hur nervceller skickar nervimpulser till andra celler. 

Kaktusarna.

 Mina kaktusar blir alltid mindre, smalare, de frodas aldrig, verkar knappt leva. Vissa har gått av då katter vält deras krukor, men de hade ändå varit dömda till evigt lidande i min vård. Varför är kaktusen så svår? Den ska inte ha för mycket vatten, den ska inte ha för lite. För lite gör att rottrådarna torkar sönder och nästa gång du vattnar så finns inga rottrådar kvar att suga upp vattnet och kaktusen ruttnar. Och vattnar du för mycket ruttnar den. Har en Trekantseuforbia som frodas, som växer och skjuter nya blad, men den är ju ingen kaktus, ser bara ut som en. 

Läsaren?

 Han sa bloggens namn när vi satt i bilen. I filmerna jag ser. Jag såg förvånat på honom, sa: vet du om den? Ja jag minns den, sa han. Han beskrev bloggen som mitt dagdrömmeri, min verklighetsflykt, filmerna jag flyr in i. Jag förstod att han inte läser den, inte läst den, för inte handlar den om film, inte alls, inte om verklighetsflykt heller. Den handlar om små stunder och om vädret. 

Sen hörde han fel, han hörde nog det han trodde att jag skulle säga när vi pratade om hans senaste år, han hörde kanske det han önskade att jag skulle säga, så att han skulle få rätta mig, för rättningen kom blixtsnabbt, han trodde jag la hans olyckas ursprung på hans familj, när jag la den på karriären och jag orkade inte rätta honom när han förklarade att det var just karriären som varit dess frö och familjen hans lycka och räddning. 

En stol for av släpet, hängde efter i spännremmen, och han fick stanna bilen och spänna fast den bättre. 

Last days of summer no.2

 Mysan messade och frågade om jag ville äta tacos hos henne. Först tänkte jag säga nej, är ännu hemma från arbetet, men sen tänkte jag att jag delvis är hemma pga ångest och att cykla 1 mil till Mysan och 1 mil hem och umgås med folk skulle göra mig mer än gott, att det nog skulle dämpa oron och sorgen, så jag svarade ja.

Cyklade iväg kl 16. Hade en linneskjorta och jeans. Det var varmt ute, ca 22 grader. Ur älven ångade det, luften blev disig och klibbig. Iväg på smala grusvägar, på större vägar, under tågbron, över en järnväg, rakt fram på den öde, allt mer igenvuxna gamla Holmsundsvägen, korsa nya Holmsundsvägen. Vid Holmsjön, från en brygga i sol, badade barn, när jag svängde av på en grusväg och cyklade mot Mysan passerade jag den lilla stranden, där satt en pappa i badbyxor med sitt barn, insvept i ett badlakan, i famnen. Kom fram kl 16:56. Mysan höll på att styra upp något i förrådet, hyllplan som monterades, som skulle rymma lådor och kartonger i olika storlekar. Sen visade hon mig tomten, vad som överlevt, planer m.m. Hardy öppnade dörren och ropade mitt namn när han såg att jag var där.

Inne gjorde Mysan en salsa, jag fick hacka grönsaker, Hardy åt köttbullar och makaroner och Adam stekte älgfärs. Vi åt kl 18 och sen var jag tvungen att cykla hem så jag skulle slippa cykla i mörker. 

Diset låg kvar över vägen och älven, det dis som låg i skugga hade blivit blått och vitt och det som ännu nåddes av solen var orange och rosa. Det skymde allt mer och när jag kom till Strömpilen var det nästan mörkt, men ännu varmt, ca 20 grader. Tröjan jag haft med mig låg fortfarande i cykelkorgen. På Apoteket hämtade jag ut medicin, på Ica Maxi handlade jag toaborstar, purjolök, hudlotion, ansiktskräm, plommon och lakrits. Fortsatte hem längs älven som blänkte och horisonten bortom centrum glödde i rött. Ett par fotade sig med solnedgången och älven och stadssiluetten som fond. Jag svängde av, upp bland husen. Hemma ville jag ut igen. Bara ut och gå, känna den ljumna vinden, omges av mörkret och grönskan. Ringde pappa istället. Vi pratade kameror och jag skickade bild på cabben som var med i filmen jag nyss spelat in, som jag ännu har en scen kvar att ta.

Last days of summer.

 Det var varmt på stranden. Mjuka små vågor. Vi skulle skynda tillbaka till stan nu. Jag ville bada, men det hanns inte. Han skulle hämta sina barn på dagis. Vi hade spelat in på nytt, det som inte funkade sist, det som hackade och var hårt hade nu blivit mjukt med hjälp av slowmotion. Istället för Kolbäcksbron blev det en snirklande grusväg med vindkraftverk i bakgrunden. Vi släppte en sjal som fladdrade iväg. Jag var rädd att den skulle hamna i hans ansikte så han skulle köra av vägen. Vi tog om och tog om och tog om sjalen som fladdrade iväg. 

Jag fick se hans och hans sambos och hans barns stuga. Den de byggt. Det fanns bilder av dem, han och sambon, från när första barnet väntades, utanför det lilla hus de sedan byggt ut och byggt till små hus runt. De ler och ser så lyckliga ut. Den stuga de nu har var väldigt fin, kändes som en plats för en lycklig familj, som en plats för ett lyckligt liv.

Vi skyndande in till stan, han körde 70 där både vägskyltar och handskrivna skyltar av de boende sa att en skulle köra 50. Jag fick följa med och hämta barnen. Jag satt kvar i bilen. Hörde hur han glatt ropade på dem, hur han utbrast ett uppriktigt glädjerop när han såg dem. Jag ville nog inte träffa dem, tänker att barn tycker att jag är ful, kantig och stor och ogreppbar. Den yngsta var nyfiken, den äldsta som snart är fem år var ledsen över en sticka i fingret. 

När vi kom hem till deras radhus, där min cykel stod, så hade sambon lagat mat, jag följde med in fast efteråt tänkte jag att det var dumt, att barnet med stickan i fingret nog ville vara själv med de sina. Jag satt vid köksbordet. Han, pappan i familjen och som jag spelat in film med under någon timma, började må illa, sa att han kände sig matt, rådde mig att dricka vatten eller äta något om jag också mådde illa. Men jag mådde inte illa. Jag tänkte att de snart har ett tredje barn.

Rullade ner för backen till min mamma. Där drack jag té och åt några kakor. Cyklade hem när det började skymma, mötte Karin som skulle ut och jogga och efter henne mötte jag hennes katt Cleo. 

Dagen efter var jag helt slut, ljuset jagade in mig i sovrummet, det stack i ögonen, mitt huvud på min hals stod rakt ut från kroppen och jag kunde inte räta på mig. Ryggen var kutig och musklerna var som smala spända strängar över skulderbladen. Försökte mjuka upp mig med en varm dusch, men blev sittande under strilande vatten lika stel och krokig och utan vilja eller kraft att ta mig upp och ur och torka mig. På något sätt hände ändå det, jag fick det gjort. Var oändligt törstig och lätt illamående. Illamående tilltog och jag försökte få i mig mat, rågbröd och rivet äpple i yoghurt och när huvudvärken tog i, kramade mitt huvud bortom hopp, så kräktes jag upp allt. Först yoghurten och det rivna äpplet, vilket rann lätt ur mig, sen rågbrödet som rev mjukt mot strupen och fyllde min mun innan jag släppte ner det i toan. Jag grät. Sjukanmälde mig. Sov. 

Natten gick.

Vaknade. Hade ingen aptit. Signe kom förbi med Cola och godis och vi satt på balkongen ty dagen var varm och mild och så gick hon och köpte kebabrullar åt oss som vi åt ute på balkongen och drack av colan hon haft med sig och när hon cyklat vidare till en AW med vänner, tryckte jag godiset och drack upp nästan all cola. 

Sov och vaknade upp till den dag som snart är slut, som räknas som slut nu pga över midnatt. Dagen var mulen, varm och fuktig och min aptit nästan noll. Så less på att äta. 

Ännu mer Montzi.

 Hon är ännu död, så kommer det vara. Känns som en evighet sen hon fanns. Nä, jag önskar att det var en evighet sen hon fanns. Men det är mindre än en vecka sen hon dog. Det är så nära i tid, så nära att jag ibland tror att jag kan greppa efter henne, nå henne. 

Idag dammsög jag, tänkte på allt hår från henne som sögs upp. All hennes fällda päls. Vet att mycket finns kvar. Så mycket katthår sugs inte upp i några enstaka dammsugningar.

Hennes tandborste står på diskbänken. 

Klippte film. Hon är med. Hennes lilla tryne till nos. De stora ögonen. Och då var hon där, här. När jag kom hem igen rusade Majsan in i hallen, hon gled på golvet, gjorde en vurpa. Det var bara hon som mötte mig. Jussi låg i sängen, brydde sig inte om att jag kom. Montzi är död och inte här och kunde därför inte möta mig.

Jag vill att det ska ha gått ett år eller två. Jag vill att Montzi ska vara i det förflutna, så den lilla kattens död inte gör ont längre. 

Det är ju ändå bara en katt. 

Scrollar kattungeannonser på Blocket, jag går in på Jussis och Majsans uppfödares hemsida, en tanke att en ny liten varm tuss ska bota obalansen här hemma gror.