Idag sken solen. Och jag var så fruktansvärt ful. Sminket fäste knappt. Mitt ansikte såg ut att vara täckt av en vit geggig sörja och under sörjan skymtade grådask. Jag gömde mig i solglasögon när vi var utomhus. När vi var inne på bildmuseet såg jag mitt svullna fula ansikte i spegeln när vi klev in i hissen. Jag ville både tokstirra på min spegelbild och slippa se. Jag gjorde båda. Fasan slog rot i mig och jag kämpade att behålla ryggen rak. La armarna bak i svanken, lät dem hålla om varandra där, så att axlarna skulle tvingas bakåt, men halsen ville bara sjunka djupt ner och gömma sig. När solen studsade mot golvet och upp i mina ögon föreställde jag mig hur ljuset träffade mitt ansikte på det mest skoningslösa sätt. På kvällen skickade en vän bildar av Erik Niva, hon skrev med stor förvåning att även han är född 1978, hon hänvisade till hans påsar under ögonen och skrev att nu hänger allt på generna och jag såg bilderna på Erik och tänkte att jag nog ser ut så där, fast med kladdig läppglans och korvig mascara på fjuniga ögonfransar och att jag har påsar under ögonen som är dubbelt så stora som hans och att han nog är fräsch i jämförelse med mig. Så suckade jag och tänkte att om jag inte vore så sömnigt trött så hade jag bölat för halsen började göra ont av gråt som inte lyckades tränga ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar