En måndag.

 Fick ett mejl skrivet. Hade tänk skriva det redan i fredags, men hade svårt att samla mig, samma alla andra dagar i helgen. Hittade nya ursäkter. Jag ska bestämma tid för prov och mejla när det passar. Och det enkla blev mig övermäktigt och nyss fick jag iväg det, slarvigt, hastigt. Bara dag, inte tid. Ville få det gjort. Och när det skickats kom skammen. Skam över att det blev slarvigt och kanske inte hade nog med information. Att det tog mig flera dagar. För det borde ha skickats i tisdags. Men jag sköt det fram till fredagen för det verkade logiskt, men så sköt jag det vidare till idag. 

Har andra mejl att skriva. Sms också. Borde fråga Jussis uppfödare om hon hört talas om de problem Jussi har hos andra katter. Borde fråga Björn vad han känner för sidan som vill visa janabringlove. Samt mejla sidan som vill visa janabringlove. 

Jag ska även ringa hälsocentralen. Men det får bli imorgon. 

Är glad över att ha tvättid idag. Älskar tvättid och tvättstuga. En tydlig konkret syssla. Allt luktar gott efteråt, för jag har köpt sköljmedel. Har sista tvätten i nu och tre timmar tvättid kvar. Tänker om jag kan hitta mer att tvätta, få fortsätta ett tag till.

Lite av veckan som gått.

 Veckan gick och Putin invaderade Ukraina och vi blev alla bedrövade och rädda. En kollega kom på morgonen och sa att hon nu var lika rädd som barna. Med vänner raljerade jag över hur vi ska göra om Putin ger sig på oss. En vän fick höra av de polska hantverkarna som bygger nya lägenheter i huset hon bor i att Putin hatar Sverige. Sen skrattar vi skrämda åt hur chanslösa vi är och kan inte ta in vad livet nu blivit för människorna i Ukraina. 

Solen nådde min lägenhet både i köket och vardagsrummet. Skuggan som rått i månader är över för denna gång.

Jag friterade kyckling och ryggsäcken som stod i köket sög åt sig all doft den kunde från frityroljan och har sedan följt mig till och från jobbet. Den sitter i ryggsäcken trots att den suttit på min rygg under timslånga promenader i minus 18 och plus 2 grader. Trots att den suttit på min rygg när snön föll blöt. När jag klev in på kontoret där jag ställt den på golvet slog frityrdoften mot mig. När jag hade den bredvid soffan jag satt i kom duster från oljan in i min näsa. Jag skämdes och tänkte att alla jag gick om och passerade med ryggsäcken till och från jobbet uppsnappade dess lukt. 

Var med vänner ute och åt på operan igår. En konsert med Frida Hyvönen var i konsertsalen och när den var slut fylldes restaurangen av smala osminkat vackra  naturliga blondiner klädda svart och jag kände mig svullen och vulgär. När bilder från middagen las ut på Instagram zoomade jag in på de av mig och blev rädd för min ledsna hud, mina allt mer skeva drag. När trängseln blev för stor och mina vänner ännu pratade om barn och familjeliv och jag var inte längre en del i samtalet blev jag orolig och svettig och flydde ut. Min vän fick ett tonfall när vi skildes åt som fick mig att skratta då jag inte visste hur jag skulle reagera, jag hörde  berusning och självgodhet, ett överseende med den som fått vara med, den som ännu arbetar med det som var deras sommarjobb sent 90-tal. Gick en omväg i den skrovliga knastrande vårvinternatten. När jag kom hem skickade den vän jag hört självgodhet i rösten av sig och frågade om jag kom hem ordentligt. Hon skickade ett hjärta och jag svarade med ett hjärta. Hon satt på bussen hem.

Idag firade vi mamma, alla utom Agnes var där. Vi åt och pratade och det var fint. 

Och Jussi kan ha blivit sjuk igen.  

Sardiner.

 Jag tänker att det vore trevligt om jag var en person som åt sardiner i olja till frukost. Antagligen äter en sardiner i olja med bröd. Kanske med citron? Kanske med lök? Dricker en kaffe till? Det känns hårt mot magen. Vischyvatten? Men ett segt fluffigt bröd tror jag definitivt en ska ha. 

Jag googlar sardiner i olja och hoppas att tips på förtärandet ska dyka upp. Trycker först på bilder, då bilder är mycket trevligare och en bild kan säga något mer direkt än vad jag orkar läsa mig till. Får bara upp bilder av burkar.

Går tillbaka, trycker på allt. Bara märken eller butikskedjor, Coop, Ica, Willys. Orkar inte gå till sida två. Funderar vidare och skriver upp Sardiner i olja på min inköpslista. 

Solens återkomst.

Hos kuratorn.

 Måste vila hela tiden när jag försöker plugga. Efter att knappt läst den fråga jag ska svara på lämnar jag köket och datorn och lägger mig i en fåtölj i vardagsrummet och stirrar i taket. Vet inte vad jag tänker på, massa saker eller inget, kanske ligger jag där alldeles tom och matt och olycklig över att jag bara inte svarade på frågan och ännu har den kvar. Ibland ligger jag i fåtöljen tom och blank i en timme. Sen läser jag frågan igen och åter vill jag fly in i det tomma. Senaste uppgiften tog mig en dag. Dagen efter kände jag mig svullen i skallen och utan funktion. Kroppen hade blivit tung och ville bara lägga sig ner. 

I fredags träffade jag en kurator. Han frågade om problemen märktes i mitt liv på fler sätt. Han sa inte problemen, han uttryckte sig försiktigt och vänligt. Jag svarade att mitt liv är och har inte varit mycket mer än arbete och vila de senaste 12 åren. Att jag ibland träffar vänner, men jag lever ensam. Jag berättade att jag gör film. Jag berättade om framgångarna med filmerna. Jag ville att han skulle veta det, att jag kan något, att mina filmer visas på festivaler. Att jag vunnit pris och pengar. Jag berättade att det senaste året är det enda år då jag lyckats hålla det städat kring mig.

Jag hatade att sitta där sårbar och förvirrad över mitt liv, att inte förstå och åter behöva hjälp. 

En lördag i februari.

 Idag sken solen. Och jag var så fruktansvärt ful. Sminket fäste knappt. Mitt ansikte såg ut att vara täckt av en vit geggig sörja och under sörjan skymtade grådask. Jag gömde mig i solglasögon när vi var utomhus. När vi var inne på bildmuseet såg jag mitt svullna fula ansikte i spegeln när vi klev in i hissen. Jag ville både tokstirra på min spegelbild och slippa se. Jag gjorde båda. Fasan slog rot i mig och jag kämpade att behålla ryggen rak. La armarna bak i svanken, lät dem hålla om varandra där, så att axlarna skulle tvingas bakåt, men halsen ville bara sjunka djupt ner och gömma sig. När solen studsade mot golvet och upp i mina ögon föreställde jag mig hur ljuset träffade mitt ansikte på det mest skoningslösa sätt. På kvällen skickade en vän bildar av Erik Niva, hon skrev med stor förvåning att även han är född 1978, hon hänvisade till hans påsar under ögonen och skrev att nu hänger allt på generna och jag såg bilderna på Erik och tänkte att jag nog ser ut så där, fast med kladdig läppglans och korvig mascara på fjuniga ögonfransar och att jag har påsar under ögonen som är dubbelt så stora som hans och att han nog är fräsch i jämförelse med mig. Så suckade jag och tänkte att om jag inte vore så sömnigt trött så hade jag bölat för halsen började göra ont av gråt som inte lyckades tränga ut. 

USKA-plugg.

 Är rätt less på mig själv just nu. Och på mina vänner. Åter blev jag ödesmättat dramatisk över mitt pluggande till USKA. Som att studierna är ett straff från gudarna för mitt lättjefulla leverne som inte lett någonstans och nu ska jag lägga mig i den säng jag bäddat så illa. 

Så jag suckar och gnäller och fräser mot vänner som envisas med att peppa eller hitta lösningar. Ju mer de peppar och är lösningsorienterade desto fler motargument hittar jag. Jag väser frustrerat att varför tycker du att det är en bra idé att jag ska bli USKA? Att jag ska lägga tre år på något som kommer för mig så onaturligt som att studera? Jag som är med i en dokumentär om svensk queerfilm? Jag och Liv Ullmann och Harriet Andersson!! Varför ska jag då behöva bli USKA? Varför ska jag inte göra film? Och min puls stiger och min irritation mot mina vänner som tycker att förstånd är bättre än drömmande storhetsvansinne växer. 

Narcissisten i mig suger ur all kraft och lämnar mig som något självömkande dyigt slem.