Skymning.

 Dagen blev grå och jag trodde att solen obemärkt skulle försvinna. Utan glöd och sprak. Så skymde det och himlen tog en rosaröd ton och färgade fönstren till huset mittemot oranga. Jag skyndade ut, ut för att känna dagen försvinna, stå ute i ett ögonblick av skönhet. Väl ute, med himlens färger speglandes i pölarna, kände jag inget. Obemärkt började gatlysena lysa smala och gula. Gick ner till älven, där hade spridda skurar människor samlats för att se solen gå ner. Jag gick vidare och gatskenet hade fått sån kraft att det överglänste himlens spegling i pölarna. Handlade mat på Ica Maxi och när jag kom ut var det färdigskymt, himlen var helt mörk och när jag gick över den öde parkeringen gungade marken under mig och brast. Det visade sig vara ett tjockt brungrått lager is som flöt på en stor pöl och jag var glad över mina stövlar som höll tätt. Gick med min ryggsäck full av pickles hem. Jackan var öppen och vinden tycktes varm. Det är ovanligt varmt för att vara den här tiden på året och snön rinner bort. I en gatlyktas sken såg jag vattnet strila i en tunn jämn ström från ett hustak. Jag tänkte att detta är ännu en dag jag kommer glömma bort, en dag i min egna värld.

 Fotpallen kom och var fantastisk. Sen tappade jag intresset för mig själv, för att skriva här. Gick in i någon bubbla. Oron ljusets återtåg väcker. Att jag tappat orden och blivit tomt högtravande. Jag vet inte. 

Ätit för få semlor (två st), men har inget sug efter fler. 

Februari är vanligtvis årets bästa månad efter september. Solsken och kyla. Snön är ännu vacker och februari går så fort. 

Men, ja, jag vet inte, jag lessnade på mig själv, mitt sätt att skriva, att ständigt skriva om inget för inget händer och pandemin bara fortsätter och fortsätter och jag lyssnar på poddar för då hörs andra röster än min tankar, då gläntas på en dörr till andras tankar och ord och sen är det bara jag och katterna och all inredning jag skaffat. 

Tänk om jag skulle skaffa mig en karriär? Om jag bara kunde något . . . Ett kreativt kontor med gott kaffe och knarriga golv och ett stort fönster ut mot all denna snö. Kanske ett par björkar som står där utanför. Varma vänliga människor som vill något mer än att bara gå hem.

Snötyngden.

 Nån jag inte känner, men vet vem det är, en jag följer på Instagram, en ytlig bekant, la just ut ett inlägg som berättar att hon flyttar från stan. Och det väckte en oro i mig, som att Umeå sluts oroväckande mycket. Blir ointressantare. 

Det är så mycket snö nu. Berg av snö. Allt det vita, allt är inbäddat. Idag sjönk snön ihop en aning för solen gassade och det droppade från taken och var +7 ute.

Ljuset återvänder.

Fler och fler blir vaccinerade. 

Jag behöver ett mingel. Jag behöver en plats där något annat händer än avskildhet, än att bara umgås i min lilla klick. Behöver en miljö som ger luft åt själen. 

Jag behöver höra kreativa människor. Sitta bland dem och känna att något är större än detta. Att denna stad inte ligger kvävd under metervis med snö. Vill gå på museer, se teater, bio.

Ljusa mornar.

 Vaknar och det är ljust. Det är förmiddag, klockan har varit runt 10 två mornar nu på raken. När jag sov som sämst så fantiserade jag om att en ledig dag vakna och det var ljust ute. Inte vakna i nattmörkret och sen bara härda ut till det kom en dag och sedan härda ut den dagen och så skymde det och kvällen skulle härdas ut till det att sömnen skulle få ta mig igen och åter vakna ur den i mörkret och börja härda ut igen.

Ung igen.

 Två nätters sömn och jag såg ung ut igen. Såg det på morgonen, förmiddagen, när jag klivit upp. Det var liksom en skillnad. Sen när jag gått en promenad, den blev lång, via apoteket på sjukhuset, till Ica maxi och upp till Coop på tomtebo och sen hem. Promenaden gav en lyster. Tog selifes utanför OK. Såg på dem först då jag kom hem, pga iPhone och iPhones tål inte kylan. Så min blick är rädd, min blick är den hos en som ser gammal ut och inte vill se ännu en bild av sig själv när en ser gammal ut. 

Fotpallen.

Har fliken med fotpallen öppen. Klickar på fliken ofta. Blir pirrig när jag bestämmer mig för att hoppa över till fotpallens flik. Längtar intensivt efter fotpallen. Fylls av något som kan likna illamående och suget som uppstår i bergochdalbanan när jag tänker att den snart ska vara här, stå på den plats jag tänkt i vardagsrummet. Att då ska harmonin komma. Att den vaniljvita fotpallen ska skapa ett ljuvt flöde i vardagsrummet. Den ska står där bullig och mjuk. Utan hårda hörn, kanter, ytor, bara mjukt. Så mjuk att min sömn ska komma åter, så mjuk att min kropp ska slappna av. För de hårda stolar den ska ersätta, de är i dem problemet ligger. Kan en önska. Det är de som håller mig vaken. Kan en önska. För det vore så enkelt löst då och så snart skulle jag vara i hamn, ha räddat min sömn med den mjuka bulliga vaniljvita fotpallen. De har gett den namnet SEOUL. Det finns en soffa också med samma namn, en stor svällande bullig soffa. Namnet ska väl anspela på trendig urbanitet och de vackraste och olyckligaste människorna på vår jord. Staden i landet där stjärnorna tar livet av sig. I landet som gör de intressantaste filmerna.

Under två dygn.

 Jussi var till veterinären igår. Nya prover togs och hon fick stanna ett tag och jag gick en runda på stan. I den nybyggda gallerian hade flera affärer slagit igen, det var öde och mörkt bakom hälften av de blanka glasdörrarna. Jag satte mig på NK, åt en semla och drack en apelsinläsk. Satt och stirrade rakt fram. Ut genom fönstret en bit bort. Skylten utanför som gnisslade olycksbådande i vinden. När jag suttit så en timme gick jag till Åhlens och köpte en cc-cream och en mascara. Veterinären ringde, njurarna såg bra ut och om någon dag får vi se vad urinprovet säger. Jag beställde en taxi från Veterinären till kl 11:35 och gick dit och hämtade Jussi. 

Taxichauffören visade bild på sin katt, vi pratade om Östersund där vi båda bott och han mindes mig från förra året, då jag antagligen åkt med Tyra till veterinären.

Hemma låg jag i sängen med Jussi med sitt huvud vilande på min kind. Jag somnade. 

Idag gick jag en promenad med Karin. Sen apoteket och köpte medicin till Jussi, förbi Coop och efter det hämta ut ett paket. Att stå stilla där inne och vänta på min tur, att jag fick tid att se på hur det såg ut. Alla minnen av hur det sett ut, av att jag tycker det är vackert där, det blanka golvet, glittret från leksaks- och tuggummi-maskinerna som står på rad. Sushi-stället, Coops gröna bokstäver. 

Mamma ringde och hon var utanför mig och jag skyndade hem och vi drack kaffe ihop.

Såg på min utsikt, på eftermiddagssolen som gav svaga rosa och gyllene nyanser i snön som blev allt mer blå. Fick ett meddelande av Sven om att Anita Lindbloms bohag nu fanns på en auktion och scrollade runt på auktionens tre sidor ett bra tag. Många tavlor, många av dem var av Picasso. Kanske teckningar eller litografier. Tre enkelt tecknade porträtt av Anita av olika konstnärer. Ett Cheeta som mjukisdjur , ett enkelt skrivbord och ett par platåstövlar i mocka med hjärta på sulan fastnade jag extra mycket för.

Kvällen kom och jag diskade, lagade mat, lyssnade på Rolf Lassgårds läsning av Snöstormen på P1. Blev i köket till det att jag la mig i sängen och här ligger jag nu, ivrig efter ett pulshöjande svettigt köp av en fotpall. Med min ekonomi ett dyrt köp, men ännu så livgivande, så spännings höjande, så onödigt och syndigt, oansvarigt och förtappat. Längtar till det att den är här! Och jag som försöker romantisera mitt slösande, försöker ge det en air av hopplös romantiker, en vacker trött slösa i denna kapitalism, som skriven av Francoise Sagan eller nån. 

Ett år sen.

 Instagram visar min lägenhet för ett år sen. Det var en annan lägenhet, det var den som jag levt en evighet i. I bilden finns miss Jones. Hon ligger på elementet, så som hon ofta gjorde, så som hon gjorde första gången jag träffade henne hemma hos uppfödaren. 

Bilden är från den korta tid det bara var hon och jag. Jag minns inte hur det var, hur det var att komma hem och bara mötas av henne. I en månad var det så. 28/1 2020 somnade Tyra in. 29/2 2020 flyttade Montzi in. Måste ha varit skottår förra året. 19/3 somnade Miss Jones in och 20/4 flyttade Jussi in. Minns inte de där månaderna då jag levde med bara en katt. Minns tydlig de få veckor det bara var jag och Tyra, när hon var en spenslig liten kattunge, med de stora tassarna, de stora öronen, den lilla tunna kroppen. 

Den ensamma månaden med miss Jones var väl en ledsam månad, även den som följde efter hennes död. 

Tänker nog på Miss Jones varje dag.