Snön.

 Snön faller ur en grå vit himmel. ibland sakta, singlade stora flingor, stundvis snabba och små, så de blir likt streck under lampskenet. Ibland växlar det per sekund. I mörkret ser en snön byta skepnad med vinden, de snabba som suddigt rusar ner, sen stannar de, stilla hänger de i luften, nästan lättar lite uppåt för att åter rusa i fart snabbare än ögat kan uppfatta ner mot marken. 

Det har snöat i flera dagar. Det ska snöa i flera dagar. Allt bäddas in i mjuk tystnad. I en temperatur farligt nära plusgrader, så med andan i halsen koller vi väderappen för att se om världen snabbt ska gå från inbäddat vitt till blött slaskgrått.

Montzi och smörgåsarna.

 Montzi hoppar mjukt och lätt upp på bänken och går fram mot smörgåsarna jag brer. Jag lyfter ner henne och hon upprepar samma mjuka hopp. Åter lyfter jag ner henne och denna gång hoppar hon upp på bänken med kraft. Jag tar henne i mina händer och den annars mjuka kroppen är helt spänd, den sträcker sig, den greppar efter nått att hålla sig kvar i, den är tyngre. Kroppen vill inte bli nedlyft, den vill åt skinkan på mina smörgåsar. Ser på hennes ansikte och öronen har hon lagt bakåt, irriterat. Får äta mina smörgåsar stressat då hon ideligen gör utfall mot dem, envetet tar sig upp på bordet och fram till dem. 

Grådask.

 Färgade håret. Ett nytt försök att slippa en markant utväxtkant. Rädd att jag nu ser ut som hon i Gone Girl när hon flytt och färgat över sitt lystriga blonda för en grådassig askbrun. Som att jag klätt ut mig till en grå mus. Klätt ut mig till omärkbar. 

Min filmkarriär har gått i stå. Nä, vad vet jag. Den saknar flyt, den är som för alla andra hoppfulla som inte blir valda, majoriteten som inte ens blir mediokra. Grubblar över varför, hittar teorier om att jag inte är ung och vacker nog, 42 år och därför inte spännande, att jag bor i norr, i Västerbotten, att det är ointressanta miljöer, det nybyggda lägenhetsområdet "Nätter och dagar  i juli" utspelar sig i. Min sorgsna komedi, en remake på kortskräckisen janabringlove. 

Tänker också att mitt tåg gått, att jag aldrig kommer nå den nerv som de som blir valda lyckats nå. Jag är ljummen där de är en eld. Att ständigt vara en av de hoppfulla, en av de som fortsätter skapa utan att det betyder något för någon annan än en själv.  

Just scrollade jag genom facebook och instagram. Tryckte gilla och hjärta på bekantas vars filmer blivit antagna till filmfestivaler, vars filmer och insatser blivit guldbaggenominerade. 

Här är bild på mitt hår:

Jussi.

Denna storögda lilla katt är nu sjuk. En UVI som verkar vara mer, kanske är det njurarna som har problem, kanske är det en urinledare som mynnar fel. Jag förbered mig på det värsta. Kanske har jag börjat ta farväl. Hon tumlar runt med kragen, tar sig upp på höga höjder, somnar djupt utsträckt vid min sida eller överst på en bokhylla. Denna runda kropp som likt en miniatyr King kong svingar sig upp för klösträdet är kvar, lika kavat, lika stundvis påträngande social som tidigare.

 

Förmiddagsslummern.

Efter frukosten la jag mig för att sova. Min sömn har varit dålig de senaste nätterna och nu, den morgon som var, vaknade jag kl 5: 30. Vilket inte är konstigt pga av att jag somnade tidigt, kanske även fått mina 8 timmars sömn. Men andra nätter, de föregående, har jag sovit högst 5 timmar.

Det ljusnar när jag börjar somna, klockan är närmare tio nu, jag åt frukost framför tv:n, såg filmen Little. Chattade med en vän som blivit sjuk. Drar sedan täcket över mig, ligger i soffan, sjunker in i slummern, ännu inte riktigt sömn, verkligheten ger vika och jag står utanför en port, en bekant port, likt en random folketshusentre en sommardag. Jag skippar efter luft och vaknar. Allt är så varmt. När fick mina lungor andas frisk luft sist, kommer de få andas kallt igen. Tänker att jag inte vill somna om, men sömnen tar mig och jag vaknar 2,5 timmar senare, fortfarande trött, nä, inte trött, bara viljelös. Nu skymmer det och jag ligger kvar i två timmar, scrollar mobilen. Tänker på entrén i drömmen och kan inte placera den, en plats jag nog aldrig varit vid, en plats som antagligen inte finns. Eller var det entrén till folketshus i Ljungaverk, där jag såg Tillsammans i september år 2000.

Mitt hem, tredje advent, Lucia.

 

The Boy Friend.

 Ser musikalfilmen The Boy Friend från 1971. Twiggys första filmroll. Hon dansar och steppar och är klädd i 20-tals outfits. Jag kryper ihop i min fåtölj och somnar. I drömmen är jag klädd som henne, klippt i hennes lilla bob. Mina möbler flyttas runt och jag tänker att det spökar. Först är jag inte rädd, vet ju att lägenheten är varm och snäll. Men det fortsätter, dörrar far upp och min granne flyr. Jag ser mig i spegeln och bakom mig står min kopia. Som en levande skugga och hur jag än flyttar mig lyckas jag aldrig stå öga mot öga med min dubbelgångare, då hon alltid är bakom mig, en vars ansikte skyms av mig i spegelbilden. Vaknar och drömmen bryts, somnar åter om och pendlar mellan slummer och korta stunder vaket i en timme till. 

Snön.

 Snön kom igen. En arbetsnatt föll den obemärkt. Jag satt vid fönstren, ett hörn på avdelningen där jag har flera fönster vid min sida och ett framför mig. Först när jag ställde mig upp och medvetet såg ut såg jag att marken var vit, men vägarna ännu svarta som himlen. Sa till min kollega att det kommit snö och vi blev båda glada. Den tycktes inte falla just då. En stund senare var även vägarna vita och snön hade fortsatt med sitt osynliga fall. Vi kisade nu ut, spanade under gatlyktorna för att se om den föll. Såg inte skymten av den. Vi gick över till andra sidan huset, spanade åter och min kollega ropade till, pekade mot en lyktstolpe och sa där, där ser en snöfallet.

Igår, när jag släckt lamporna och skulle i säng, blev jag sittande i min mörka lägenhet och tittade ut på de snötäckta grenarna. Marken låg vit och natthimlen var gulgrå, så som den kan bli när en mulen dag blivit natt och stadens ljus studsar i snön och fångas i molnen. Inget mer hände. Jag bara satt där och såg ut. 

Bellan Roos.

 Såg Mannen från Mallorca. Blev lite sentimental av att se ett postkontor, att de en gång fanns, att i dem satt jag med min kölapp och väntade på min tur. Hämtade paket och betalade mina första räkningar. Egentligen är det bättre nu. Men en gång fanns de och var en del av mitt liv och nu finns de ej och jag betalar räkningar med mobilen och hämtar paket på Ica. 

Också det grå, lysrören, det vardagliga, var fint att se. Något som är borta nu i film. En produktion ska se dyr ut och miljöerna ljussätts och designas och allt blir en fantasivärld utan ens en tå i verkligheten. Här var det grådassig vardag i vinterns mulna dagsljus mellan biljakterna.

Så jag såg Mannen på taket. Dessa trötta poliser, små bitar som gavs men sen långt senare föll på plats. Och Gus Dahlström som en gång spelat 91:an Karlsson i ett gäng filmer var Mannen på takets pappa och Bellan Roos hans mamma. 

Bellan Roos såg ut som Karl Alfreds flickvän Oliva som ung, med sitt svarta hår och magra gängliga kropp. Minns henne som rapp i de filmer från 30-40-talet som jag sett. I biroller. På wikipedia står det att Satkärring var hennes rollfack, men jag minns henne inte som en satkärring i nån av de filmerna. Bara som kvick och slagfärdig. 

Född 1901 är hon 75 år när Mannen på taket har premiär. Hon verkar ha jobbat hela tiden sen 20-talet. Småroller i film och tv, radio och teater och revy, hon forsätter jobba så i några år till in på 80-talet. Och som Mannen på takets mamma är hon otrolig. Jag börjar gråta. Inte en falsk ton. Hur hon rodnar ilsket när poliserna stoppar henne från att snygga till i sonen rum. Hur hon och Gus som föräldrarna har en återhållen anklagande ton mot Beck och Rönn under den fika de bjuder på medan de frågas ut, den bara anas, finns där i små formuleringar, tonfall, blickar. För alla är så civiliserade. Att ha fått se det, att ha fått bli berörd av dem.

Lördag.

 Vaknade ca kl 03. Valde att inte ens försöka somna om och när morgonen kom föll jag inte in i min vanliga slummer utan gick upp och åt frukost.

Såg dagsljuset. Minns inte sist jag såg dagsljuset. Det var en grå dag och regnet slog mot fönstren och vinden fick byggställningen som nu bara täcker husets ena sida att skaka. 

Såg Mank. Mank är två timmar lång och den tog fyra timmar att se. Kanske såg jag bara tio minuter åt gången, pausade och budade på en tavla på tradera. Pausade för att se om jag blivit överbjuden. Pausade för att gå på toa. Pausade och reste mig och glömde vad planen var. Pausade och spikade upp två tavlor då jag nu tyckte att tiden var mogen, att det var en anständig tid att störa grannar på. Pausade för att se om Picasso litografierna en lagt ut på tradera verkligen kan vara värda att köpa då ingen garanti för att de inte kan vara helt nytryckta finns. La ändå ett bud på en. 

"Mank" greppade aldrig tag i mig. Trots gamla Hollywood och 35 åriga Amanda Seyfrid som porträttlik Marion Davies. Marion Davies var mellan 30 och 40 när filmen utspelar sig, född 1897 som hon var. Mank är även han född 1897, spelas av 62 åriga, oj, nu har jag glömt hans namn, men kritikerna har älskat hans svettiga porträtt av denna alkade eldslåga. Nåja, det var inte skådisarnas åldersskillnader som ställde till det. Kanske tröttheten och att filmen är tråkig. 

Sen slumrade jag i två timmar i soffan. När jag vaknade var det mörkt ute och hungern sög i min mage. Nu kokar pastan.

Coop Ålidhem.

 Friskförklarad och lite hostig. Julpyntade dagen före första advent och handlar på Coop Ålidhem pga folktomt. Ica Åldidhem är ett myller av liv och färg. På Coop har det alltid varit hösten 2020, där var Stefan Löfvens ord följda innan de sas. 

Blev överraskad då en julhörna fylldes upp till taket. Ett överdåd som inte var väntat. Så såg jag att det ändå bara var pepparkakor, julskum och julmust. Inget överraskande, inget oväntat, inget exotiskt. 

Går bland de folktomma hyllorna och blir yr av den tid som gått. När jag var barn och Coop ÅLidhem var Konsum och färgerna var blå och vit och inte grön som nu. Då det fanns en chark och vi fick smaka på osten innan vi köpte och expediterna var äldre kvinnor och tycktes känna mamma, nu är de alla unga och lätt hopsjunkna bakom kassan. 

När mormor och morfar flyttade tillbaka upp efter 30 år i Stockholm så började de handla på Konsum ålidhem och fortsatte med det länge, även de blev bekanta med personalen som kände igen dem på likheten med deras dotter, min mamma.