Montzi!

Hon flyttade in idag. En nästan 16 veckor gammal Birma. Montzi efter Montserrat Caballé. Min själ blev öm. Sorgen från Tyra kom tillbaka. Minnen från när jag hade kattungar sist, att så mycket tid gått, om än bara 11 år. Allt som hänt. Allt som inte hänt.

The King.

Igår kväll var det gatlysena som fick mig att bli sentimental. Idag är det solen och den krispiga dagen utanför. Det blir så när jag är förkyld. Eller random sjuk. Denna svaga trötta matta sega kropp och hjärna. Fast i soffan och andfåddhet.  Samma som igår. Inget specifikt minne. Bara känslor av något förgånget. Av allt som aldrig kommer tillbaka.

Och det är så jävla tyst här inne. Inte ett ljud hörs annat än mina örons egna ljud. Förkylningens lock.

Ser The King. Började igår. Väntar på Lily Rose Depp. Det är 36 minuter kvar varav säkert 6 minuter är eftertexter och Lily Rose Depp har ännu inte dykt upp. Robert Pattinson bryter på franska och är obehaglig. Timothee Chalamet är vacker och gänglig. Han vandrar runt och försöker vara nåt annat, eller inte, hela han är den guldgosse han tycks vara i det riktiga livet. Så medveten fast allt ska vara sårigt. Anstränger han sig ens, tror inte det.

I en scen glimmar Timothee till. Han skrattar och skrattar och har en vit hätta på sig. Ögonen blänker svarta och håret är stripigt. De är de få sekunderna av bedagad skönhet vi bjuds på. Sen blir han åter ett vackert proffs.

(Lily Rose depp dök upp när det var 25 minuter kvar. Hon hade sin första replik 21 minuter innan slut. Eftertexterna rullade i 9,5 minuter.)

Melody Nelson.

Det skymde och jag tände inte. Gatlysena sken orangea mot gardinerna. Jag såg genom en glipa hur ljuset landade mot träväggen som skiljer uteplatserna åt.

Som ljuset är på alla platser där gatlysen och mörker finns.

Jag såg över skärmen och ut genom glipan. Låg i soffan och kände något. Liksom minnen. En våg av de känslor det som skett i det ljuset gett. Kom inte på ett specifikt. Allt flöt samman.

Valde att lyssna på Ballad de Melody Nelson remix Howie B. Efter bara några takter ringde jag Carolina. Just den hade strömmat mot oss inne på Dieselbutiken i december 2001 i Köpenhamn. Det minnet kom när den satte igång. Alla val skedde nästan omedvetet. En låtlista där den låten var fanns uppe. Jag tryckte igång just den. Matade min sentimentalitet.

Carolina var hos sina föräldrar med sina tre barn i Uppsala när hon svarade. Det är sportlov och till helgen åker de till Norrköping. Vi pratade i nästan en timme. Inte ett gammalt minne togs upp.

Jag tände under samtalet lamporna här inne. De oranga gatlysenas närvaro kunde inte längre anas där ute.

Elsas Kaktus.

Min förkylning, som jag trodde att sömnen rått bot mot, tog i när det blev arbetsnatt. I natt är jag hemma.

Har en kopp te. Är svullen om magen. Är besatt av Elsa Perettis skrivbord. Hon designade smycken och fotades iklädd en svart body och kaninöron blickandes ut från ett tak över new yorks skyskrapor.

På sitt skrivbord, i ett rum fullt av speglar har hon en stor kaktus. Den böjer sig, den skruvar sig. I det strikta, raka, ordnade, reser den sig organiskt. Hon har även en hund. En King charles spaniel (om en googlar King charles spaniel får du bara bilder på Cavalier King charles spaniel). Hon har stora solglasögon, samt ständigt en cigg på gång.

Vill att mitt skrivbord/matbord/mitt hems enda bord, ska vara som Elsas. Hennes är enkelt, raka linjer, ljust trä. Mitt är mörkt och med stora lejontassar och blad och ja vet inte vad. I hennes värld av raka linjer bryter kaktusen av. Hos mig, i det organiska, om en ska vara snäll för nog mest är det bara en jädra röra, borde något rakt, kubiskt, strikt resa sig . . . Nä, så får det inte bli. En hård spets i centrum av mitt hem. Kall. Skarp. Det kommer inte ske. Jag kommer se något krimskramsigt och bli blixtförälskad och försöka göra rum för ännu mer böljande, orytmisk inredning.

Kanske en sån som Elsas kaktus, som vindlar mot ljuset. Kollar krukor på svensktenns hemsida.

Tupplur.

Under städningen igår. Toan var kvar samt skurningen av golven. Klockan var ca 16. Jag la mig egentligen bara ner på sängen. Frös om händerna så jag la dem under rumpan. Utan täcke. Utan plan på tupplur. Slukades och vaknade när det var mörkt ute och mitt hem, min säng, där jag låg med öppen mun och händerna ännu under vardera skinka, blekt upplyst av lampan i köket, synlig från gatan utanför.

Jag drog mig ner under täcket. Lät lampan i köket lysa. Lät gardinerna vara isär. Sov. In i det svarta som får en timme att kännas som en sekund. Vaknade åter till. Somnade om.

ca kl 21 var jag klar med sömnen. Hungrig utan dess like och medan jag kokade potatisen till moset städade jag toagolvet. Med nariga händer efter handsklös städning åt jag min mat. Svullet mätt pågick kvällen i någon timma till.

Läste bok i sängen.

Somnade kl 2.

Vaknade kl 9.

Äter ännu min frukost. Ska iväg till Ica. Panta flaskor och köpa semla. Kommer inte fräscha upp mig. Fast jag behöver det. En dusch och skrubb. 1 1/2 dygns instängdhet som grott in i mig. Men om jag ska hålla farten, få pantningen gjord, är det bara att resa sig, gå ut, skynda innan jag fastnar i de eviga looparna av nya klipp på youtube, eller klicken på Pinterest av medelklasshemmen.

Städdag.

Städar idag. Gick ut med sopor. Solen skiner, fåglar sjunger och det är någon minusgrad. Gick in igen. Sitter nu här. Inte städat klart. Ätit lite mat. Apatin är över mig. Allt som hörs är ljudet av ett hus. Inte av livet i huset. Utan av maskiner och ventilation. Ett brus som när jag nu koncentrerar mig på det dånar.

Tyras kudde.

Kudden har ännu kvar sina avtryck från Tyra. De blir grundare. Kudden och tiden mjukar upp.

Pinteresthemmen.

Scrollar igenom Pinterest flera gånger per dag. Olika bilder av olika hem, men de ser samma ut. Det är luftigt och ljust, tavlor och monsteror, fiolfikusar och kaktusar i överflöd. Vackra golv och höga fönster. Möbler i en luftig men beige färgskala. Jag fastnar i loopar. Klickar mig runt mellan samma bilder. Samma lägenheter i olika vinklar eller när det skaffats en ny möbel eller nåt och det har fotats och lagts ut. Tillbaka till en bild jag tidigare var på. Gladast blir jag när det är en katt eller två i ett av dess hem, eller mer klara färger. Men när jag klickat mig vidare på dessa färger, hamnar jag bland bilder av bohemiska hem, med marockanska sittkuddar och orange och rosa och gröna kuddar i soffan och då vill jag tillbaka till där jag tidigare var.

Vårsolen.

Solen sken in. En sekund. Nä, mer, men inte mycket mer. Jag tömde två krukor i en stor kruka därutanför, på uteplatsen. Med dörren öppen, fötterna inne, kroppen hängandes ut, tömde jag krukorna på jord. Inga växter är slängda. Men de två sticklingarna av paradisträdet fick flytta ihop i en kruka. Standkastanjen, den stora, samt den som en gång gick av och fick rota sig i en annan kruka, fick flytta ihop de med.  Minus två krukor. Men då jag tömde krukorna sken solen. Blek och tunn, dess strålar landade på strandskastanjens blad och allt kände så bra.

Snart ska de små taggiga Kaktusarna lämna fönstret. En kattunge ska flytta in. En fluffig liten sak med Tyras ansikte. En Birma med tabbymaskning. Allt är inte 100% än, men typ snart 100% säkert. Hon ska få heta Montserrat efter operasångerskan. Så Kaktusarna måste utom räckhåll och med den annalkande solen ska ett fönster bli fritt.

Kaktusen.

Har nu identifierat mig med de stackars krukväxterna som kämpar. Mest med den lilla skrumpna kaktusen. Porslinsblomman tänker jag är en sur och envis en. Kaktusen är förvirrad och hopplös.

Att jag var på väg att gråta över deras öde igår.

Egentligen är det allt annat. Två människor nära mig har blivit sjuka. Sorgen över Tyra. Sorgen över att Miss Jones ska lämna livet inom kort. Att min filmkarriär är i sank, inte oräddbart i sank, men det krävs kanske mer än vad jag kan ge för att få igång den igen. Att mitt arbete är hårt, att ständigt vara med de som behöver hjälp, att vara där in i slutet och att inte räcka till. Att inte få applåder eller bära en gloria.

Men gråten bubblade upp över kaktusen när jag berättade om den för min syster igår. När vi fikade Semla och Lemonad på Kulturbageriet under ett besök i stan som slutade med att jag köpte en till kruka.

Kruktväxterna.

Jag har för många krukväxter. 20 st på 28 kvm. Det känns som om jag tappat kontrollen. Mina ytor är fulla. Är inte glad över dem längre. De som dog och jag som skaffade nya. Varför? Herregud! Varför?

Ormbunken dör, tack för det. Stackars den egentligen. Kom hit, oönskad från start. Sen bara stått och blivit fulare och fulare, iofs i en vacker röd plastkruka. Och nu planeras dess död.

Kommer inte på en växt jag klarar att rensa ut. Min fösta tanke går till de stackars kämpande sticklingarna. Framför allt porslinsblomman som ser så tunn och eländig ut. Men även Novemberkaktusen som trots skrumpnande svullnad fått små vita rötter. Kan inte med att slänga ut dem.

Men när jag tänker på de vackra kaktusarna köpta på Ica så känns det inte bättre.

Jag äter kött. Varför kan jag inte offra mina krukväxter lika lätt som jag steker en biff lite snabbt, så blodet rinner ut på tallriken när jag sätter kniven i den? Orimligt.

De där svärmorstungesläktningarna, de som är spetsiga och mörkt gröna, de som även bidrar till en renare luft och ska vara mycket lätta, de vill jag ha kvar. De har även blad som inte får katter att vilja leka med dem. Om den enas blad ens kan räknas som blad. Likt betar ur jorden reser den sig. Den andra har sina platta i en solfjäder.

Drömde om den stora vackra kaktusen, den som inte är ett alternativ att göra sig av med, att den föll i bitar och jag fann den i kras över golvet.

Fem arbetsnätter kvar. Sen 11 dagar ledig. E L V A  D A G AR  L E D I G T. Gud vad jag behöver det. Då kanske jag kan ta beslut och inte bli känslosam över dessa växter.

Det var fullt upp i natt. Som att ha släppt ut en massa hundvalpar som sprang åt olika håll och försöka fånga dem. Som att bygga en skyddsvall mot en vild flod av lös sand.  Jag räckte inte till. Sprang och sprang och sprang och springer och springer och springer man blir det bara värre och värre och värre.

Men natten tog slut. När Berit kom, hon kommer alltid tidigt, för att få kaffe och smörgås i lugn och ro innan sitt pass, andades jag kort och häftigt och stötte ur mig de gälla orden i en strid ström.

Gick hem genom något som liknade en tidig vår. Då snön forsar bort om dagarna men blir krispig och tunn under natten, fåglar  som sjunger, mornar som är ljusa och människor har börjat lätta på vinterskruden. Fast utan färg. I kylan finns färg som inte finns i det milda bleka. 

Sen åt jag och sov jag och nu ska jag strax gå tillbaka för en till natt. 

Nattens regn.

Vinden slog mot huset. Gick och kollade rummen, då vindens slag fått det att låta som om någon föll. Ett vinddrag drog igång, det tjöt i korridoren och en hörde hur alla dörrar sögs åt. Utanför fönstret, i gatlysens sken, likt silver från skyn, öste regnet ner. Vägen fylldes av klart vatten över blank is. När morgonen nästan var där, kom en bil och personer i reflexkläder och försökte få bort vattnet. I källaren, när jag lämnade min nyckel, när jag vandrade i kulverten, hördes vatten strila runt och under mig. På vägen hem hade renget upphört, men på marken, över isen, strilade vattnet som om en åskskur pågick.

Efter Tyra.

Kudden har fortfarande kvar sitt avtryck efter Tyra. Sen förra tisdagen. Hennes sista morgon.

Livet har fortsatt. Saker händer. Jag träffar vänner, arbetsnätter, sysslar med filmen, ny intervju men i radio denna gång.

Kudden ligger orörd kvar. Formad efter henne.

Jag köpte två yuccapalmer. Lättskötta. Retro. Hade en som barn, mamma tror den köptes antingen den korta tid vi bodde i Kallhäll, eller just när vi flyttat hit upp, till Åldihem och Umeå. Som barn tyckte jag att den var stor. Den fick flytta in i mitt rum med rosarandiga tapeter och utsikt över parkeringen och värmeverket. Följde med till villan på Gimonäs. När den försvann ur mitt liv minns jag inte, inte mamma heller.

Nu står iaf två Yuccapalmer i den stora krukan. Överlever de är den tomma stora krukan ej längre något som måste fyllas.

Miss Jones ligger ofta på elementet. Hon lägger ner sitt huvud i vila och håller sig fast. Hon lägger sig i mitt knä, hon lägger sig på min arm -sitt huvud mot mitt bröst - när jag ser någon serie halvliggandes i soffan. Hon sover som vanligt med mig i sängen. Hon jamar högt och ivrigt när hon ej har en plats vid min sida. Hon drar i min tröjas tyg med sina klor. Hon ser ej längre upp och följer en annan katt med blicken. Hon ligger ej längre tätt med en annan katt i en gemensam värme.

Varje dag går jag in på blocket och ser vilka kattungar som är till salu.

En intervju.

I fredags, efter en arbetsnatt och en liten stunds sömn skulle jag göra en intervju med Kommunals tidning Kommunalarbetaren. Den gällde min film Sunny Girl som hade premiär förra helgen. Den ska ingå i en artikel om de filmer på Göteborgs filmfestival som på nåt sätt tar upp det område många av Kommunals medlemmar jobbar inom.

Reporten sköt på intervjun och jag låg trött i soffan. Helt utan planer, inget annat än att hålla mig vaken. 

Reporten ringde och jag svamlade. Jag är osäker på denna film. På tempot, på känslan, på det tomma intet det ska föreställas utspela sig i. Har skådespelare vars talang jag vill göra rättvisa. Har ett ämne som är viktigt för mig. 

Jag läckte nog ut mycket av min osäkerhet. Kanske till och med sökte en bekräftelse. Bekräftelse fick jag inte.

När intervjun var slut frågade reporten vad jag skulle göra under kvällen. Utan planer. Trött. Svarade jag att jag inte gjort några planer. Samt att jag började prata om Tyra, om att min ena katt nu är död. Kände att jag overshared och ville lätta upp stämningen. Väljer att skratta till lite. Men mitt skratt blir gråt och min röst spricker och med snor och tårar som sipprar ut och ner försöker jag prata vidare normalt. 

Vi lyckas avsluta samtalet.