Tyra.

I helgen hade hon det tufft. Hon låg mycket stilla, hade en uppsvälld mage. Igår kväll kräktes hon bara massa vätska, hon var så duktigt och hoppade ner från sängen och kräktes på mattan. Hon hostade och nös, låg hukad och det kändes som nysningarna aldrig skulle ta slut. Den ansträngda andningen som syntes på magen. Men hon låg också som hon brukat så länge, med sina tassar vikta under sig och huvudet på sned med den svarta blicken riktad mot mig, blinkade ibland. När jag borstade mina tänder fick hon lite mer energi, ville en liten stund in i min mun, men gav upp och kurade ihop sig.

Igår och idag föll snön. Allt bäddades in i fluffigt vitt. Jag vaknade tidigt. Redan kl 6. Kunde inte somna om. Åt några timmar senare min frukost. Tyra låg i fåtöljen. Sen tog hon sig upp i sängen och la sig som en liten boll. Jag ringde taxi och beställde den till kl 13:40. Hade tid kl 14:00.

Taxin var 12 minuter sen. Chauffören hade bara kört taxi i en månad och bott i Umeå i två månader. Han körde långsamt och kunde inte trafiken. Enligt gps:n tog vi den närmsta vägen, men också den vägen med flest rödljus och flest korsningar av väldigt trafikerade vägar. Jag ringde och sa att jag blev sen. Taxiresan blev den dyrast jag gjort på den vägen.

Vi gick in i ett litet rum, Tyra och jag. Jag tog upp henne och hon låg i mitt knä medan jag satt på en liten stol. Hon såg sig nyfiket omkring. En sköterska kom, Tyra fick lugnande och sen kröp hon ner i väskan. Jag klappade henne och några minuter senare låg hon stilla och lugn och nästan sov. Sköterskan kom tillbaka, en grej sattes i Tyras lilla tunna framben och när det var klart kom Veterinären. Hon gav Tyra tre sprutor genom grejen i armen och sen låg hon där, gav ifrån sig sina sista andetag. Allt gick så lugnt. Jag fick vara ensam med henne. Svagt hördes Whitney Houstons I Will always Love you från radion i rummet bredvid.

Tyra låg där, som en liten lejonhona som brer ut sig avslappnat, de svarta läpparna, det lilla underbettet, de halvslutna ögonen. Jag pussade hennes kind och hon fick rosa färg på sig från min läppglans. Jag virade filten hon låg på om henne. Började klä på mig mina ytterkläder. Det fanns en bakdörr för oss som går tomhänta därifrån. Jag gick ut. Snön föll ur en gråvit himmel, runt mig böljade snö i samma nyans som skyn. Satte i hörlurarna, Montserrat Caballe som sjöng ur Madame Butterfly Un bel di Vedrom. Jag vandrade hem. Ur hörlurarna hördes Chopin, Gabriel Fauré, Brahms tredje, Vivaldi, Henry Purcells Dido och Aeneas.

Hemma låg Miss Jones, som blivit bättre i slutet av förra veckan, och vart återställd från sitt haltande helt i helgen, under täcket. Jag gick ut igen. Träffade Anna-Karin, vi åt varsin margherita inne på Ålidhemcentrum, vi skrattade, vi handlade på lidl. Allt var mörkt och snön hade plogats upp till enorma vallar runt oss. Vi vandrade hem. Miss Jones mötte mig i dörren. Hon såg snopen ut. Nu ligger hon i mitt knä, här har hon legat de senaste timmarna.