Råttans lägenhet.

Jag vaktade en grannes råtta under helgen som var. Min granne var nominerad till P3 guld i bästa dans och var på Galan. Råttan heter Sailor. Hennes vän Luna dog i en stroke för någon dag sedan. Vita tjocka gamla Sailor är kvar. Råttor ska inte leva ensamma, de ska enligt lag ha en råttkompis. Sailor skulle imorgon ha flyttat till Malå, till ett större gäng råttor, men något har hänt och så blir det inte alls nu.

Jag gick till Sailor på fredags kväll, lördagens morgon och kväll, på söndagen morgon. Sailor bor högst upp i porten bredvid. I en lägenhet som är som min fast spegelvänd. Jag lämnade inte mitt hus, gick i gången med sneda vinklar, tog hissen upp till tredje våningen, i hissen fotade jag selfies i spegeln, klev ut, låste upp dörren och gav råttan mat.

På söndagens morgon, efter jobbet, sista stunden med råttan i den spegelvända lägenheten med utsikt, fastnade jag i just utsikten. Jag bor en trappa ner, det är suterräng, min utsikt är inget, en gata, huset på andra sidan gatan. Där uppe i den ljusa fräscha lägenheten, en lägenhet vars planlösning är precis som min men i anden, i färg, i möblering, en helt annan än min, ser en ut över huset mittemot. Där uppe syns siluetten av husen borta på Ålidhöjd och bortanför Ålidhöjd syns värmeverkets skorsten bolma ut rök mot en rosaröd horisont.

Jag satt i den ljust grå och nätta soffan. Såg ut genom fönstret. Kände i den stunden en kärlek till huset jag bor i. Att detta finns här också. Ett annat golv, en utsikt, det ljusa fräscha. Där bor någon annan än min vän, han som har råttan. Han hyr i andra hand.  Där bor en ung kvinna som läser till litteraturvetare. Det fanns en fin hörna med massa böcker, men min vän hade nog fått upp lite konst som han äger på väggarna.

Blev kanske sittande 30 min och såg ljuset komma innan jag tog hissen ner till bottenplan, la nyckeln i ett kuvert och i hans postbox. Tog trappen ner till mitt plan, gick genom den snedvinklande smala korridoren och in till mig.

Mitt råttvaktande var över.