Tyras kudde.

Avtrycket efter Tyra är kvar i kudden. Bild från idag.

Tyra.

Kudden i fåtöljen är formade efter då Tyra satte sig upp. Ser avtrycket efter hennes bak och framtassar. Det var tidigare idag. När jag tillslut klivit upp ur sängen. Då innan Tyra tog sig till sängen. Jag hade satt mig i soffan, jag frös. Fingrar och fötter blev stela av kölden och det kändes som om hjärtat slog få men smärtsamt hårda slag. Kom på att Tyra skulle få sin sista kalasmåltid. En med mjukmat och sås. Öppnade skåpet och genast var Miss Jones vid mina fötter. Jag tog några steg ut ur köket, så Tyra skulle se mig från sin fåtölj, se vad jag gjorde. Jag rev upp matpåsen och Tyra satt där, uppsträckt från kudden, hon satt där och lämnade sitt avtryck.

Jag gick in i köket igen, hällde upp maten i två skålar. Miss Jones tog för sig och jag gick till Tyra, som fortfarande satt rakt upp, lyfte henne och bar henne in i köket. Hon började äta. 

Ikväll glömmer jag för någon sekund att hon är borta. Nä, min kropp glömmer och har för vana att kolla till henne, om jag reser mig upp, för att hämta något i köket, i badrummet, så letar min blick Tyra, för att se om hon ligger i sängen, i fåtöljen, är på toa eller i köket. Nu gör jag också så, min blick letar Tyra. Jag böjer mig över den tomma sängen för att klappa en katt som inte ligger där. Inser också att jag sagt hennes namn flera gånger per dag, för jag ropar ut Tyra, det bara kommer, en vana, och jag förväntar mig att när jag höjer blicken möta hennes.

Miss Jones verkar lite ställd. Hon ligger nära mig i soffan när hon inte ligger på mig. Rör jag på mig, lämnar jag min plats, börjar hon jama högt.

Tyra.

I helgen hade hon det tufft. Hon låg mycket stilla, hade en uppsvälld mage. Igår kväll kräktes hon bara massa vätska, hon var så duktigt och hoppade ner från sängen och kräktes på mattan. Hon hostade och nös, låg hukad och det kändes som nysningarna aldrig skulle ta slut. Den ansträngda andningen som syntes på magen. Men hon låg också som hon brukat så länge, med sina tassar vikta under sig och huvudet på sned med den svarta blicken riktad mot mig, blinkade ibland. När jag borstade mina tänder fick hon lite mer energi, ville en liten stund in i min mun, men gav upp och kurade ihop sig.

Igår och idag föll snön. Allt bäddades in i fluffigt vitt. Jag vaknade tidigt. Redan kl 6. Kunde inte somna om. Åt några timmar senare min frukost. Tyra låg i fåtöljen. Sen tog hon sig upp i sängen och la sig som en liten boll. Jag ringde taxi och beställde den till kl 13:40. Hade tid kl 14:00.

Taxin var 12 minuter sen. Chauffören hade bara kört taxi i en månad och bott i Umeå i två månader. Han körde långsamt och kunde inte trafiken. Enligt gps:n tog vi den närmsta vägen, men också den vägen med flest rödljus och flest korsningar av väldigt trafikerade vägar. Jag ringde och sa att jag blev sen. Taxiresan blev den dyrast jag gjort på den vägen.

Vi gick in i ett litet rum, Tyra och jag. Jag tog upp henne och hon låg i mitt knä medan jag satt på en liten stol. Hon såg sig nyfiket omkring. En sköterska kom, Tyra fick lugnande och sen kröp hon ner i väskan. Jag klappade henne och några minuter senare låg hon stilla och lugn och nästan sov. Sköterskan kom tillbaka, en grej sattes i Tyras lilla tunna framben och när det var klart kom Veterinären. Hon gav Tyra tre sprutor genom grejen i armen och sen låg hon där, gav ifrån sig sina sista andetag. Allt gick så lugnt. Jag fick vara ensam med henne. Svagt hördes Whitney Houstons I Will always Love you från radion i rummet bredvid.

Tyra låg där, som en liten lejonhona som brer ut sig avslappnat, de svarta läpparna, det lilla underbettet, de halvslutna ögonen. Jag pussade hennes kind och hon fick rosa färg på sig från min läppglans. Jag virade filten hon låg på om henne. Började klä på mig mina ytterkläder. Det fanns en bakdörr för oss som går tomhänta därifrån. Jag gick ut. Snön föll ur en gråvit himmel, runt mig böljade snö i samma nyans som skyn. Satte i hörlurarna, Montserrat Caballe som sjöng ur Madame Butterfly Un bel di Vedrom. Jag vandrade hem. Ur hörlurarna hördes Chopin, Gabriel Fauré, Brahms tredje, Vivaldi, Henry Purcells Dido och Aeneas.

Hemma låg Miss Jones, som blivit bättre i slutet av förra veckan, och vart återställd från sitt haltande helt i helgen, under täcket. Jag gick ut igen. Träffade Anna-Karin, vi åt varsin margherita inne på Ålidhemcentrum, vi skrattade, vi handlade på lidl. Allt var mörkt och snön hade plogats upp till enorma vallar runt oss. Vi vandrade hem. Miss Jones mötte mig i dörren. Hon såg snopen ut. Nu ligger hon i mitt knä, här har hon legat de senaste timmarna.

Jämthund och Husky.

Gick till Ica. Köpte ny kattsand och mat för kommande arbetshelg och de två arbetsnätter som kommer nästa vecka. Gick upp till kvantum, köpte nästan allt där. Men kände att om jag ska orka bära hem allt kan jag inte köpa allt från listan på Kvantum. Lämnade några varor att handla nere på Ica berghem. Fick ett sms om att det jag beställt från Bokus fanns att hämta på Axtorpet.

Solen var på väg ner, satte himlen i brand bakom svarta träd. Nere hos mig la jag in varorna jag köpt i kyl, frys och skafferi. Jag tömde kattlådan och la i ny kattsand. Tog åter på mig ryggsäck och skor, tog påsen med gamla kattsanden i handen, en karamell på tungan och lämnade mitt hem. 

I porten kom den unga mannen med Jämthunden bakom mig. Jag såg honom i ögonvrån, hann inte samla mod till mig att fråga om det var hans hund som ylat natten igenom. Jag försvann in i soprummet. Tog sedan riktning mot Axtorpet. Ser en annan man komma ur min port, han har en Husky. Han är så långt bort att jag inte tänker tanken att fråga honom.

I det tillstånd jag är känns allt ödesmättat. Solen som gav en varm lyster åt de husväggar den nådde. Himlen ännu ljus bakom blåsvarta moln. En snabbt sjunkande sol. Upptäcker att mannen med huskyn går parallellt med mig, men uppe bland husen och sedan genom dungen och lekparken, medan den unge mannen också går parallellt med mig, men på andra sidan gatan och sedan på andra sidan husen på Rågången.

Mannen med Huskyn binder den vid ett träd och skyndar in på förskolan. Den unga mannen med Jämthunden dyker upp bakom mig i kön på Axtorpet. Han ser  lätt rödmosig ut, lite upplöst skönhet och så pass valpig att jag tänker att det nog finns en till med jämthund i mitt hus, en med mer pondus.

Efter Axtorpet blir det Ica berghem. Köper resten på listan, bl.a. kattmaten med mycket sås. Blir storpack med 6 st förpackningar. För det finns inte de med kyckling och sås enskilt. I kassan ger kattmatsköpet mig en dålig smak. Som att jag lurar dem, de får kalasa medan jag planerat deras slut. De ovetandes slickar sig om munnen med iver. Tårarna börjar komma och som tur är blir det min tur, jag får tänka på annat, som att få upp varorna på bandet, få av ryggan, plocka fram kort och slå kod m.m.

När jag kommer ut har nästan all himmel blivit mörk, bara en ljus strimma kvar av solen, inte ens röd längre. 

Tyra och Miss Jones - ett av de sista kapitlen.

Allt jag nu tänker på har med Tyra och Miss Jones att göra. Nu ligger Tyra i deras fåtölj. Miss Jones i mitt knä. Just nu känns allt normalt. Så som en stilla stund har varit under de senaste 11 åren. Härifrån ser jag inte Tyras uppsvällda mage. När Miss Jones sover märks inte hennes haltande och den lätt blödande tumören.

Känner Miss Jones mjuka varma kropp ligga stilla över mina lår. 

En hund ylar nånstans ifrån. 

Det finns spår av tabletterna Tyra fått, som hon ej svalt, lite överallt - i soffan - på mattan -bredvid symaskinen. Tunna rester. De hon spottat ut. 

På tisdag den 28/1 har jag bokat tid, då ska de få somna in. Kl 14. Imorgon måste jag köpa ny kattsand. Det blir den sista kattsanden jag köper åt dem. Ska se om jag har en påse kvar av blötmaten med mycket sås, så kan de få den på tisdag, som en sista festmåltid. I annat fall får jag köpa nytt. 

Nu har Miss Jones sömnens ryckningar och hunden ylar än.

Tyra och Miss Jones.

De har lagt sig under ett täcke. De syns inte. De hörs inte. Allt är tyst. De ligger där i värmen från varann. De är två sjuka katter. Elva år gamla. Tyra med en kroniskt inflammerad tarm. Miss Jones med cancer som sakta sprider sig.

Tyra fick diarré igen. Första på flera månader. Den kom förra veckan. Miss Jones hade en stilla dag, hon låg i deras fåtölj och sov, brydde sig inte om mig. När hon dagen efter, igår, var mer rörlig, haltade hon.

Sen i Maj har jag varit hemma för deras skull. För min skull. Inte rest bort. Inte velat lämna dem. Har gått till jobbet såklart. Har varit med vänner. Men inte sovit borta. Inte rest bort, inte till Docksta, till Sthlm. Inte nu i helgen till Göteborg, till filmfestivalen och premiären på min senaste kortfilm.

Miss Jones har varit pigg, hon har varit min kelsjuka skugga. Hon har legat varm och mjuk vid min sida i sängen,  med tassen påkallat min uppmärksamhet när jag är upptagen med annat. Hon har ivrigt jamande rusat in i köket i hopp om blötmat.

Tyra har mest sovit, hon har fortsatt varit besatt av min tandborstning, hon har velat in i min mun när jag tuggar morötter. Tyra har på smala ben försiktigt tagit sig ner och upp på fåtölj, soffa och säng. Hon har sovit stundvis i sängen med mig och Miss Jones, men som vanligt utanpå täcket. Med Tyra har jag varannan dag kämpat med att få i henne medicinen. Den lilla katten i mitt grepp. De svarta blanka ögonen som ser på mig.

Nu kom ett ljud. Ett litet knak från sängen, ett par öron som fladdrade till av ett huvudskak. Tyra har krupit fram. Hon sitter hukad, slickar sig om munnen . . .  nu vände hon . . . .tog det lilla trappsteget ner från sängen . . . passerade mig och gick in i köket till matskålarna.

Vi är i sluttampen. Deras liv ska snart få ta slut. Jag håller på att landa i det. I att finna stunden att ringa veterinären och boka tid. Det får inte gå för långt, de får inte må för dåligt. Nu handlar det mest om att jag ska vara redo att släppa taget.

Råttans lägenhet.

Jag vaktade en grannes råtta under helgen som var. Min granne var nominerad till P3 guld i bästa dans och var på Galan. Råttan heter Sailor. Hennes vän Luna dog i en stroke för någon dag sedan. Vita tjocka gamla Sailor är kvar. Råttor ska inte leva ensamma, de ska enligt lag ha en råttkompis. Sailor skulle imorgon ha flyttat till Malå, till ett större gäng råttor, men något har hänt och så blir det inte alls nu.

Jag gick till Sailor på fredags kväll, lördagens morgon och kväll, på söndagen morgon. Sailor bor högst upp i porten bredvid. I en lägenhet som är som min fast spegelvänd. Jag lämnade inte mitt hus, gick i gången med sneda vinklar, tog hissen upp till tredje våningen, i hissen fotade jag selfies i spegeln, klev ut, låste upp dörren och gav råttan mat.

På söndagens morgon, efter jobbet, sista stunden med råttan i den spegelvända lägenheten med utsikt, fastnade jag i just utsikten. Jag bor en trappa ner, det är suterräng, min utsikt är inget, en gata, huset på andra sidan gatan. Där uppe i den ljusa fräscha lägenheten, en lägenhet vars planlösning är precis som min men i anden, i färg, i möblering, en helt annan än min, ser en ut över huset mittemot. Där uppe syns siluetten av husen borta på Ålidhöjd och bortanför Ålidhöjd syns värmeverkets skorsten bolma ut rök mot en rosaröd horisont.

Jag satt i den ljust grå och nätta soffan. Såg ut genom fönstret. Kände i den stunden en kärlek till huset jag bor i. Att detta finns här också. Ett annat golv, en utsikt, det ljusa fräscha. Där bor någon annan än min vän, han som har råttan. Han hyr i andra hand.  Där bor en ung kvinna som läser till litteraturvetare. Det fanns en fin hörna med massa böcker, men min vän hade nog fått upp lite konst som han äger på väggarna.

Blev kanske sittande 30 min och såg ljuset komma innan jag tog hissen ner till bottenplan, la nyckeln i ett kuvert och i hans postbox. Tog trappen ner till mitt plan, gick genom den snedvinklande smala korridoren och in till mig.

Mitt råttvaktande var över.

Fricky

Vaknar tidigt. Går upp. Lagar maten för arbetshelgen. Beouf Borginion, Tonfiskröra, yoghurt med frukt och nötter och frön. Skalar morötter och ser till så det finns apelsiner. Det ljusnar ute. Jag äter min frukost när maten blir till i ugnen. Jag smakar på maten, duschar. Det skymmer. Har dragit isär gardinerna för krukväxternas skull. Ett tunt lager krispig snö har lagt sig utanför. Ljuset blir gråblått.

När jag vaknade och scrollade igenom Facebook hade en delat ett klipp med Fricky. Jag såg klippet. Nu föreslår Youtube nya klipp med Fricky. Börjar se ett, han ska shoppa. Någon som pratar engelska intervjuar honom. Det ser ut som en sommardag, utanför affärens fönster syns folk passera. Bara ben. blommiga klänningar. Antar att det är i Sthlm. Det finns en känsla av större stad, i butikens utformning kanske, att det bara är en massa sneakers, i hur hon som intervjuar är klädd, den amerikanska hon pratar.

Fricky pratar om kläder och sen om mötet med Nathalie, Cleo, hon som han lever ihop med, har barn med. Det är fint. Men jag är mest nyfiken på gatan utanför, på sommardagen, på staden. Här i skymningen, där dagen tappar sin färg, där svartklädda i reflexvästar och överdragsbyxor passerar utanför, lockar sommardagen i den stora staden. Vill höra det mjuka ljudet av trafiken mot solvarm asfalt filtrerad genom trädens grönska. En svag vind. Doft från en restaurang. Röster på håll som blir ett svagt sorl.

Här är vintern antingen hårt frasig eller bar asfalt och blöt is. När jag gick hem efter firandet av Ingunn i onsdags slog det mig hur hårt ljuden studsar mot den kalla marken. Den blöta marken ovanpå den frusna jorden. Att den nyfallna snöns mjuka tystnad uteblivit denna vinter, när öronen får vila, bäddas in i det dämpade. Hårt och skarpt och knarrigt har månaderna gått.

Ormbunken.

Vet inte varför det blev en ormbunke. Lättskött sa hon i affären att den är. Den kommer inte heller växa sig mycket större. Kanske är just denna sort fel för ampeln. Borde valt en sort med långa hängande blad. Får jag den att överleva kommer hoppet om prunkande grönt att åter spira.

Växterna här hemma.

Drömmen om prunkande grönt i mitt hem har jag gett upp. Ett fönster har nu blivit fullt av små kaktusar. Ett annat med mörkgröna tjockabladiga sticklingar. De i sticklingsfönstret ska bort, när våren kommer och katterna vill ha sin plats i solen. Det är en chansning att de ska slå rot. Ljuset under de korta dagarna, ur en molnig himmel, ger inte mycket livskraft. Men klarar de det kommer jag ha ett litet gäng långsamt växande tåliga små rackare.

I helgen köpte jag nya växter. Kaffeplantan som länge varit död ersattes. En växt jag glömt, så konstigt, vad kan det ha varit som dött och stått kvar och nu är bytt mot något mörkt och tjockbladigt, med texten Easy Care på en lapp nerstucken i krukan i affären. Åh, nu minns jag. Apsvansen. Att jag glömde den. Önskar så att Apsvansen tagit sig, att den vält över i sina trådar, hängt som en liten fors över krukkanten. Men nej. Den dog. Skrumpnande. Övervattnad? För lite ljus? Uttorkad? Har ingen aning.

Köpte även en liten kaktus, ljust grön och svullen.

Blixtbilder av vardagen.

Sömnbrist.

Med den extra arbetsnatten, den mot nyårsafton och sen den följande natten av firande, har min dygnsrytm och sömnen inte landat i mig. Jag sover bara några timmar åt gången, vaknar innan gryningen. Vaknar trött. Trött utan att kunna somna om.

Det händer saker om dagarna. Roliga saker. Ljudläggning av en av de filmer jag jobbar med. Sunny Girl. En stundande premiär och en deadline den 8/1. Filmen är långt ifrån klar och det som är kvar har jag inte makten över.

Ljudläggningen var dock magisk. Gick lycklig därifrån. Min film, vår film, hade lyft.

Hemma sitter jag åter trött, de tre timmars sömn natten hade gett, tog ut sin rätt. Börjar se Villebråd. Den äldre kvinnan på landet vars hundar försvunnit, drar ut barnen i skolan hon undervisar i skogen. Skogen är mörk. Kvällen är sen. I scenen syns ficklampor fara åt alla håll mellan träden. Barnens ivriga rop efter hundarna hörs. Vi kommer närmare dem i nästa klipp. Den äldre kvinnan som försöker hålla ihop dem. Hon förtvivlad över hundarnas försvinnande. Barnen ute på ett nattligt äventyr med en de ser upp till och litar blint på. Det hörs på barnens röster att de har kul, att det finns spänning och även ett förtroende de bär på. De ska hjälpa sin lärare att hitta sin älskad hundar. Men de finner en lemlästad hjort. Den ligger lutad mot ett träd. Blodig med blanka svarta ögon. Ficklamporna rör sig över det döda djuret. Den äldre kvinnan, lärarinnan, för bort skocken med barn och scenen är slut.

När sedan ett människolik dyker upp. I en annan scen, en utan barn. Orkar jag inte se längre. Barnen i skogen hade varit så vackert och min trötta kropp hade gjort min själ alldeles öm och öppen. Orkar inte känslorna där och då. Byter till Aquaman. En film jag redan sett. En film med en dånande ljudbild. Likt en stumfilm där inget ljud är mänskligt. Inget ljud är realistiskt och replikerna få. Den ömma själen gör sig oväntat påmind igen. Nicole Kidman som måste lämna sitt nya liv på land, lämna sitt lilla barn. Barnet som blir större, blir vän med fiskarna på akvariet och står och pratar med dem. De två större barnen som retar den lille pojken, puttar honom mot glaset. Hajen som kommer till pojkens försvar. Hårda stötar mot glaset. Sen står han där, han som är annorlunda och vän med fiskarna, med en skock skrämda akvariebesökare framför sig, en stor uppslutning fiskar bakom sig. Då pallar jag inte mer. Inte känslorna som börjar riva i mig. Stänger och somnar.

Sover åter bara några timmar. Vaknar. Äter frukost. Ser klart Villebråd. Den gråhåriga lärarinna bland döda djur och mördade jägare. När det börjar ljusna somnar jag om. Sover fyra timmar till.

Tupplur.

Kanske var kl 17:14. La mig i sängen. Ställde larmet på 18:15. Miss Jones kröp nära, la sig mot min mage. Tyra la sig på där vad och lår möts när en ligger i fosterställning. Allt blev svart. larmet ringde och en timme hade gått. Snooz och direkt tillbaka till det svarta. 4 återkommande snooz och svart. När 30 min gått ställde jag larmet 30 min fram. Nu var sömnen inte lika djup, liksom medveten om att jag sov. Med katternas och min värme som ett. Viljan att slukas åter var botad. Låg kvar ändå,  kanske i en timme. Klev slutligen upp och gjorde iordning hummern. Åt hummer. Gick ut med hummerskalen.

Nyårsfesten.

Var på en liten fest. Champagnen flödade verkligen. Jag hade min jumboflaska Moet. Men där fanns andra sorter, så lena mot tungan, så lättdruckna och glasen fylldes liksom på. Kanske satt jag mest och sökte tiden då det lämpar att sig gå hem. Tolvslaget kom och Lena Endre läste dikten och det gick tydligen undan för tid fanns kvar innan 2020 skulle börja.

Jag och min syster Signe var hos killen Anna-Karin dejtar. Vi var inte många. Där fanns en Whippet som var så otroligt rar. En bild togs av mig då kinderna mina var så runda. Som en Miss Piggy med ett ytterst litet tryne. Jag som alltid trott att jag skulle åldras magert och väldigt rynkigt såg nu att det kan mycket väl bli med rosiga äppelkinder. Livet är fullt av oväntade vändningar.

Åh den där Whippeten. Kaj. Kajsa men kallas Kaj. Så mjuk att klappa. Mjuk som en katt.

Nu ska jag somna framför en dokumentär om Bob Hope.