Efter inspelningen.

Vi samlas på teatern. Vi är där för att städa undan efter inspelningen, den stora hallen som rymt alla rum, rum som nu är rivna i bitar. Alla de som jobbat med filmen, team som klättrat högt upp i taket, de som byggt rummen, skådisar, fototeam, skripta, ljus. Men de flesta av dem har åkt hem, är på nytt jobb, är iaf inte här med oss. Vi är fyra stycken.

Jag har min illigt gula tröja från Biltema, den med reflexdetaljer. Linus gillar den, han gör ärenden och köper en likadan, vi tar kort på oss i dem. Emma och Hanna berättar vad vi ska bära undan, vi fyller en skåpbil med saker som ska till återvinningen och Emma och Hanna försvinner iväg. Linus pappa kommer och ett flak lastas fullt med mer saker som ska slängas och de försvinner bort.

Cyklar till stan och äter lunch med Emma och Hanna. Det blir indiskt, oljigt bröd och friterade saker. Fyller min buffétallrik med allt som är rött. Kycklingen och potatisen, blomkålen och ännu någon kyckling och en stark sås.

Det är övergången mellan sommar och höst, frisk, kall luft och en varm sol. Cyklar tillbaka till teatern. Hans-ola sitter med sina intensivt blå ögon på dess trapp, röker och dricker kaffe. Vi pratar en stund. Han är på teatern och repar sin föreställning om Den Heliga Birgitta. Efter en stund försvinner vi in. Jag blir ensam i den stora hallen, gula lysrör i taket och dörren öppen ut mot gården. Jag sopar. Sakta sopar jag. Tänker att det borde finnas ett effektivare sätt att sopa en så stor hall, att de som städar teatern omöjligt kan göra som jag gör. Det tycks inte bli rent, bara damm och grus och annat som läggs i olika mönster. Emma och Hanna kommer tillbaka och Linus har jag redan sagt hej då till, för han är klar här, han flyger hem till Stockholm om någon timme. Vi bär lite till, men snabbt blir jag matt liggande i gradängens trapp. Det är eftermiddag på väg mot kväll. Jag lämnar dem med det allra sista, cyklar hem, solen ligger lågt och skuggorna är långa och snart börjar nästa fas i att göra klart filmen, in i klipprum, framför dataskärmar.

En mörkögd augustinatt.

Längst bort i den ena korridoren, den som slutar mot bygget och inte mot parkeringen, som den gör i den andra änden. I den andra änden finns gatlyktor som lyser upp. I änden mot bygget finns en mörk grå vägg som hastigt rest sig. Det gör att den korridors änden inte får in något ljus, är mer i dunkel.

Där stod i natt en utomhusrullator. De är större än de för inomhus bruk och de har reflexer. Denna hade två stycken som när jag nått en viss vinkel träffades av ljus så de glimmade till likt två ögon på ett rovdjur. Det fick mig att varje gång rycka till, hinna få en skrämd kall il som rusade genom mig, innan jag än en gång mindes hur det låg till.

Tyra

Idag fyller Tyra tio år. Tyra som ser elegant och stor ut på bilder, men i verkligheten är en mycket liten katt. Liten och mager och alltid med en aura av något eländigt, likt en strykarkatt i gränder i en tecknad film. En gatpojke som dribblar en konservburk istället för en fotboll, en smidig liten ficktjuv som polisen och bystiga tanter tar i öronen. Ett hopplöst charmtroll utan framtid. Men nu är Tyra en innekatt. En katt som jamar hest, som möter mig vid dörren när jag kommer hem, sittandes med huvudet på sne. Som kommer fram till mig när jag sitter på toa och sätter ena tassen på mitt knä och sträcker den andra tassen mot mitt ansikte.

Tyra har haft en hopplös mage i alla år, diarreer som kommit och gått, som nu i sommar bara kom och aldrig gick. Som gjort henne hopplöst hungrig då allt rinner ut i halva hennes kroppsvikt per dag. Som därför ivrigt jagar upp mig på morgonen när matskålen står tom, som frustar och tar sin tass och slår den mot min kind tills jag reagerar. Tyra som ska få komma till veterinären snart för att se om något går att göra.

Och jag som förbereder mig på att Tyra snart kanske inte möter mig i dörren. Inte jamar hest efter mera mat.

Men idag lever hon, idag är det ju till och med hennes födelsedag. Tio år, vilket är 62 kattår. Idag fick hon ostkrokar, för hon älskar ostkrokar. Hon slår lovar kring min skål med ostkrokar, så pass hastigt och envetet att jag slutat äta ostkrokar och bara köper småpåsar åt henne. Jag hällde upp några i en liten skål, hon kom ivrigt springande, hon skrek högt, hon ställde sig på bakbenen för att hinna åt skålen så fort som möjligt, innan jag ställt ner den på golvet, hon slängde sig över dem, de for ut över golvet, hon slickade och bet och höll fast dem med den ena tassen och tuggade och svalde. Fort var den lilla skålen tom.

Och jag låg på mitt smutsiga golv, av torkad kattmat fläckiga köksgolv, där en tom juiceförpackning låg, en bit matfolie, en tom Loka-flaska. Låg där och filmade Tyra äta med sin iver. Filmade en två minuters film. En film att ha för att minnas hennes mativer, hur hon slukar sitt favoritsnacks.

Då jag inte sover.

Den ständigt halvöppna munnen och blicken stadigt på bilden som just tas. Inte på den översta bilden då, men minst lika självmedveten där. Hade just sökt på Victoria Johnson, Penthouse pet 1977, med fluffigt rött hår i softat ljus, med fluffigt rött hår mellan särade lår, i vita spetsunderkläder och glansiga särade läppar.

Francoise Sagan

Gjorde bildsökningar på Francoise Sagan härom dagen. Såg henne med sitt korta hår, det lite blonderade, med en schäfer i en sportbil, med katter i famn och med en tax. Såg bilder av henne i en päls som riktigt ung. Med tröja och jeans och bara fötter. Såg henne som äldre, med en terrier av något slag, i slacks och blus. 

Läste Bonjour Tristess nån gång, en sommar då det gamla biblioteket fanns, där det nu är systembolag, för det var där jag lånade dem, i den främre delen, innan seriealbumen och tidningshörnan, just ja, även innan tidningshörnan flyttade en trappa upp. Läste sedan iaf en bok till av henne.  Hennes böcker var tunna, inte ens 200 sidor, kanske bara just över 100. Tänker att det ingår i min person att ha läst henne. Ser det gärna så. Flickit och världsvant. Minns dock inte vad den/de andra boken/böckerna handlade om. Minns mest filmen, Jean Seberg i sitt korta blonda hår, Deborah Kerr i sitt röda lagda damiga hår. Franska rivieran, det blå havet och tallarna. De starka färgarna av den tidens färgfilm. Minns inte Francoise ord i boken. eventuellt lite, en aning av hennes språk finns långt inne i mitt minne. Men bara eventuellt.

De älskande 2.

Natten till den 7/8 hade de stängt sitt fönster. Då blev det tolv grader och luften hade fått höstens krispighet, luften behövde solen för att bli varm, plötsligt så där. Fort trodde vi alla att hösten kommit och jag tänkte att nu spenderar De älskande nätterna omslingrade för att hålla värmen, under ett täcke. Att de den natten fått krypa ihop. Deras tidigare svettiga kroppar, som höll avståndet för att inte förgås av hettan, kanske bara fingertoppar mot fingertoppar, kunde ligga nära igen.

Vi andra började ha långbyxor och tröjor, tog på oss pyjamasen och drog åter täcken över oss. 

Men värmen kom tillbaka, luften blev fuktig och varm. Den mörka natten åter tropisk och igår satt jag med vänner på en uteservering på ett däck på en av stadens krogbåtar. Vi såg älven flyta förbi, solen gå ner, natten bli mörk och älven svart med gatlysens speglingar som enda ljuspunkter. Värmen bestod i mörkret, fuktig och klibbig. En av oss kedjerökte, en ny cigg när den innan tog slut. På ciggpaketet fanns en bild av en kvinna med cigg och blekt ansikte, som såg längtandes på sin rosiga väninnan som kramade ett barn kärleksfullt i famnen. Paketet varnade för dåligt fruktsamhet.

När vi skildes åt, efter att skrattat åt våra tidigare äventyr, vår resa till Barcelona förra juni , en resa där vi likt tre vilsna idioter brutit ihop av skratt varje timme åt vår egna tafatthet, fotade vi en bro i en kvart, den tycktes vacker och gotisk i mörkret, den tycktes inget alls på bilderna vi tog. Vi skrattade lite till, sen gick vi åt varsitt håll.

Backpacker

Vaknar, alldeles för tidigt. Vaknade av hungern, visste igår att gårdagens slarv med maten skulle kosta delar av sömnen. En svulten kropp blir rastlös, men igår, dagen då jag vakade av var jag för trött för att styra upp maten. Åt tilltugg. Stillade den akuta hungern bara ytligt. Nu äter jag de två ägg jag stekt. Men innan dess, då jag fortfarande trodde mig ha en chans att trotsa den på jagande hungern försökte jag somna.

Hade just innan scrollat igenom Instagram. Där gjorde sig folk lustig över Leo i cyklop, nytagna paparazzibilder. Så då tänker jag på honom, hur kär jag var i honom efter Titanic, en film jag såg två gånger på bio 1998 men sen aldrig sett igen. Tänker på The Beach, en film jag aldrig såg. Men vars trailer måste ha rullat flitigt på tv sommaren 2000, då jag var helt ensam i pappas hus i Östersund. Bodde där nyopererad och medtagen, det blodiga underlivet. Experimenterade med brun utan sol, hade små linnen och stora byxor som hängde på höften, en rund liten mage som låg bar däremellan. I rosa solglasögon och en diet av svarta kalmataoliver. Hade inga vänner i Östersund. Eller jo, Saras pojkvän bodde där, så Sara och jag sågs någon gång för en fika. Men förutom de långa promenaderna till centrum och tillbaka var min enda kontakt med en annan värld tv:n. Videorna på MTV, pratshowerna, reklamen mellan.

Så denna tidiga morgon börjar jag tänka på Leo i The Beach. På svettiga pannor, stora kahkishorts, röka, tvinnade shokers. Denna backpackers-uniform. Deras glasartade blickar och rosiga kinder. Känner hur rummet tappar styrsel, hur pulsen börjar bulta bakom ögonen, försöker få luft. Får avbryta försöket till sömn, sätter mig upp, kliver upp. Står i mitt rum rådlös.

Någon vecka tidigare hade jag åkt på samma reaktion när jag helt plötsligt tänkt på säsongsarbetarna, de som drar till Hemavan, tärna, kittlefjäll, över vinterhalvåret, åker snowboard och jobbar på hotell eller i bar eller vad de nu gör. En gemenskap jag aldrig velat vara en del av väckte något starkt i mig, något som skulle ut fysiskt. Tänkte då att det var hettan som spökade, ensam i stan, en isolation från mina semesterfirande vänner, som väckte tanken på gemenskaper jag inte var med i. Nu är alla tillbaka, de har påbörjat sina första arbetsveckor. Så kan inte skylla på det. Men är inte backpackers och säsongsarbetare på skidorten lite samma, samma typ av välmående pårökta medelklass. De som behöver äventyr och vidder,  den obundna friheten. Eller jag vet inte . . . faktiskt vet jag inget om dem, begriper inte denna ångest, dess ursprung, så jag pluggar i Hörlurarna och jagar bort oron med Barbados Kom hem, steker mina ägg och äter dem.

De älskande.

Fönstret i huset mittemot mitt arbete står ännu öppet. Fönstret i vindsvåningen, under det svarta taket, det öppna fönster jag under arbetsnätterna fantiserar om att det sover två älskande under. Kanske tätt omslingrade, kanske inte, med tanke på hettan. Sina solkyssta kroppar i avslappnad sömn. Utslängda och tunga. Eller vakna, kämpande och frustande mot hettan. Fast i natt är det svalt, i natt var det 15 grader ute.