Vi hade pratat om att åka till holmön, det var när våren höll på att bli sommar. Sen gick sommaren. Hon var borta, i Grekland, i Köping. Jag var i Barcelona, på Fårö. Jobbade däremellan. Sen kom denna vecka och vi bestämde att vi åker ut till Holmön på fredag.
Jag var så peppad, berättade för alla på jobbet att jag skulle dit, frågade om de varit där, kollade upp vädret. Vädret såg inte lovande ut. Grått och 13 grader hann bli sol och 15 grader i väderprognosen för fredagen.
Så brände vi iväg i hennes bil, parkerade den, väntade på färjan, folk stod redan i en prydlig kö när vi kom, i god tid, ca 40 minuter innan avfärd. En man i gula lysande kläder nickade åt oss, han hade en klickgrej i handen och så klev vi på. Vi gick upp på däck och lämnade ett småmulet fastland för ett soligt hav och en solig ö visade det sig.
Vi hyrde cyklar. Vi cyklade iväg, lite på måfå, lite utan plan. In i byn av röda hus och gårdar, in på en loppis i en lada, kanske ett skjul. Jag fann inget. Hon fann en Jeansoverall för 20 spänn. Sen cyklade vi så himla glada vidare, glada över hennes fynd, glada över solen som sken varm över oss. Cyklade på de små vägarna ut till en fyr. Vi sa hela tiden att allt var så fint, vi kunde inte säga annat, för det var allt vi var uppfyllda av. Denna ö, dess natur, dess bebyggelse, cyklarna och vinden och fåren i hagarna. De små enarna. Björkarna och rönnarna. De höga tallarna med raka stammar som dök upp när vi närmade oss havet.
Vi tittade på fyren. Sen gick vi en stig söder ut. Fortfarande så uppfyllda av allt vi såg att vi bara kunde prata om allt vi såg. Eller prata, vi berättade för varann vad vi såg eller så pekade vi på det och så att det var vackert/härligt/underbart. Stigen gick med havet på ena sidan. Ibland nära så det syntes, ibland svängde stigen av in i skogen. Ibland var marken dyig och kärrig, ibland stenig och torr och full av smultron. Massa smultron. en stressande mängd smultron faktiskt.
Vi kom till vårt mål, en vik där en kan bada som vi sett på en karta. Det var sand och stenar och en tall på en udde. Viken såg ut att ha dyig botten men den var fin och sandig och så fånigt långgrund att en stretade på och på och det blev aldrig djupare, inte förrän du var längst ut i viken. Hon badade naken och jag invigde min vita baddräkt. Hon klättrade upp på en stor sten och jag plaskade runt. Sen blev hon rädd att hon skulle rispa upp hela kroppen och särskilt rumpan när hon hasade sig ner. Men det gick bra.
Med smörgåsar i hand hoppade vi sedan runt i våra bikinis på den lilla udden. Vi fortsatte se och berätta vad vi såg. Havet som glittrade och de vita molnen som drog fram. Dofterna av växterna, av vattnet. Solen värmde oss. Ön var varm. Det var sommar ute på ön och in mot fastlandet såg vi de grå molnen ligga slukande lågt. Vi började gå tillbaka, vi cyklade runt lite till. In bland husen och ut på andra sidan. Längs en lång rak väg kantad av skog. En död huggorm i ett dike, några människor som fiskade under en bro. In i skogen för att se vattnet skogen skymde, något som såg ut och luktade som en sjö.
Så cyklade vi raskt tillbaka för cyklarna skulle lämnas kl 17. På affären köpte vi något att äta och fick tipset om var vi skulle sätta oss. En strand som var stenig och klippig och uppvärmd av solen och ännu varm. Vi åt vår mat, gravlax, camembert, rädisor, chips, päron, och trivdes gott i solen. Molnen från fastlandet kom krypande upp på oss, himlen blev religös med strimmor av sol ner i havet genom molnen. Luften blev genast kall. Vi sökte skydd i väntrummet nere i hamnen och klev sedan på båten. Nu stod vi först i kön. EN annan man i gult nickade åt oss att komma ombord och klickade för varje person som klev på.
Resan hem gungade färjan, hon höll sig fast i bordet och blundade ibland. Vi var så glada över dagen ute på ön där det varit sommar, där vi farit runt på de skraltiga cyklar vi hyrt. Där varje krök, varje nytt träd, sten, hage, gräs, känts som en spännande fantastisk upptäckt.
