Min arbetskamrat Daniel är död. Han dog i onsdags. Han började hos oss tidigt i vintras. Han behövdes för vi var trötta och less och han var en extra och glad och gillade arbetet och ville jobba med det i framtiden.

En kväll jobbade vi ihop och han pratade om sitt liv och jag började gråta. Han var öppen och sårbar och närvarande.

Jag ville ha med honom i Jehovas-videon till Stannar du stannar jag. För Daniel hade en blond Brandon-frilla (som i Beverly Hills 90210) och en ljus jeansjacka. Han skulle ha varit jättefin dansande med oss, men Daniel kom inte, han gjorde något annat den kvällen den spelades in, kanske var han på dejt, jag minns inte hur det var.

Att Daniel dog gjorde ont och för varje gång jag berättade för någon att han dött, desto mindre ont gjorde det, så jag slutade berätta, för jag vill att det ska göra ont. Jag vill inte vänja mig vid tanken. Inte än iaf. Första dygnet kunde jag börja gråta plötsligt, lika plötsligt kunde jag sluta gråta. Det var vardag och diskning och arbete och tankar som kom och gick.

Det är oändligt sorgligt att Daniel är borta.