Somnade nio igår kväll. Var sur och dålig fram tills dess. Slängde min mobil i väggen. Ganska dumt gjort med tanke på att den knappt håller ihop, med tanke på att den är så paj att den inte går att skicka sms från och slutligen med tanke på att den ringer upp folk i otid. Så klart ringde den upp senaste samtalat när den for in i väggen. En sådan krasslig mobil ska inte behöva slängas in i en vägg, den ska vårdas ömt tills den kasseras.

Drömde en massa. Drömde om nästan alla personer jag känner. Hudiksvall och inbrott på en skola. En teater som såg ut som en gammaldags biograf med bågar och mattor och art deco. Sen alla dessa främmande personer man samtalar med i drömmar, de som inte finns på riktigt, de som man hittat på, det är ju helt konstigt, lite tråkigt också, att de inte finns, vissa är ju trevliga.

När jag vaknade efter nio i morse så kände jag mig inte alls utvilad, snarare tung. Tung i kropp, själ och skalle. Varför ska för mycket sömn känns som baksmälla? Så himla onödigt.