På den här båten bodde Elizabeth taylor och Richard Burton. Den var en av alla deras hem. De gled upp för Themsen och la till i London, eller så kryssade de medelhavet fram, Sardinien, Capri eller var nu de kände för att åka. En gång i London var inte deras båt tillgänglig, de hyrde en annan, en mycket dyr en så klart, en för deras hundar så hundarna skulle slippa karantän, för så länge de var ombord behövdes inte det. Det var små hundar, malteser och pekingeser.

Båten, eller yatchen fick namnet Kalizma, efter deras döttrar Kate, Liza och Maria.

Jag vill också ha en lyxig yatch att bo på. Tror jag.

När Jätten var färdiginspelad gav Liz Taylor James Dean en siameskattunge i avskedsgåva. Dean gav den namnet Marcus. Dean körde ihjäl sig innan Jätten hade premiär. Jag vet inte vad som hände med Marcus.

Det här är min farmor. Hon håller min pappa i famnen och den vita mössan som sticker upp där bakom sitter på min äldsta farbror. Jag vet inte var de där, men det kan vara USA, de bodde där något år, 1955-56 tror jag det var. På bilden är farmor ungefär lika gammal som jag är nu, kanske är hon ett två år yngre om jag ska vara petig.

Idag var jag långt bort. Vägen dit är rak och lång, så lång att man inte ser dess ände, bara en rak väg som slutar vid horisonten.

En vän sa att han inte kunde låta bli tycka att det är fint med påsar under ögonen. Sen dess har jag tänkt på Jeanne Moreau. En gång fick hon förklarat för sig att hon inte kunde bli stjärna med de påsar hon hade. Det sas så klart innan hon blev stor stjärna.

Joan Crawford

Hon kom att bli berömd som en katastrof till mamma. dotterns bok Mommie Dearest som blev film med Faye Dunaway som med cold cream i fejset skrek NO WIRE HANGERS!!

Hon kom att bli berömd för mycket dåligt. Otaliga sorgliga historier om en alkad stjärna som envist höll sig fast bra länge i rampljuset i kampen om de bra rollerna.

Men innan allt detta så var hon fantastiskt bra.

Tyra - dagens andra siamesbloggande.

miss Jones - dagens första siamesbloggande.

ur Paint your wagon.

Vi tog en promenad längs älven. Dramatiska träd tornade upp på vår ena sida och änder spatserade på vår andra. Min kompis var 90-tals snygg, som en kille ur twin peaks kanske, eller en med gitarr som sjöng smetigt och krossade småflickshjärtan, eller en som kunde dansa och i grupp med andra killar. Nåja. Vi svängde upp för en brant och kom till kvarter jag aldrig förr sett. Inte en gata rak och en fors så brusade och snirklade genom skog med branter upp på vardera sida. Vi genade över en gammal ladgårsbyggnad med en cykelverkstad i i dessa dar, sen gick vi under en blek dimmig sol på vanliga villavägar tills vi kom hem till Tage. Där satt vi en stund, jag drack té och de åt fil med müsli. En vän till Tages famil kom förbi. Hon var dagens pepp. Hon hade sagt upp sig från sitt jobb, hon levde på sparade pengar och ägnade sig åt att göra det hon vill, leva sitt liv efter sina regler. Typ. Sen gick jag hem och Tage och Leopold åkte och spelade fotboll.

la piscine

Fyra väldans vackra människor spenderar varma dagar kring en pool. Romy och Alain spelar ett par, Maurice är hennes gamla älskare och hans forne gode vän, Jane är Maurice artonåriga dotter. Solen skiner och alla är solbrända, det är fester och lustar och svartsjuka och vilsenhet och så klart slår tragedin till.

För en massa år sen, på 90-talet, en tid då jag inte sett denna film, en film jag såg först igår, målade jag olyckliga människor kring pooler. Överhuvudtaget var det i några år en besatthet, de trötta solvarma kropparna utan hopp om framtiden vid blå vatten.

Det har varit dagar av trötthet nu, snart en vecka. All sömn i helgen, dåsandet på eftermiddagen, dimman som lägger sig i mina tankar. Stackars siameser, stackars just Miss Jones, som kämpar under min svårväckta sovande tyngd. Innan var jag förkyld och jobbade en massa, så jag tänker att det inte är konstigt att jag nu är evinnerligt trött.

Snön faller igen och den faller tjockt. Det blir tyst ute, dämpat och knarrigt. Den barmark jag gick på till jobbet sex timmar tidigare var nu täckt av en decimeter snö på sina ställen. Det vara bara att pulsa.

Igår sken solen. Idag faller snön. Aprilväder säger alla. Och så har vädret varit de senaste två veckorna. Vårsol som rappt byts till snöfall. Ändå blir jag himla förvånad och ställd när snön rasar. Min själ är inställd på vår, den kan inte känna vinter längre.

mer Jean Paul Belmondo

jean paul belmondo

Ibland ägnar jag mig åt att prisa vissa mäns skönhet. Gary Cooper är favoriten, men gregory peck och alain delon har fått sina lovord. Nu är det Jean Paul Belmondos tur. Så konstigt att jag inte skrivit om honom förr, han är en gammal favorit, en från tonåren, då hans plutande läppar och bara bröstkorg berörde mig första gången. Då från stillbilder ur Sirenen från Missisippi och Till sista andetaget.

Idag for tankarna till honom igen, det började med att jag hade orden New York Herald tribune i skallen, som en melodi som fastnat. Nu vet kanske några av er resten av kopplingen, men för er andra ska jag förklara. Det är orden hon ropar och tidningen hon säljer, Jean Sebergs Amerikanska flicka i randig tee på Champs Elysee i filmen Till sista andetaget. Flickan som har ihop det med Jean Pauls spattiga men vackra gangster. Och sen kunde jag bara tänka på honom.

Genom jobbfönstren såg jag glada med ölburkar i händerna dra förbi. Det var som en helg, fast måndag och folk gick åt fel håll, bort från centrum. Jag fick vår och sommarkänslor. Sen nådde rykten om en fotbollsmatch mig. Umeås herrlag mot ett känt lag med supportrar i massor.

Senare på kvällen när arbetetssopor bars ut till soprummet på gården var luften full av sorl från jubel. på hemvägen var sorlet kvar och arenans strålkastare lyste över husen. När jag var nära syntes vimpelviftare där inne på läktaren, polisbilar drog fram på gatan utanför. Allt kändes spännande.

Det är grått och blött. Så var det igår och så är det idag. Satt hos syster Signe och såg ut genom fönstret, sa med längtan i rösten: det skulle kunna vara november. När jag gick hem var kvällens himmel ljus. Vädret kändes medeltida, som om hungriga vargar skulle dra fram i skogskanten eller en sliten blek tandlös ung munk skulle rusa längs bäcken efter en tappad vattenhink. Men medeltida var det inte, det var en vardagskväll bara.

Var skådis i helgen. Det var som bra. Inte att jag var bra, det vet jag inget om. Det som var bra var att man fick en plats. Det var bestämt vad jag skulle göra. Den sociala biten sköttes av repliker. Jag fick vara inåtvänd och tyst tills det blev dags för tagning. Då fick jag ett socialt sammanhang som byggde på manuset. Tänk om livet alltid kunde vara så.

Woodkid - Iron

Ska däcka framför en film, antingen casino royal, rosa pantern 2 med steve martin eller basic instinct. Köpta på ica för en hundring. Så blev det igår när jag stapplade in strax före stängning. Ska äta färsk pasta, dricka tomatjos, sen äta godis och chips och dricka pepsi. Det är min plan. För denna helg har jag sovit lite, fryst som tusan, svettats en del, varit nervös. Denna helg har jag spelat in film och nu är jag redo att vila.

I helgen åt jag en pizza och somnade direkt efter den var äten. Jag var blöt i håret av en massa tung snö som föll den dagen.