Har insett hur knotiga mina händer är. Och fötter. Det började med en kommentar, som inte var illa ment, men då såg jag något jag känt. Det är inte mycket hull på mina händer, som att ta i ett gäng stickor under mjukt skinn, ibland torrt strävt skinn. Samma med fötterna. När skelettet är så tydligt känns döden, då särskilt förmultningen, så verklig.

Det blir en bild, två dar gammal, där inte mitt skelett anas så som det gör i händer och fötter, utan det finns lite liv i mig.