förra valet satt jag i en bar på umeå filmfestival. Festivalen var avslagen och jag och min vän spanade på amir chamdin som satt i samma bar. Så dök Reinfelts segrande nuna upp i tvapparaten och vi förstod att han vunnit. Den dagen, den kvällen, kände jag ingen oro, tänkte kanske till och med positivt över hans och Alliansens seger. Det valet hade jag röstat på Miljöpartiet. Men dagen efter gick jag genom stan, jag kände sorg och oro och fasade för de fyra år som skulle komma.
Nu har de fyra åren gått. Är nervös. Jag röstade på FI, jag röstade på Gudrun i riksdagsvalet och vänstern i kommun och landsting. Jag bestämde mig i vallokalen. Solen sken och jag kände mig kvävd av blockpolitiken. Vill inte ha en tvåpartistat. Vill inte ha en stat som först ser till pengar och sen till människovärde. Maud sa i partiledardebatten typ att om ekonomin går bra så får äldreboende det bättre, att det är så det funkar. Måste det funka så? Först pengar, och är vi rika får människovärde och respekt utrymme? Annars får sånna saker stå tillbaka?
Har tänkt tanken att jag slängde bort min röst, att Fi fick den och att det gör ingen skillnad. Enligt VALU fick de under 1%!!! Men jag stod för min åsikt, jag röstade på det parti jag ville, inte efter taktik som jag så länge tänkte.
Är ledsen över SD:s framgång.
Är dåligt att uttrycka mig politiskt. Nu slutar jag med det, ser valvakan och somnar snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar