Fann en bild. En bild jag tog på en av arbetets toaletter innan jag skulle gå hem. Den sista bilden av mig i mitt långa hår. Den fångar inte det magiska jag såg i de svarta fönstrens spegling på vägen hem. Det jag såg i glaset var något otroligt, en dröm, en fantasi om hur det skulle kunna se ut. Som Bardot på 60-talet. Som Anita Ekberg som djävulskt förförisk mjölkreklam. Som en trollpacka och en sexnymf i ett. Volym och svunna tiders halmgula strån.
Beställde filmer. Minnie And Moskowitz för att Gena Rowlands är så snygg. The Cell för att jag velat se den i 20 år. Köpte receptbelagd medicin, värktabletter och fotsvampskräm på Apoteket. Gick till bildmuseet, såg delar av tre utställningar, såg inte klart videoinstallationerna, läste inte texten till de verk som byggde på text och bild i kombination, brydde mig inte så mycket om den som handlade om arkitektur och natur, tyckte om den som var en kopia av konstnärens vardagsrum. Gick till Ålidhems, handlade mat på Coop. Köpte inte godis. Mona var i kön, vi sa hej.
Igår åt jag nästan bara godis, två chokladkakor, en schweizernöt, en daim, en påse lösvikt med bl.a. två stora chokladtäckta skumdelfiner, sockerbitar, lakrits och bumlingar. Det var så hemskt gott att äta så mycket godis, från morgon till kväll. Fick i mig några mackor och en tonfiskwrap också. Samt chips. Drack virgin marys och te. Kanske drack jag vatten. Jag mådde så bra igår, mådde inte illa trots kosthållningen.
Så här blev håret.
Jobbade nätterna, sov på dagarna. Värmen kom tillbaka, 29 grader ska det ha varit. Bakom nervridna persienner låg jag och sov, halvt under täcket, med en vind från korsdraget över fötterna. Satt på balkongen och borstade tänderna på kvällen. Ljuset var snällt och mjukt och hettan torr och behaglig och njutbar. Blev lycklig i kroppen, en värme som spred sig från magen ut genom köttet till huden. Eller från huden genom köttet in till magen. Tog promenader till och från jobbet. Strosade genom det öde universitetsområde på kvällarna. Strosade hem genom det öde universitetsområdet på mornarna. Såg en harpalt. Såg mig i fönsters speglingar. Mitt hår tycktes fantastiskt. Som ett svallande fluff. Som Bardot. Tänkte att jag får inte klippa det nu, låt det vara så här! Låt det vara stort och långt.
Natten mot idag som redan hunnit bli igår kom ovädret. Det kom framåt morgonen, efter kl 05. Träden som slets, böjdes, regnet som drog hit och dit och var tjockt och ogentomträngligt grått. Inne på de boendens rum där fönster stått öppna för att ge en chans till svalka blev golven till pölar. Jag låg med en rulle papper och torkade upp, så tyst jag kunde utan att väcka. Åskan och vinden och regnet ömsom bullrade och dånade och brusade hårt. Lamporna som blinkade, som en stund inte gick att släcka, för att sen en stund inte gå att tända, för att slutligen bli återställda.
När jag gick hem var regnet vanligt vardagligt stril. Luften sval, nästan kall, morgonen grå. Jag blev blöt och det var skönt, fyra arbetsnätter i värme som sköljdes ur. Såg en ekorre som var orädd.
I natt klippte jag av mitt hår. Sekunden mellan tanke och handling. En missbedömning av luggen gjorde det kortare och blev till en frisyr från en tid som är slut och död. En frisyr som tycks passé och gör mig forever ofrånkomligt medelålders och fattig. Inte fattig som en bohem. Utan fattig som en som är enkel och god.
Himlen är ännu ljus, men husen, träden, gatorna, ligger i mörker och gatlysena tänds. Om några nätter kanske även himlen är mörk.
Det är jag och katterna i denna lägenhet. Värmen kom tillbaka och ska stiga de närmsta dagarna.
Imorgon är första arbetsnatten av fyra.
Jag känner mig stundvis fast. Katterna och den enas kisseriproblem. Mattan som aldrig torkar för hon kissar på den och jag sprayar med ättika och så håller vi på. Katten och jag. Katten som jag tror är Jussi, men då jag aldrig sett det ske kan det vara Montzi, eller dem båda.
Om det bara var en matta som det kissades på hade jag varit lugnare, men oron finns att hon ska få en UVI igen och om jag då flytt stan och lämnat dem åt en kattvakt som skyndar hit och byter vatten, fyller på mat, tömmer lådan och borstar igenom Jussis päls, så finns risken att UVIn inte upptäcks och så blir katten mycket sjuk. Så jag stannar. Likt en martyr. Eller en som flyr livet.
I veckan spelade jag in film. Sen såg jag film och serier. Ligger i den röda sammetsfåtöljen och ser. Min mun är öppen och hakan trycker sig ner mot bröstet och jag känner hur dubbelhakan tränger fram, lägger sig klämd mellan käke och bröstkorg och det spänner och jag skakar på huvudet, jag stänger munnen, sträcker på halsen och det känns lätt, friare, musklerna blir mjuka. Men fort upprepas det och jag får tvinga igen min mun igen, få hakan att sluta pressa ned för att åter få en stunds frid och så upprepas allt åter och åter och åter.
Det är något med kroppen nu. Hur den är. Hur den så tydlig är. Existerar så märkbart. Ljud, gaser, rossel, frustningar, väsanden. Lukterna, inte bara ur kroppsöppningarna, munnens halvtorra sega saliv som osar, rövens gassläpp som från den ständigt nervösa magen tränger sig ut, slidans ruttna sälta, utan hur huden, hårbotten, fötterna, armhålorna nyduschade och skrubbade börjar osa av instängdhet, likt en lök som legat rumsvarmt.
Svetten på det. Svetten som rinner till och sen ökar och ökar och inte verkar sluta forsa och när det väl sker har det läckt litervis ur mig och jag har fått skölja kläderna i kallt vatten och hängt dem på tork över badkaret där de ger ifrån sig ett glest hårt regn.
Den 11/8, kl 07:15 går jag hem från mitt arbete och blir ledig till slutet av september. Min semester. Vet inte vad jag ska hitta på med den.
Idag gick jag en promenad då det var som varmast. Det var Jossan och Mari som ville ses kl 13 och jag tänkte säga att eftersom vi ska promenera kanske kvällen skulle passa bättre, men jag sa det inte, så vi gick i hettan och sen när vi skilts åt fortsatte jag gå. Jag gick ner till älven, där låg människor och solade och när jag passerade bryggorna nedanför östra station såg jag ett par ta ett dopp från en av dem och jag drömde om att även jag skulle göra det en dag. Att jag skulle ha en badrock i frotté över en baddräkt och mina fötter i mina mintgröna "crocs" från Coop och gå ut genom min port, genom parken, genom Östra station, ner till älven och där hoppa i. Vandra vägen tillbaka, med håret blöt och våta fläckar på badrocken efter baddräkten.
Idag är det svalare. Jag sov med täcke. Sov till kl11 och låg kvar i sängen. Åt frukost, två skivor danskt rågbröd med blåmögelost, kaffe med havremjölk och ett glas äppeljuice kl 12:30.
Nu längtar jag efter något. Vet inte vad. Något diffust som betyder liv. Något nytt. Ska bli bra att jobba i natt, att få en mening och ett sammanhang.
Det är högsommar nu. Dagarna har varit heta och för några nätter sen smällde åskan. Den kom nära, drog bort, kom åter nära. Väggarna vibrerade vid mullret. Dagen efter var det fuktigt och trycket av hettan kom åter.
Jag svettas nåt så kopiöst och det är mycket besvärande. Idag, efter en lunk till Strömpilen med min syster Agnes forsade svetten till när vi klev in på Maxi och kläderna mina klibbade fast och glassen hon bjöd på fick en smak av salt från överläppens svettansamling.
Halva sommaren kan ha gått nu. Kanske mer. För vissa tar sommaren slut i Augusti och augusti är det om två veckor. Och om sommaren tar slut i september så har halva gått nu. Ibland känns sommaren evig. I år känns det som den just börjat och snart ska vara över. I år känns sommaren begränsad.
I natt är det svalt, mörkret har börjat anas. Jag gick ut, hittade på att jag skulle ut med soporna, pausade Pelikanfallet som jag hyrt. Gick runt huset och sen fortsatte jag en bit till. Strosade lite oroligt ner för Klintvägen och rundade det gula huset och gick upp på cykelvägen, förbi lokalen där en kiosk en gång låg. Gick hem och såg klart pelikanfallet.
Den andra Juli, vilket var en fredag, åt jag och min syster Signe middag och såg Cabaret. Vi åt rökta räkor med aioli på vitt bröd. Vi hade citron att pressa över och vi drack alkoholfri öl. Vi sågs när hon slutat jobbet, men först cyklade hon hem och bytte till shorts och jag gjorde kaffe som jag fyllde en liten termos med. Vi tog en filt och satte oss i lasarettsparken.
Lasarettsparken känns bortglömd. Dammen växer igen och änderna har dragit. Bredvid är en byggarbetsplats. I parken fanns en ensam man med bleka smalben i shorts på en filt. Det fanns en grupp på kanske tre, vilka jag inte minns. Där fanns även de jag minns. Ett spinkigt barn på kanske 8-9 år. Kanske äldre, kanske yngre. Tre andra kvinnor. En kan ha varit äldre, för jag har ett vagt minne av att någon satt där i lugn och ro, medan de yngre, omkring 20 år gamla, hjulade och stod på händer och allt möjligt. De lekte med barnet och jag såg ingen mobiltelefon. De kändes fria och gav parken liv. De kändes även som om de inte hörde dit, att de var på besök, att de var där denna dag av en anledning. Någon de var nära kan ha varit på sjukhuset och de fördrev tiden i väntan med lek i denna park.
När vi druckit vårt kaffe gick vi in och åt räkorna. Vi tyckte att det var oerhört gott. När vi ätit drog vi ner persiennerna och såg filmen. Vi älskade Liza och vi åt godis.
Det hade blivit kväll, nästan kl 22. Gick ner till älven och gick längs den in mot stan. Himlen var rosa och all asfalt, all betong var upphettad av dagen. Det var en sån sommarkväll som bara blir i en stad. Det rosa diset på himlen. Surret av människor. De som fyllde grässtranden ner mot älven, de som satt på uteserveringarna, de som stod i kö till att få komma in. Sen alla bilar. Alla raggarbilar, alla fina veteranbilar. Och trottoaren som var full av de som ville se bilarna passera, när de körde sin runda. Basgången dånade ur högtalarna och vissa bilar hade blinkande ljus. Jag gick genom Öst på stan hemåt. Bilarna dök stundvis upp i klungor och vid Statoil så var åter en större samling. Åter musik. Ungdomar som sprang mellan bilarna, som hängde om varandras halsar, som var röda av solen som skinit idag, i dagarna. Några killar stod på rad och kissade, de skrockade och sen gick de in mot centrum och jag fortsatte hemåt och det blev mer och mer öde och solen låg röd just vid horisonten och inne östra station var luften stilla och het och en ung gosse med mörka lockar och ljusa kläder skred elegant förbi och jag tog av mig skorna i parken för att känna det svala gräset mot fotsulan och sen in i min trapp och upp i min lägenhet och nu var klockan 23 och ännu hett ute. Disigt, rosa och hett. Och livet som rumlade runt nere i stan under en av dessa sommarkvällar som känns så overkliga, som drömmar, när mörkret och rusket och kylan åter gjort sitt intåg och tar över allt i åtta månader eller mer och kroppen glömmer vad värme och vad ljus är.
Jussi väcker mig, hon har kissat utanför lådan. Igen. Och försöker nu täcka över det och då det inte går så slutar aldrig hennes skrapande. Ihärdigt skrapar hon och jag vaknar. Vet inte vad klockan är, jag låter bli att se efter. Kanske somnar jag om. För det känns som att hon väcker mig åter, denna gång med höga jamanden.
Och jag är på helspänn. När hennes kissande är avvikande går jag på nålar. Hennes UVI som hon fick när jag hade Corona och då hann bli så dålig att hon kissade blod och vi fick åka in akut när jag tillfrisknat och sen åt hon antibiotika eller vad en nu äter vid en UVI i över en månad, kanske två, för UVIn ville aldrig ge med sig.
Samt att hon stinker på ett sätt katter inte ska göra.
Och veterinären har inte kunnat hitta vad som är orsaken.
När Jussi väcker mig andra gången, med sitt jamande, är det soligt. Sovrummet är varmt och jag önskar att klockan är typ nio. Klockan är fem. och nåt i mig har börjat gnaga. Det gnager en oro över katten. Det gnager en oro över att jag känner mig fången av dem. Det gnager en oro över att sommaren är här och könsdysforin tar i extra när hud och kroppar och rena osminkade ansikten omger mig.
Jag kliver upp. Jag tar såpa och diskmedel och svabbar av toagolvet. För när hon nån timma tidigare kissat utanför lådan torkade jag bara upp med papper, tänkte att jag gör det rejält sen när morgonen kommit. Lyfter på kattlådorna och en stank väller fram. Jag som rengjorde dem igår ser hur illaluktande vätska rinner ut under dem. Där har kiss samlats sen sist. Jag blir så arg. Så arg på Jussi som inte bara kan vara en praktisk och enkel katt. Varför ska hon finnas och sprida denna oro i mig. Vill gråta. Känner mig kvävd. Sommaren är här och jag förstår inte hur jag ska kunna resa bort om en katt hela tiden riskerar att bli sjuk och kan behöva vård.
Går ut på balkongen. Tvättar av möblerna. Igen. De har blivit dammig av pollen och grusigt grått damm. Tvättar sedan fönstren på skuggsidan. Men tvättar dem bara på utsidan.
