Spelade in film förra veckan. Jag vaknade glad. Jag såg  yngre, piggare, mindre svullen ut i ansiktet än jag gjorde när jag började filma. Då tänkte jag att jag lever ett liv som gör mig ful och om jag valt ett annat liv hade jag kanske tom blivit vacker. Då blev jag lite ledsen för jag vill stråla och inte vara krokig och sned och spänd i kroppen och fet på det sätt jag är i nyllet.

Måsarna.

 Ser ut genom köksfönstret. Huset mittemot lyser i solen och ovanför dess blekt röda tak är himlen blå. En kvinna städar sin balkong, ett äldre par sitter i sina solglasögon på sin blomfyllda balkong och röker, ett stort gult parasoll täcker en annan balkong. På den blå himlen samlas måsar. Vita skinande. Ett myller av måsar. Säkert hundra stycken. Deras ljud når inte hit till oss. I just den stunden då de ser ut att fylla hela himlen är allt tyst. Efter en halv minut drar de vidare, försvinner bort och två duvor svischar förbi utanför mitt fönster och deras vingslag hörs och tystnaden är bruten och nu hörs en bil som åker förbi, några röster från nån som passerar utanför och måsars skrän på långt håll och kvinnan som städade balkongen står en stund med händerna på räcket och sina solbrända bara axlar och ser ut över parkeringen. Efter en stund går hon in och när jag ser upp så har det äldre paret också gått in samt dragit ner sina persienner.

Midsommarafton.

 Det är midsommarafton. 

Vaknade glad. Minns inte sist jag vaknade just glad. Vaknar oftast utan någon känsla. Vaknar oftast tom. 

Åt frukost. Kaffe, två smörgåsar med ost, Juice. Lyssnade på en varg söker sin podd.

Var ut med soporna, såg de två damerna, de hade ryggsäckar, de vandrade iväg. Det satt några i den lilla parken bredvid, inte den vi sjukhuset utan den just utanför min port, där det finns ett buskage, några träd, en sittgrupp, grillplats, en bouleplan. På gården mellan husen var det liv. Ungar gick ut och lekte, föräldrar som följde med. Ett svagt sorl av liv har nått in genom min öppna fönster. I mitt förra kvarter var det öde. Mindes den midsommarafton jag åkte från Docksta och såg bara busschauffören på bussen till Övik och sen bara tågvärden på tåget till Umeå och ingen på promenaden hem. Hade jag istället svängt höger när jag lämnat Östra station hade jag kommit  hit och och kanske mötts av liv. 

Ringde pappa och grattade honom. 

Dammsög.

Duschade. 

Lagade mat för dagarna mellan arbetsnätterna. Ikväll är första natten. Åt av maten. Lyssnade på Stil om linne. Diskade.

Köpte filmen A midsummer Nights dream på Itunes. Köpte en vinylskiva med Rolling Stones på Ginza. 

Sminkade mig. 

Solen gassar in och gör vardagsrummet hett. Hör en boll studsa utanför fönstret. 

Jag har låtit bli att vattna blommorna.

Känner mig ännu glad, vilket förvånar mig.

Ättika och lavendel.

 Jag har sprayat ner mitt hem med ättika och lavendel. Öst på med blomsprutan. På den röda sammetsfåtöljen. På dess dyna, på dess kuddar, på dess avlånga kudde och den dunfyllda innerkudden innanför den röda sammeten.

Sen gick jag vidare. Madrass, täcken och kuddar sprayades. Badkaret sprayades. Golvet nedanför kattlådorna. Sprayade och sprayade och flaskan blev tom. Nu väntar jag på att allt ska torka. 

Otvättat hår.

 Min lägenhet har har tre ventiler. Ventilationer. Vad heter det? Ett hål i köket just ovanför spisen, ett i badrummet och sen en likt en låda ovanför sovrumsfönstret. Skjuter jag den åt ena sidan slutar det blåsa. Skjuter jag den åt andra sidan blåser det. Den står jämt i blåsläget och i vintras var mitt sovrum mycket kallt och en plats som kommer bli perfekt för växter som behöver vinter, som mina rumsgranar och min pelargon. Under den korta våren och början av sommaren öppnar jag vädringsfönstren i köket och sovrummet och ställer balkongdörren på glänt för att vädra ut det instängda. Vädra ut den lukt min sovande kropp sprider, vädra ut den lukt min vakna kropp sprider. 

Igår, min tvättdag, min tvättdag med sköljmedel. För sköljmedlet och behovet av dess doft har att göra med hur min kropps lukt stannar kvar instängd i dessa rum. 

Jag satte mig i den röda sammetsfåtöljen och en pust av otvättat hår steg upp till mig. Jag stack fingrarna i mitt hår och sen satte dem under näsan för att se om lukten följde med. Nej. Det luktade ganska rent, lite schampo, balsam. Jag luktade på en av soffans kuddar och den var likt ett koncentrat av otvättat hår. Den röda avlånga sammetskudden. Den som jag flyttar upp från dess dekorativa plats där min svank ska landa och lägger bakom nacken. Den kudde jag vilat mitt huvud mot några gånger. Inte galet många gånger. Inte ständigt med otvättat hår. Men sugit upp lukten av otvättat hår har den gjort hämningslöst. 

Jag gick ner med min tvätt och började tvätta. Två kvinnor var i tvättstugan. De syns alltid i par, de är tysta, den ena ler alltid artigt och viskar liksom fram en hälsning, den andra är helt tyst och storögd. De är lika långa. De kan vara systrar. Med gester visar den som ler artigt och viskar en hälsning att maskinerna är lediga och att de använder bara torkskåpet nu. Hon säger inget, men ler medan hon gestikulerar och den storögda tysta backar in i väggen. 

På väg upp igen, genom porten som leder till mitt trapphus, möts jag av lukten av ett evigt instängt rum. Ett rum där otvättade hårbottnar hängt i dagar, veckor och bara blivit mer och mer otvättade. Jag fasar för varje trappsteg att odören ska komma från min lägenhet. Öppnar min dörr och där inne luktar det enbart nybakta croissanter. Blir så lättad. Trappen fortsätter under hela dagen att lukta instängt, lukta hårbottnar. Min lägenhet behåller doften av nybakta croissanter och den avlånga röda sammetskudden  i fåtöljen släpper inte sin lukt av otvättat hår.

Från i natt.

 Jag är ledig och gör inget, men vilar inte. Borde spela in film. Skyller på solen, att den måste jag ha för solen sken på U när vi filmade i fredags och om den sken på honom vill jag att solen ska skina på mig. 

Måste färga håret igen. Färgen bara tynade bort. Rekordfort. Jag som lät bli att tvätta det på en vecka och ändå ljusnade det, blev gulare, utväxten kom fram. 

Så inför mina tagningar borde jag färga håret. Men det gör jag inte heller. 

Jag ligger matt.

Årets ljusaste dygn är snart slut. Himlen är vit. Dimmigt vit. Natten som var var mörk, som höst. Det regnade, smattrade mot fönstret. 

Dagen var kall och kvav. En kvävande kylig fukt  la sig över mig när jag gick en promenad.

Jag skyller på allt det, till varför jag bara ligger orkeslös. Vädret, mitt ofärgade hår.

Imorgon, idag, ska jag tvätta. Kl 12-17. Mest trosor, strumpor och sänglinne. Har köpt sköljmedel, det är rosa och ska dofta Näckros, grape och sol. En syntetiskt lukt skulle säkert nån säga. Det är från Coops egna märke Coop. Brukar inte använda sköljmedel, det är nåt med det som inte är bra. Säkert cancer eller miljön.

Den sista natten.

 Jag och Sandra fick vår sista natt. Den vi trodde att vi missat förra veckan då min fot fick ett blödande jack. Tre nätter nu, fredag, lördag och söndag arbetade vi ihop. Vi var springare, delade medicin på en våning, tvättade personalkläder, gick till avdelning när någon ringde på oss, tömde diskmaskiner och gick ut med soporna. Vi drack kaffe i personalrummet och satt på balkongen när solen nådde runt husknuten framåt morgonen. Vi spanade på grannarna och såg ovanligt lite på tv. Vi såg solen stiga kl 02:30. Ett glödande klot som hastigt reste sig upp från horisonten och börjar blända.

Vår sista natt, natten mot måndag, så kände jag en stark blomdoft på våning tre. Nån timma senare sa Sandra, när vi satt i soffan uppe på våning fyra, att det kom en plötslig blomdoft. Jag kände den också. Den blev starkare och starkare. Nästan kvalmig. Den typ av stark att de som reagerar kraftigt på dofter skulle få migrän. Vi kunde inte säga vilken blomma doften kom ifrån. Det var inte syren. Det var inte Rönn. Hur luktar Hägg? Det visste vi inte. I korridoren, just utanför toaletten, var doften tyngst. Vi vande oss men kände den åter de gånger vi lämnat våning 4 och sen återvänt. 

Jag blev nojig. Tänkte att vi fått en kollektiv stroke. Att det kanske var gas som läckte och googlade gas som luktar som blommor men scrollade inte nog länge för att finna något svar. 

Blomdoften avtog.

På vägen hem, på morgonen, cyklade jag en gång in i samma blomdoft, såg mig omkring, såg ett träd med vita blommor, kanske hägg, och tänkte att det var från det trädet doften kom. Hemma på gården så gick jag fram till ett träd med samma vita blommor, stack min näsa i trädet, bland blommorna och kände en annan doft. 

Sommarjobb.

Jag dagdrömmer om ett sommarjobb. Som typ Samhall. Olika olyckligt lottade i livet. Drömmare och bittra realister, de som just överlevt stormar och står ostadigt på stadig mark. Vi skulle samlas tidigt på morgonen i någon lokal med grusplan utanför. Vi dricker vårt kaffe på en trapp mot en solig vägg och känner hur nattens svala fukt torkas upp av dagens kommande hetta. Vi gör vårt arbete i en tyst gemenskap. Enkla uppgifter vill jag ha och massa tid att se på träden utanför fönstret. Massa tid till att dagdrömma. När arbetsdagen är slut cyklar jag hem. Äter något. Ser en film eller en serie. En dag kanske vi kollegor går ut och äter ihop. Som en AW.

Nätter och dagar i julis Teaser

 

Bonsai no2.

 Vaknade helt ointresserad av Bonsaiträd.

Rosa, rosa, rosa.

 Värmen kom plötsligt. Om April 2021 var en parodi på April med vinter och vår om vartannat, skiftningar i väder under bara några timmar, så var även den västerbottniska sommarens ankomst en parodi på sig själv. Vi säger att det här uppe är vinter, vinter, vinter och så en dag är det sommar, att våren inte finns. Och så kändes det i år.

Igår gassande sol. 

Jag klädde mig fint framåt kvällen och gick till Stora Coop på tomtebo. En tunn blus och Jeans och gympaskor som en pensionär. snälla och mjuka mot fötterna.

En bil stod parkerad och han i bilen frågade om jag hade tid en stund. Jag stannade. Han sa att jag var fin och jag kände mig inte fin längre och gick därifrån och han ropade efter mig.

Nu när jag skriver det här skymmer det. Jag gick nyss och öppnade vädringsfönstren. Såg huset mittemot bada i rosa sken, dess fönster blänka hett och väggarna i en mjuk mild nyans. Det är dunkelt här inne, har inte tänt någon lampa. Gatlyset på parkeringen står ensamt tänt, det gatlyse som lyser skarpt om nätterna, som ger svarta skuggor i mitt kök under mörka nätter, som tränger genom persiennen i mitt sovrum när natten är svart. 

Himlen har skira neonigt rosa och blå strimmor som ses genom det nästan svarta lövverket på björkarna. klockan är 23:48.  Det går inte att fånga på bild. Bilder från igår. Innan jag gick till Coop.

Bonsai.

 Jag tog mig ut till Cyberphoto och bad om hjälp. Fick hjälp. Gick hem med en ny sladd. För att ta mig dit ut, motivera mig, så skulle jag efter Cyberphoto gå in på Plantagen. Där fann jag en liten En. En kinesisk En "stricta".

Bar den hem. Bar den hem genom skogen på stadsliden, jag valde den omvägen då jag saknat den skogen. Barren skavde mot mina armar som blev rödknottriga och hemma sattes den i en kruka på balkongen. Vet inte vad jag höll på med, men jag bar in och ut den flera gånger och vattnade och vattnade. 

Igår var kameran på laddning.

Idag, då jag vaknade orimligt tidigt, tänkte jag: Bonsai! Visst ska min En bli en Bonsai. 

Jag borde ha tänkt på den färdigladdade kameran. Men såg tutorials om Bonsaiträd. Om hur en ska beskära och tänka och jag beställde ett nybörjatkitt med trådar och rätt verktyg och en kruka. Dagen gick och enda stunden då Bonsaiträd inte tog upp min tid var då jag gick en promenad med Inger. 

På kvällen skar jag upp inlagda gurkor på längden och blandade honung i smetana i en skål och lite vodka i ett glas. En tanke om att slappna av, lämna Bonsaiträden och ta tag i kameran. Vodkan kickade in och nu gick hjärnan på högvarv kring bonsaiträd. Tankar om hur jag ska få den att klara vintern, ska den få stå kvar i sin feta kruka istället för en Bonsaikruka, eller ska den kanske få plats i en skyddande vinterkruka i värmeisolerande material. Och visst ska jag skaffa ett till träd, tuja eller en till En, att tukta till Bonsai. Behöver utrymme att misslyckas och att lyckas och kanske ska jag helt lägga ner det här med film och bara fokusera min tid på Bonsai. I framtiden. När denna film är gjord så blir det Bonsai livet ut.

Hann även, när jag diskade och kokade min gröt, lyssna på Filosofiska rummet om Prokrastinering. Passande nog.  

Gryningen den sista fredagen i maj.

 Efter att ha sovit bra flera dagar i rad, de mellan arbetspassen och sen arbetspasset jag inte kunde gå till pga min skadade fot så förblev jag vaken. Det var i torsdags, natten mot fredag. Himlen blev aldrig riktigt mörk. Tiden bara gick. Kanske låg jag i sängen. Kanske såg jag någon film eller serie. Solen dök upp som små prickar genom persiennen. I köket var en vägg jag aldrig sett i full sol. En vägg jag trodde var i ständig skugga. 

Snart ett år sen.

Om några dagar, den 5/6 är det ett år sen jag var i denna lägenhet första gången. Då hade det varit sommar i flera veckor, inte som i år att våren just börjat. Men den dagen, den 5/6 2020, var det kallt. Mina händer hade blivit röda av cykelturen, av att jag fått cirkulera runt för jag var ute i god tid, sömnlös efter att ha jobbat fram till morgonen min första vecka på Dragonen. 

Hade sagt till Jonas, en av mina nya kollegor, att jag trivdes så bra i min lägenhet och sen gått hem och anmält intresse på denna och en till och sen blev den min fem dagar senare med inflytt i september. 

Förra sommarens längtan hit. Promenaderna förbi på väg till och hem från jobbet. Väntan på att sommaren skulle bli höst. Hur jag skulle inreda. Hur förståndig jag skulle va. Sen hur drömmande slösande jag blev och ännu är. Hur mina tankar kring möbler ändrades. Dessa febriga habegär som lett till hur det nu ser ut, hur tomt mitt konto är. 

Ja, så är det.