Ägandet.

 Köper saker. Går jag utanför dörren köper jag grejer. Sitter jag hemma framför datorn köper jag grejer. Budar på tradera auktioner, beställer hem en bok, köper filmer på Itunes. 

Lånar inte böcker. Hyr inte film. Laddar inte ner film. Streamar liksom inte. Jo, på Netflix och HBO och SVTplay. Men köper ändå film. Förstår inte ens Itunes så det är bara dumt.

Kan va att få kontroll. Att äga något är att ha kontroll över iaf en sak. En sak som är min och ingen annans. Inget löfte som blir sviket, ingen återlämning som uteblir, att bläddra i sitt bibliotek av filmer, böcker att återse. Skapa en grund.

Dock har jag travar av böcker jag inte läst. Högar av filmer jag inte sett. Jag äger dem och då dör lusten för just den.

Samma med kläder. Vill äga dem. Inte låna någons klänning, blus, byxa whatever. Som alla de skjortklänningar jag köpte i sommar för att vara härlig i men sen aldrig bar. 

Ett klädminne, då världen utanför var ett med mig i en sekund, är ett lånat plagg. Vintern 2002 och jag bodde i Sigtuna. Carolina var uppe från Skåne och Ylva kom från Göteborg och vi åkte till en fest inne i Stockholm. Lånade en topp i rosa, pärlemor-neon-rosa paljetter som täckte framstycket, en tunn tråd som höll allt uppe runt nacken, smala band, glest isär som täckte ryggen. Huden var bar och ljus, mitt hår mörkblont. Var just mellan mina två stora brun-utan-sol-perioder. Några år på 00-talet då jag inte var orange.

Toppen var lånad av Karin som läste teologi i Uppsala och nu är präst och som hon fått av sin bror som är dragqueen och skådespelare. De var världen utanför som nådde mig, som klätt mig, en världsvana jag aldrig skulle besitta.

Det var Susanne som bjudit oss på festen. Vet inte vad det var för fest, var det något med en teater? Det var Susannes gäng, vilket var en massa snubbar, Susanne och en blond ung kvinna, äldre än vi, klädd i beiget och tajt, beiga läppar, pudermatt hy, stora insektsögonlikande solglasögon likt ett diadem i sitt blonderade hår. Hon var London och en sista suck från 90-talet. En kort stund var hon den äldre coola, sen fann hon en själsfrände i en äldre man som tycktes klibbig och hon pratade slirigt med mig om deras connection medan han såg ivrigt på henne och jag kände hennes sorg.

I östermalsmtorgs tunnelbanestation fick Ylva för sig att åka kana mellan rulltrapporna och vi såg henne falla ner med huvudet före i rulltrappan och hur hennes huvud lealöst vickade med trappens rörelse. Carolina skrek och vi rusade dit och Ylva ställde sig upp med en generad min och avtryck av de räfflade stegen på sin kind och tinning. 

Vi hamnade på en efterfest i en sunkig liten lägenhet i ett hus med en vacker port och trappuppgång på Strandvägen. Sen lämnade jag dem. Stötte ihop med Norrbottniska Lisa som jag gick samma kurs som på Sigtuna Stiftelsen och vi började den långa färden med pendeltåg till Märsta och sedan buss till Sigtuna och eftersom det var tidig morgon gå av på torget och gå den smala huvudgatan med de gamla låga husen och sen vidare upp till Stiftelsen och vårt hem.

Kom Ylva och Carolina ikapp oss? snart 19 år sen, klart jag inte minns. 

Inredning, inredning, inredning.

 Ni får förlåta, men jag är bara inredning nu. Fullt absorberad av min nya lägenhet. En hunger, aptit, en rastlös iver över möbler och tavlor. En önskan om mer, en shoppinglust och ett habegär som ligger och stadigt glöder.

Mitt hem är inrett med de saker jag hade och med allt jag köpt under sömnlösa nätter då ivern blivit oregerbar. Med en kropp som skakat av habegär. Ikea, tradera, med mera. 

I tisdags, då mina fyra arbetsnätter var gjorda och jag kommit hem efter passet, började jag hänga tavlor. Eftersom huset renoveras bankas det redan från klockan 08 på morgonen och jag tog mig friheten att även jag banka med en hammare. Tavlor hängdes i köket och en i hallen. Fler ska upp, de i sovrum och vardagsrum, men det får bli en annan gång, en annan vecka. 

Fåtöljen.

 Den fåtölj jag i hets beställde som första möbel till mitt nya hem kom allra sist. Den fåtölj jag väntat på med oro och vånda. Osedd. Från en shoppingsida vars kvalitet jag inte litar på. Mer pengar än vad folk med min lön betalar för en fåtölj pungade jag ut. 

Skulle mitt hem bli belamrat av möbler, då dess mått är 117 bred och 92 djup, skulle den ta det sista lilla utrymmet. Skulle den vara ful och illa gjord. Våndades för att jag var rädd att om den var knas så skulle den bli ett bevis på att jag inte har koll, inte är värdig en vuxen lägenhet, att jag drömt för stort och orimligt.

Den kom i fredags, för en vecka sen, efter ca sju veckors väntan. Den var är vacker och mjuk och under den vecka som gått har jag inte kunnat se mig mätt på den. Den får plats. I sin svällande form lyckas den vara nätt. I ett gråvitt manchestertyg som kanske katterna en dag gör slut på, kan jag krypa ner i den, lägga hela min rygg i dess bredd och ta stöd av fötterna på armstödet. En kopia  eller "inspirerad" av italienska 70-tals marenco. Likt den men tamare. 

Sömnlöst.

 Vaknade. Klockan var kanske fem. Hade ingen lust att somna om. Det tog ett tag att inse det. Åt först friterad kyckling ur kylen. Tänkte att jag skulle somna om om jag blev mätt. Men låg vaken. Börjar lyssna på ett poddavsnitt, den är som alltid drömmande sentimental. Sentimental över år då jag fanns, han berättar om något stort år 2016, 2008, 2002 och jag försöker minnas om nåt stort hände mig då och jag minns inget och en känsla av att inta ha funnits kryper sig på och ju mer jag hör ju mer ville jag fylla munnen med något. 

Går upp. Kokar vatten. Tänder inte. Vill vara kvar i mörkret. I ljuset från lampan på parkeringen utanför. Brygger te. Torkade av spisen utan att kunna se hur det blev. Tar fram en liten påse godis som jag känner efter med handen i skafferiet för att hitta . Sätter mig i soffan i vardagsrummet. Ser inredningsvideor på youtube. Nicky Haslam som visar sin jaktstuga. Han berättar om de som besökt den, Sir John Gigelund, Joan Fontaine, Joan Collins och sen  håller han upp en kollage av bilder av honom och Paris Hilton som hon skickat till honom.

Nicky har en grå hoodie på sig, vita jeans, vit hår i en medvetet tilltufsad frisyr. Hans ben har kroknat, hans knä möts när han går. Hans nacke har sjunkit ihop. Han låter händerna mötas vid ryggslutet när han med små steg hasar sig fram i det gröna gräset. Han har blivit en gammal man och bilder av ett liv då kroppen var stark syns skymta stående på bord.

Minns att jag läst om honom i Vanity Fair en gång, att han bott på en ranch i Arizona, klätt sig som en cowboy och hur skallerormarna, eller var det coytees, tog hans pekingeser. 

En ljusning på himlen anas nu. En lampa är tänd i huset mittemot, jag ser en skymt av någon som satt sig vid sitt köksbord. Jag ska göra en till kopp te.

Jussi.

 En sån förnöjsam liten katt.

Sommar.

 Det är tydligen ännu sommar. Så som meteorologer räknar. Fem dygn på raken under tio plusgrader i medeltemperatur  och det är höst och det har ännu inte skett. Trots regnet och fukten och de grå himlarna har det varit milt. 

Idag sken solen igen och på Instagram uttrycktes ett hopp om att den skulle stanna.

 Igår hade jag huvudvärk igen. Vaknade och kände en stank. Som att jag låg otvättad i otvättade lakan med mitt otvättade hår. En evig instängdhet som brustit och sipprat ut. Tror det kom ur min mun, flödade ur min mun. För sängen och jag var rena. Reste mig, vinglade till kranen, lapade vatten.

Drack mitt kaffe, åt de skånska pepparkakorna med blåmögelost på. Drack ett glas äppeljuice. Åt en banan och en satsumas. Chattade med en vän men fick svårt att formulera mig. Tappade upp ett bad och kröp i. Hoppades att det skulle råda bot mot sprängningarna i skallen. Låg i badet, blev varm och mjuk. Kände hur min läpp sprack lite, hur en droppe blod sipprade fram och nuddade min tunga. En liten svag ström av blod från min läpp fortsatte rinna under hela dagen. 

Efter badet somnade jag i soffan. Det gjorde mig lycklig att ha en soffa att somna i. 

Vet inte varför jag var i så dålig form. Varför jag stank så olidligt? Dricker knappt alkohol och hade inte gjort det kvällen innan. Hade burit en kaktus och en kruka från Ica. Kanske tål inte min axlar mer än så, kanske leder det till att de spänner sig. Min egna stank har jag inga teorier om.

Soffan.

 Soffan kom torsdag morgon och just när den var monterad bröt solen fram för att snabbt försvinna och himlen åter bli mörk av regn. Två veckors regn. Inte konstant, men nästan.  Ett dis av fukt i luften. Dropparna som smattrar mot byggställningarna som täcker huset. 

Fast idag är himlen klar. Halvligger i soffan, ser ut genom fönstren. Grenarna är kala, några få löv kvar. 

Sängen kom förra fredagen. Sängen var aldrig en målbild. Men jag blev så glad att inte behöva ligga på golvet längre och kroppen pirrade vid tanken på sängen när jag var ifrån den. 

Soffan var en målbild, att den skulle vara stor och låta min kropp vila på mjuka kuddar. Nu beställde jag inte en soffa med stora mjuka kuddar, men nog lång för mig att ligga raklång i. I torsdags mellan klockan 08-12 skulle den leveras och jag gick av och an, nervös och ivrig. Den kom. Solen bröt fram. Skulle sedan somna pga efter arbetsnatt men sprang upp och tittade att den var där, inte bara en fantasi, en dagdröm som verkade verklig. 

Igår fredag låg jag i den, åt godis, drack te, såg sista avsnittet av Ratched, såg klart Landstormens lilla lotta. Regnet slog hårt utanför och jag tog upp en pläd mamma eller mor vävt. 

 Så är detta mitt hem nu. Idag klockan 12 slutade lägenheten på Rågången ha med mig att göra. Var där och lämnade nyckeln igår kväll. Kollade till den tomma lilla lyan. Där var den. Det ekade. Det luktade rengöringsmedel. Det var så vant. Lukten i trapphuset. Ljuden som når in. Såg på utsikten en stund. Stod vid fönstret och stirrade ut. Sen gick jag. 

Jag vandrade från lägenheten, ner mot Ica, en väg jag gått så många gånger, fram och tillbaka, i 12 år. Nu gick jag där för sista gången och skulle efter jag köpt godis på Ica inte gå tillbaka. 

idag tog jag en promenad. Upp till Nydala. Strosade runt. Såg på vattnet som blivit klart av kylan. Alla gula löv som omgav mig. Såg hur dimman välde ut mellan träden och rann över badplatsen. Blev borta lite över en timme. Gick hemåt. Blodet börjar pumpa. En iver tilltog. Klev in i min port, kollade postfacket. Vandrade gången till mitt trapphus. Lukten av trapphuset, om det är parfym, något rengöringsmedel, vet ej, men blommigt sött luktar det alltid. Klev upp för trappen och in till mig. Att jag får bo här, i detta kvarter, i denna lägenhet, vågar inte tro på det än.