En bra dag.

Har en plan att fortsätta vara ångestfylld och självupptagen samt missförstådd konstnär här, men idag blir det en paus från i alla fall ångesten och missförstådd konstnär. Idag var en bra dag.

Igår skickade Yuliya ett meddelande och frågade om hon fick bjuda mig på bio. Vi sås en stund innan, fikade på Kulturbageriet. Hon var idag den ångestfyllda, självupptagna samt missförstådda konstnären. Hon oroade sig för sin framtid som filmskapare, hon ville få göra vackra filmer med stor budget. Hon malde på. Och jag lät henne mala på. Sa att om hon bara kämpar så kommer det snart, sa att hon är så pass ung, blott 25, att det finns mycket tid kvar. Tid att ta det stora steget. Att lyckas.

Mindes igår, när jag pratade med min pappa, då han nämnde filmen Glädjekällan av någon anledning, att jag en gång satt mittemot Rickard Hobert på ett mingel, Glädjekällans regissör, och han höll en lång monolog om hur tuff filmbranschen är, hur folk tror att han får SFI-stöd till sina filmer, men att han alltid måste hitta andra vägar att fixa budgeten. Han malde på och kände sig förminskad och icke uppskattad.

Och där, mittemot Yuliya, tidigare idag, tänkte jag att denna tro att en förtjänar finansieringen, denna olycka över att inte få den, kanske är ett tecken på att en har drivet att bli just lyckad. För Rickard Hobert är ändå lyckad. Han gör film som når publik och vissa av filmerna vinner pris. Vad mer kan en begära av en karriär, iaf om en är 25 år och i början av sin.

Vi såg sedan filmen. Den var bra. Med små vardagsdetaljer som noga fångades växte en laddning. Kanske lite förutsägbar med en muslimsk pojke som blir radikaliserad. Men jag satt som på nålar.

Filmen tog slut och klockan var bara 17:15. Vi sa hejdå till varann och jag strosade runt i stan. Mörkt var det redan. Anna-Karin hade hört av sig, hon hade klippt luggen och jag förstod att hon också var på stan. Vi möttes upp utan för Burmans. Inne på Burmans spelade ett band jazz som nådde ut på gatan och där stod vi, bland den publik som inte fick plats inne i butiken. Vi gick en liten stund senare, stötte på Ingunn och jag påmindes om att Bastuklubben skulle spelas utanför Galleri Verkligheten och frågade om en kunde köpa biljetter i dörren. Messade min kusin Ida, hon ville gå och under den timme som nu var kvar gick Anna-Karin och jag till Elektra och tog en drink. Anna-Karin skulle gå på en konsert där någon gjort musik av melodierna i de västerbottniska dialekterna.

När jag kom hem senare,  efter att ha suttit under en filt ute i den kyliga kvällen och sett kvinnorna genom en glasruta inne i bastun ha en gemenskap i denna feelgoodpjäs, messade jag och Anna-Karin. Vi var båda lite till oss över dagen. Som att staden visade sig från sin bästa sida. En idyll skapad av en kulturellt intresserad medelklass och att vi fått strosa runt där och må gott.

ps. Upptäckte att min Ica nära har en egen Cola som, utöver den öl de själva brygger. Som sagt, liksom skapat av en kulturellt intresserad medelklass.

41.

Jag fyllde 41 igår.

Min födelsedag sammanfaller denna gång med en kris. I somras spelade jag in en film. Jag tog flera steg tillbaka i min havererade filmkarriär. Skrev ett manus i vintras, sökte om att få låna utrustning från Film i Västerbotten och fick ja. 

Kameran skulle stå på stativ och jag stå framför. På min semester skulle den spelas in. Jag och kameran ensamma i Umeå i Juli. 

När jag fått göra film, få ha ett team, dessa människor som rör sig runt en, de måltider en äter ihop, det gemensamma lekandet, trätandet, skapandet. När jag fått göra en roll och vi är en liten ensemble, smink och regi och producenter. Samma där, repa och lära sig. Lära känna nya eller möta vänner en bara känner när en möts så där i en produktion.

Nu skulle det vara bara jag. En kamera vilket innebär teknik. Hatar teknik. Svettas av ångest inför teknik. Som att köpa en ny mobil. Vilket skedde i somras. Den dagen köpte jag först två hårddiskar, började svettas och när killen i kassen var hjälpsam blev jag mer stressade, hade lust att skrika åt honom: Låt mig bara köpa den här skiten, jag bryr mig inte om de där förkortningarna du säger, de är nonsens i mina öron. Ryggen blev blöt och pärlor bildades på överläppen och sen in i Telia butiken, där ironiskt nog, deras internet lagt ner och allt strulade och köpet tog en evighet och jag som inte velat ha en iPhone gick därifrån med en ny Iphone och darrade och svettades och med en oförståelse inför vad som just skett. 

Också ensam med alla beslut. Inget lekande och trätande. Ingen gemenskap. Samlade mod till att börja filma. Trevade mig fram. En vecka drog igång då jag blev uppslukad och lekte själv. Dygnet runt. Filmade timmar. Tog pauser och dansade till Roy Orbison You Got it. Var stirrig och hetsig. Var glad och sömnlös. Nya bilder som skulle tas. Var nervös. Ständigt alert. Måltider som glömdes ätas. Nätter där timmarna rusade iväg, bara för att en tagning till, en ny inställning, skulle tas och så var morgonen förmiddag och jag däckade leende i någon timma i min säng och liksom fort upp igen och dra igång på nytt. 

Efter inspelningsveckan, ser jag klipp med Julianne Moore. Hon blir intervjuad i Cannes tillsammans med Werner Herzog och Herzog säger något om att inte filma för mycket, att inte samla på sig en massa skit, utan bara fånga det bra. Jag tänker då att jag gjort tvärtom. Filmat alla dessa timmar, timmar som ska bli en liten kortfilm.

Sen drog jag på det. Tekniken igen. Att ens vara säker på att jag lyckats filma något användbart. Att min dator vägrade visa materialet för mig och osäkerheten fanns att kanske inget fanns och om det vore så skulle en av världens mest otroliga små kortfilmer ha gått förlorad. Det var så jag tänkte då.

Kunde inte dra på det längre. Bestämde tid med Johan, en liten introduktion av klippprogrammet och tid i Film i Västerbottens redigering. Sov inget natten innan. Svettade åter nervöst och munnen blev torr och jag drack vatten och kissade. Satt nog inte still i redigeringen mer än höst sju minuter åt gången. Skulle dricka, skulle kissa, omvartannat. Dagen efter, dag två i redigeringen, blev jag sjuk. Sjönk ihop. Mörk under ögonen och en feber som gjorde benen svaga. Två veckor senare var det dags igen. Då med youtube som hjälp och klippandet började på riktigt. Nån gång raderades allt jag fått ihop och jag började om på nytt. 

Satt på kvällarna, ofta helt ensam i lokalerna. Solen låg lågt, brände gyllene mot väggen och utanför badade himlen i en skymnings alla nyanser över gråa vägar och parkeringar och busstorg. Ljud hördes ibland. Som att en dörr stod och slog. Men hittade aldrig den dörren, ty allt var låst och igenbommat. När  natten kommit och jag släckte badade kontorslokalen i det blekt gröna från nödutgångsskyltarna och jag med iver pinnade ut, rädd att se mig om. 

Såg material av mig själv. På alla fyra med rumpan mot bild. Sa högt mot skärmen öknamn. Kallade mig själv äcklig gris, klumpig kossa, bleka hora. Härmade min röst förlöjligande och suckade och suckade. Men svävande ändå på moln när jag knatade hem. För trots att cykeln var med, kunde jag inte förmå mig att cykla. Ville liksom landa i allt som skedde. I friheten att göra film utan andra, utan pengar. Jag kände det som om jag flög.

Under våren hade jag lyssnat på Mozarts Elvira Madigan. Hade tänkt att under arbetet med filmen skulle jag vara både 16 åriga Pia Degermark och Bo Widerberg. Hon som valdes för sitt utseende. Av honom. Han såg en bild där hon dansade med sin kompis, då kronprinsen, och sa till sig själv och andra att han funnit sin Elvira Madigan. Pia blev dubbad av en danska och vann pris i Cannes som bästa skådis och sen, sen hända mycket mer för henne, men inget som har med film att göra. Jag skulle se till att jag skulle äga denna film, i varje bild, som om att jag vore en ung vacker 16 åring, då jag i somras var en trött 40 åring, varken vacker eller ful. Eller kanske vacker och ful. 

Rättelse. Jag skulle inte skämmas över mitt utseende. Egentligen inte ta ställning till hur jag såg ut. Jag skulle se på mig så som det manliga geniet ser på den ung vackra flickan med det öppna uttrycket. Jag/hon/rollen skulle få ta plats. Inte gömmas. Inte ironiskt eller självmedvetet blinka åt kameran. Och även så i klipprummet.

Filmen blev 20 minuter och 38 sekunder. I fredags skickade jag den till två vänner. De är båda författare och filmare. Jag såg att någon sett länken jag skickade. Men jag fick ingen respons. Dagarna går, dagarna går än. Idag är det onsdag. Minst en av dem har sett. Ingen har skrivit något om vad de sett. Där kommer min kris. Att jag är slut som artist. Att jag är den vulgära grisen, förälskad i sin egen bild. Att filmen om egentligen inget, som tar 20 minuter och 38 sekunder på sig att berätta det med bilder som frossar i min rumpa, mitt osminkade fejs, min rumpa, mitt sminkade fejs, min rumpa, mina bröst och min rumpa, är inget mer än 20 minuter och 38 sekunders pinsam leda som gör att de inte finner formuleringar att ge minsta lilla feedback. 

Mitt i den känslan fyller jag 41. Fyller 41 under ett dygn då jag jobbar natten mot och natten från. Det är ett dygn av ensamhet. Ett dygn fången i sina tankar. I nattens sentimentalitet. Självömkan hos den misslyckade konstnären. Att ha gått från drömmen om att en vore ett geni, att ett mästerverk skickats iväg. Till att en egentligen bara varit aningslös om sin bristande utstrålning som skådis och sin avsaknad av talang. Blottad självgod egocentricitet var allt en fått med och som ingen velat se men nu känt sig tvinga till att göra. 

Små hundar.

Jag tänker på fluffiga hundar. Om livet efter Tyra och Miss Jones. För det närmar sig. Kanske är det här alldeles för snart. I torsdags förra veckan fick jag åka akut med Tyra till veterinären. De ville nog helst att hon skulle få somna in men jag kunde inte låta det ske. Blodproven visade inte på något fel och jag hade fått hoppet tillbaka innan de sa avlivning som alternativ. Hon var uttorkad. Hon fylldes med vätska och fick antibiotika utskrivet. Hon har varit en mycket piggare katt i veckan. Men jag litar inte på en långvarig förbättring.

Så ibland försöker jag tänka då på livet efter katterna och där kanske det ingår en fluffig liten hund. En med silkeslen crèmefärgad päls. Tänkte på en sån hund i somras. Hur den skulle åka i min cykelkorg när jag drog till Nydala för att att bada. Hur den ska följa mig i ur och skur genom stad och skog. På tåg och färjor.

En Lhasa Apso. Kanske en Pomeranien eller en chihuahua mix av något slag. En hund för sällskap, glad och frisk med ben iaf så pass långa att de orkar hänga med. Såg något vitt och fluffigt som lätt dansade över den blöta asfalten när jag gick till Lidl. Då kändes det roligt och hoppfullt med en framtida liten hund. Men hemma igen med katterna i knät hoppas jag att vi har lång tid kvar ihop.

Fredag.

Jag köper frysta grönsaker. Majs. Ärtor. Broccoli. Haricovert (kan ofta inte stava till långa ord och idag försöker jag inte ens, kan även inte stava till creme frech, även ofta problem med att uttala dem.) Men bäst tycker jag om herrgårdsgrönsaker. De är min sallad. Behöver inte riva morötter, eller skiva tomater eller försöka få vitkålen god och inte smaka som något från en pizzeria. Tilltalas av att de ser ut som något från innan 1995 också. En svunnen tid. Skolmatsalar och Vår kokbok upplaga 1967. Så klart river jag nån gång i veckan några morötter, eller skivar massa tomater och håller på olivolja och salt. För jag vill ju även känna mig härlig och medelklass när jag äter.

I veckan jobbade jag tre nätter. Hamnade pga av någons sjukdom på den avdelning vikarierna inte hade haft inskolning på. Fick även en extra vid min sida pga man som visat våld tendenser. När allt var lugnt lämnade jag min kollega, en 21 åring från Somalia eller Eritrea. Jag hjälpte till på de andra våningarna. Sen gick jag åter upp till 21 åringen, jagade på honom så att han skulle jobba, tex gå till tvättstugan och sånt. Blev liksom otrevlig mot honom och irriterad och han blev irriterad tillbaka och ibland möttes jag av ignorans.  Mindes hur han i början av sin tid på mitt arbete, våren 2018 hade haft ögon som tindrat besvärande mycket mot mig. Nu sakande de all glädje när de såg på mig. En icket gryende morgon 1,5 år senare.

Nu är morgonen svart. Lämnar rapport kl 07-07:15. Sen lämnar jag larm, loggar ut, lämnar nyckel, går ner och byter om, byter några ord med kollegor i omklädningsrummet och någon gång mellan kl 07:25 och kl 07:45 går jag ut. Då har allt blivit grått. Skugglöst och grått. Inget solgass som värmer eller fyller himlen i olika färger. Bra en grå himmel över en grå mark.

En av mornarna var det glashalt. Asfalten hade täckts av ett lömskt lager och kaos hade rått på akuten och jag landade på knäna. Som att kroppen först exploderat i spastiska rörelser, en arm som stack långt dit, ett ben som åkte åt motsatt håll, sen ändrades allt och bytte riktning och en annan arm vevade och en fot måste ju ha varit i backen och sen ner på knä, en rätt prydlig och stillsam landning som slutade utan skador.

Efter tre arbetsnätter kom dagen som ledde till fyra lediga nätter. Jag sov först bort den. Vaknade och somnade om. Brukar vara duktig. Gå upp efter bara tre timmars sömn och stirra på kaffet i någon halvdvala resten av dagen. Men nu sov jag bara vidare. När jag vaknat hade det skymt och jag ville inte fånga dagen det minsta. Började se en tröstande sitcom om livet efter döden. Att det kan vara både färgglatt och roligt kändes bra då jag haft lite dödsångest på sistone. Sen började jag se Bachelor Sverige. Hade tre veckors avsnitt att se ikapp och malde dem ett efter ett. Det var obeskrivligt skönt. Kl 03:00 släckte jag och sov till kl 10:00. Forsatte se Bachelor och när inget mer avsnitt fanns att se återgick jag till sitcommen om livet efter döden och mörkret föll åter och jag visste ju att jag borde hunnit ut i dagsljuset och att nu när jag missat det borde jag ut ändå.

Tog mig till lidl. Dimmigt och mörkt och först var det liksom bara jag på vägarna, men så började rakvatten och parfymdoftande sällskap dra förbi mig och lämna sina spår kvar i luften och inne på Lidl försökte jag styra upp en korg utan sorg. Två nät citroner, padrones, manchego och gruyere, torkat rågbröd, paprikor i paprikamix förpackning, Philadelphia ost, blodapelsinjuice, hudkräm och med hudkrämen började det bli lite sorgligt. Köpte deras goda mineralvatten, som för att fira tänkte jag och sen en stor påse frysta gröna ärtor och en stor påse frysta grönsaker, de påminner om Herrgårdsgrönsakerna. Samt efter ett osäkert velande vid godishyllan ta en påse skolkritor.

När jag la upp varorna, började me påsen med de frysta grönsakerna, åkte de ut ur sin förpackning och rullade ut över rullbandet. Just där och då kändes just det förödande. Liksom botten för en fredagskväll. Det kändes mer ensamt än något. Egentligen är det ingenting, egentligen var det bara jag som gick och tog en ny påse och la upp den försiktigt på rullbandet, som betalade och la varorna i min ryggsäck och gick hem. Men den blev ett bevis på en klassisk bild aven  ensam och medelålders trött en inom äldreomsorgen. Och retrokänslan av de frysta grönsakerna annars ger kändes nu som en riktigt gammal vana i ett stelt orubbligt liv.

På vägen hem, åter ute i det disiga mörkret hade Ålidhems centrum vaknat till liv, en puls av unga i rörelse. En vacker man gick in på Lidl när jag gick ut. Han såg inte ens åt mig. Han bara gick förbi. Och min ryggsäck kändes tyngre. Vid en viadukt kom en kvinna gående mot mig. Hennes ansikte lystes upp av mobilen hon hade blicken fäst i. Håret var uppsatt och kappan stor och halsduken stor och hon tog sig fram så avslappnat och säkert och hennes säkerhet fick mig att känna mig transparent. Tänkte att om jag bara har en stor kappa och en stor halsduk så skulle jag kunna vara lite av henne och tyngdes nu ännu mer av ryggsäcken och vi passerade varann utan att hon höjde blicken från sin mobil och ansiktet som lystes upp lyckades vara både välsminkat och utstråla avslappnad självsäkerhet och jag insåg att även jag hade en sto rkappa och en stor halsduk och att allt nu är kört och hoppades inte möta någon mer på promenaden hem. Vilket jag typ inte gjorde.