Det var i förra veckan jag tog bussen upp till Norrbotten. För bara några timmar mer än två dygn i Carolinas familjs stuga. Carolina och Pär mötte i Kalix, där åt vi glass, där handlade vi en burk surströmming på ICA Drugstore, en Ica trång med långa öppettider (06:00-23:00 tror jag), så nära det stora Coop, men med en kassörska som tycktes dansa fastän hon inte gjorde det.

Sen åkte vi iväg. I bilen mot Pålänge, genom Pålänge och så över en bondgårds gård, ner mot ett hus, blått med välskött gräsmatta, nymålade blanka små uthus och inget verkade begripligt med det jag trodde Carolinas familj var. Men det fanns en nästan igenvuxen väg och när vi svängde in på den blev allt begripligt igen. Pär gick före, drog bort grenar så bilen kunde komma fram. Vi parkerade i en glänta, följde en stig och kom till huset. Ett litet hus. Jag såg igenom det, genom fönstren och ut på andra sidan. Där fanns björkar och gräs, inte klippt gräs utan ängsgräs och blommor och havet låg runt om udden, så nära inpå.

Carolinas mormor och mormoderns tvillingsyster har varsin stuga på varsin udde. Carolinas mormor bland björkar, den andra familjens på en udde bland enar och spöklika tallar, dit tar man sig på längre stigar och spångar. De båda systrarna köpte markerna på 50-talet, flyttade dit varsin kyrkstuga från Kalix. Den ena byggdes ut med ett rum, den jag var i. I den fanns ett sovrum, vi sov fyra i det, ett litet kök, en farstu som luktade tjära och bränt, och så ett vardagsrum. Den regniga kvällen spelade vi fia med knuff där, vi la pussel på dess golv, vi hörde regnet mot taket och såg ut i skogen och över havet.