Idag är det varmt och grått. Fuktigt i luften sa mamma, och kvavt. Vi åkte för att köpa kattsand. 13:04 satte jag mig i hennes bil och 13:47 satte jag mig i den igen, däremellan hade vi hunnit åka till Mariedals handelsområde, köpa kattsanden, 20 kg, stått i en ovanligt lång kö för att vara den djuraffären, sen gått de kanske 150 m till fiket i samma område, ett fik som var nästan fullt trots att det verkade folktomt utanför, jag fikade ett winerbröd som såg ut som den fått en äggula i mitten, och drack en cola, mamma tog en mockabakelse och drack kaffe.

Vi sökte skydd från en hotfull himmel på Bildmuseet. Vi såg regnet utanför genom fönstret och klev sedan ut i solen. Då såg vi moln, vi tyckte molnen var häftiga och fotade dem, och oss framför dem. Sen kom ett ösregn från de molen och denna gång sökte vi skydd i kyrkan. Där satt andra och vi gick upp på läktaren, regnet slutade och solen sken in genom fönstren och Leopold spelade på en flygel och någon sa till oss att kyrkan stängde nu och vi gick ut.

I tisdags. Hemma hos Kattis på kvällen, vi drack kaffe och åt lakrits. Vi såg en FB-status om en vacker himmel och höjde våra blickar mot fönstret och utbrast typ ett Åååååh! Kattis drog på sig läppstift och vi klev ut för att se mer av den. Vi sa Åååååh en massa gånger, för inga andra ord kan uttrycka känslan av det vi såg.

En Norrbottnisk kväll i förra veckan, surströmming på stranden, promenad( med en skugga av ett träd mot en vit husvägg) och fiske.

Det var i förra veckan jag tog bussen upp till Norrbotten. För bara några timmar mer än två dygn i Carolinas familjs stuga. Carolina och Pär mötte i Kalix, där åt vi glass, där handlade vi en burk surströmming på ICA Drugstore, en Ica trång med långa öppettider (06:00-23:00 tror jag), så nära det stora Coop, men med en kassörska som tycktes dansa fastän hon inte gjorde det.

Sen åkte vi iväg. I bilen mot Pålänge, genom Pålänge och så över en bondgårds gård, ner mot ett hus, blått med välskött gräsmatta, nymålade blanka små uthus och inget verkade begripligt med det jag trodde Carolinas familj var. Men det fanns en nästan igenvuxen väg och när vi svängde in på den blev allt begripligt igen. Pär gick före, drog bort grenar så bilen kunde komma fram. Vi parkerade i en glänta, följde en stig och kom till huset. Ett litet hus. Jag såg igenom det, genom fönstren och ut på andra sidan. Där fanns björkar och gräs, inte klippt gräs utan ängsgräs och blommor och havet låg runt om udden, så nära inpå.

Carolinas mormor och mormoderns tvillingsyster har varsin stuga på varsin udde. Carolinas mormor bland björkar, den andra familjens på en udde bland enar och spöklika tallar, dit tar man sig på längre stigar och spångar. De båda systrarna köpte markerna på 50-talet, flyttade dit varsin kyrkstuga från Kalix. Den ena byggdes ut med ett rum, den jag var i. I den fanns ett sovrum, vi sov fyra i det, ett litet kök, en farstu som luktade tjära och bränt, och så ett vardagsrum. Den regniga kvällen spelade vi fia med knuff där, vi la pussel på dess golv, vi hörde regnet mot taket och såg ut i skogen och över havet.

Diana Ross - Chain Reaction

Hur många gånger kan jag lyssna på en låt i rad. Fler än tio iaf.

Såg en film om chanel och Stravinsky, den har satt sina spår i mina kläder. Filmen var inge bra, en sak gillade jag, eller kände igen mig i, det var den bedragna fru Stravinsky som kände en rutten doft från sin kropps ensamhet. Typ så har jag känt. Inte i sommar, inte på ett tag, för det har varit/är en glad tid, men förr, nyss.

Har börjat gilla utedass. Nu har jag inte upplevt dem i extrem vinterkyla utan bara under lättjefulla sommar dagar. Har inte heller behövt ta hand om dem, hur nu utedass tas om hand.

Åkte buss från norrbotten, klev på i kalix, i Lule började bussen fyllas av festglada ungdommar på väg till trästock, i Pite klev det på fler, det luktade parfym, plattångat hår yrde, ölburkar rullade längs fötterna, jag var inte en del av dem, jag såg bara ut genom fönstret på norrbotten som svepte förbi. I Skellefte steg de av, en lång paus, sen fylldes bussen knappt på. Få var vi som åkte in i den mörknande natten mot ume.

Någon spelade ett spel, dess blippande var det som hördes, jag kliade myggbitna ben och armar, det blev mörkare kring oss, skymningen lämnade vi bakom oss som ett glödande streck och klockan 00:40 klev jag av i ett blådunkel utanför NUS.

Joan Didion - Utseendemässigt är hon nog min favoritförfattare, vackrare finns knappt.

Dietrich var så snyggt klädd i något jag såg om henne. Nu försöker jag klä mig likadant.