Kokade kola igår. En enda stor kola blev det. Så var det inte tänkt, men så blev det.

I slutet av förra veckan jobbade jag med Monika och Jenni och Leopold. Första dagen sken solen och vi frös. En släthårig border collie dök upp och värmepausen luktade skidbackens värmestuga.

Andra dagen var grå. Men vi frös inte lika mycket. Vi väntade på ett dagsljus som aldrig kom, spanade ut på en blå långsam gryning som aldrig tog slut. En cane corso valp vid namn Vito dök upp.

Sen tog två roliga dar slut.

Gick en promenad idag. Ut i dimman innan mörkret föll, sen föll den snabbt och luften var alldeles våt och rå. Tycker November är smått magiskt.

Sov så lite i helgen. det blir så när jag måste upp tidigt och gå till arbetet. Är så rastlös och en rastlöshet som sprider sig till siameserna. De far och flyger och väggarna skakar och jag snurrar runt i min säng och tänker somna somna somna somna somna somna somna somna tills pulsen smattrar som en kulspruta och ögonen far runt under spänt slutna ögonlock.

Idag gjorde jag de sista 4,5 timmarna av arbetshelgen. Gick en promenad. Var på ett möte med en lika trött som jag. Hemma igen somnade jag i soffan, min soffa full av tidningar och böcker, det underliga träningsgummiband med handtag jag köpt och en trasig spegel. Sov knöligt och djupt i tre timmar eller mer.

Ibland när siameserna kretsar runt mig, iakttar och håller på, tänker jag att de bara väntar på att jag ska bli svag och ett lätt byte.

Fasten Your Seatbelts

Man kan skippa vildkattspälsen i Venedig för pärlor, flor och rött barr. Ett mycket påklätt sofistikerat strandliv.

Silvana Mangano i Döden i Venedig.

En Ozelotpäls i Venedig under sorg, sökande och saknad.

arbetshelg och för lite sömn. Drömmer mig bort till Venedig. November bland kanalerna, en historisk plats som ruttnar och sjunker. Motorbåtar och leopardpäls. Masker och lustar.

Jag vet inte vad jag talar om, drömmer bara om en dekadent tristess istället för den vardagligt pliktskyldiga.

Måste börja tjäna pengar. Ska nu lyssna på Mahler.

Först åt vi gravad lax på tunnbröd mormors kusin bakat. Sen åt vi räkor på rostat bröd. Som efterrätt åt vi godis. När vi ätit oss mätta för en stund färgsorterade jag godiset. Så åt vi lite till.

Dimmornas bro

Andra världskriget bryter ut och en åldrad militär minns en romans från första världskriget. Han vandrar över bron han träffade henne på, Waterloo bridge. Då hade flyglarmet gått och han och hon sökt skydd i tunnelbanan tillsammans.

Hon dansar balett och han ska ut i kriget nästa dag. Han tar henne på restaurang och i den sista valsen släcks ljusen för den sektion av orkestern som slutar spela. Så står de där i mörkret och en hollywoodtystnad som ljuder av en hummande manskör.
Deras sista kväll ihop blir en natt och dagen efter ser hon honom i regnet utanför fönstret.

Men allt blir fruktansvärt olyckligt, den sköna unga flickan blir fallen när den unge vackre mannen felaktigt rapporteras död.

Mager som en sticka sjöng han sorgsna låtar framför ett storband. Tonårsflickorna skrek så han inte hördes. Han var gift med nancy, de hade tre barn, Nancy, Frank jr och Tina. Men Frank älskade att flörta och förföra. Han tjusade alla flickor i sin väg, han bedrog. Pressen jagade honom, han slog ner en fotograf och arresterades. Rösten slutade vara mjuk, stämbanden blödde och tonårstjejerna släppte honom. När Frank spelade mot Gene Kelly pimpades han upp med en löstjärt, för att mäta sig mot Genes vältränade atletiska rumpa, under sjömansbyxorna. Frank lämnade tillslut Nancy för Ava Gardner. Folk pissade ordet hora och skickade till Ava. Frank och Ava blev det mest bråkiga och omskrivna par, fyllegräl mitt i nätterna, frank som försöker skjuta skallen av sig, polis som tillkallas, Ava som hoppar i säng med en spansk matador osv osv.

Så blev Frank en föredetting, han verkade vara helt slut. Han buades ut i folkparkerna i Sverige.

Men så kommer historien om hästhuvudet i sängen hos en filmproducent, det hästhuvud som ledde till att Frank fick göra sin comeback och bli kung över Hollywood.

Måste skriva mer om Lycksele känner jag.

10:20 åkte bussen från Umeå. Efter 20 min kläddes allt i frost och ungefär då undrade den unge mannen framför mig om det var långt kvar till Tärnaby. Jag svarade att jag inte visste men att det nog vara några timmar. Han suckade besviket och kämpade med att sitta bekvämt. Solen sken genom träden och älven vi följde var alldeles blank. 12:10 klev jag av i Lycksele. Det var kallt.

Fick lunch i en mörkorange lunchrestaurang med husmanskost. Sen började arbetet. Gymnasieskolan var stor, flera bleka byggnader som blev en del av frostlandskapet. Inne var färgerna också bleka och allt kändes ogreppbart stort och så likt alla andra skolor, som precis så det var men ändå inte. En parallelvärld med min egenskolgång fast i annan tid och rum.

Fick höra eleverna sjunga en stegrande version av en låt jag nu glömt. Fick gåshud. Började sminka. Två elever skulle testsminkas. Hade en grupp estetelever kring mig som skulle läras men framför allt inspireras. Jag hade roligt. Ute blev det mörkt, skolan blev öde och jag sattes på bussen hem.

Hemresan, skymtade lite gnistrande himmel, sen blev det bara svart. 17:50 klev jag av i Umeå.

ljuva november

Är smått förälskad i november nu. Den bleka solen vissa dar, frosten på morgonen, dimmorna och mörkret och fukten.

Onsdagen var i ett dimmdis. Alldeles vitt i luften och på himlen. Kvällen blev mörk och gothisk.

På fredagen strålade solen och jag åkte för att arbeta i Lycksele, en liten stad klädd i frost vid en spegelblank älv.

Så vacker denna vecka har varit alltså!

Har haft p2 inställt i en vecka nu. Veckan har gått fort, så fort och ändå känns sådant som hände i onsdags som evigheter sen.

Behöver varma sockar nu, golven har blivit kalla.

Ur Play it again Sam

Ur Imitation of life

på svenska fick den heta det dramatiska Den stora lögnen.

Natten bjöd på lite sömn och under dagen rådde tröttheten. jag är van tröttheten. Men nuförtiden kämpar kroppen på trots att skallen sover. Så min kropp var på arbetet, min kropp satt på mötet, min kropp shoppade lite för mycket, lite för dyrt. Där vaknade skallen till en stund och umgicks med mormor och syster agnes. Men så somnade den igen, inte lika djupt, nu nådde sådant som sas fram till mig genom ett dis. Ett nytt möte. Tror jag sa: jag är så trött/jag är så seg, en massa massa gånger. Tror inte jag sa så mycket mer, men vem vet, kanske talade jag ur sömnen, bekände mina hemligheter, drog mitt dystra öde, sa snusk för öron som bara ville höra annat.

Gary Cooper åter igen.

Blir förälskad när jag ser honom och jag såg honom igen igår. Så jag återanvänder ett citat ur boken Me, Cheeta.

"Men Likt hur Gary Cooper alltid tycktes ha närkontakt med existensens alla skiftningar medan det enda som i själva verket rörde sig genom hans huvud var "mat, sex, sömn" , så var det enda jag tänkte "bananer, säkehet, upp!""