Från Villanäs.

 Vi cyklar hemåt. Den för varje år allt smalare rakan, de spröda träna, slyet, som smular sönder asfalten. Klockan är efter 23. Kvällen lika grå som dagen, aningens mer skum. När rakan är slut snirklar vi på en större väg, alltid öde. Svänger av på grusvägen, åter snirklande. Sen nästan en stig nära älven, ivrigt grönt runt oss, doft av brännässlor, insekter som fastar i ögonfransar, läppglans, ansiktets fukt. Så är vi i stan. Luften blir torrare. Hemvägen som alltid går snabbare och Nina som påpekar att det nästan bara är nedförs. Så då är det dit nästan bara uppförs, men lite i smyg, så en luras tro att det är plant. 

Nattarbetet.

Det var en lätt irritation i mig under mina fyra arbetsnätter. Som att jag var stum inbords. På gränsen till vass, elak, obrydd. Ansträngde mig för att låta glad, vänlig, inkännande, varm, men hörde hur orden kom ut platta och kalla. Vänliga fraser som pilar. Fraser som aldrig blev sanna. Ibland överspelat käcka. 

Under några veckor satt jag hos tre personer när de dog. Var med och gjorde iordning en fjärde persons kropp. Äldre människor vars liv tog slut. Så som det ska vara. Men så många så tätt på. Jag tror det tog. Jag minns inte alla människor jag sett dö. Alla dessa livslut som skett och där jag suttit vid deras sida, varit med dom de sista timmarna. Att ett helt liv tar slut. Ett långt liv. Som jag inte vet mycket om. Lärt känna dom när de varit sjuka och åldrade, eller träffat dom för första gången just innan. Och lukterna. Den döende kroppens lukt och den döda kroppens lukt. Fönstret vi öppnar för att släppa ut själen. Och för att vädra. De strukna lakanen vi bäddar sängen med. Allt vi plockar bort. Hur rummet görs iordning.

Cyklade två av nätterna till arbetet. Höll mig passivt hemma, så cykeln fick det bli för att hinna. Trampade genom öde gator vilket var förvånande, för det var Yranhelg och det brukar vimla av folk. Av unga folk som är rusiga. Men söndagkväll gick jag och på måndagen hoppade jag på en buss då jag åter var ute sent. 

Det är grönt som sommar, men luften är frisk och klar, inte mättad av värme. 

Junis första dar.

 Drömmer vidare om nätterna. Förra om inredning och min bror och brorsbarn. Denna om en flygplats i snöstorm, J dök upp som jag inte tänkt på på evigheter, en flight till New York och magknip. 

Igår gick jag inte utanför dörren. Brände något i en för het stekpanna och hemmet fylldes av os och brandlarmet tjöt två gånger. Jussi och Majsan rusade i skräck genom lägenheten och gömde sig under soffan. Öppnade vädringsfönstren i alla rum och sval luft trängde undan dimman.

I förrgår fikade jag med Chad. Chad har ett driv. Livet kändes hoppfullt när vi satt under kulturbageriets glastak och han höll låda och berätta om kommande kortfilmen och fundraisingkampanjen för långfilmen han ska göra. 

Livet kändes också hoppfullt för alla människor runt oss. Hur de sitter och skriver på datorer, samtalar, dricker kaffe, äter något, hur andra går in och ut ur delikatessbutiken, hur baren tycks samla kraft inför kvällen, hur mjukt ljuset blir när det når ner genom glasat från himlen ovanför oss, vill använda ordet strila men det känns gjort, hittar dock inget annat, är begränsad.

Kl 14.30 såg vi Wes Anderson nya, Folkets bios stora salong, Chad och jag och en äldre herre. Vi log filmen igenom. Wes är väl det töntigaste en kan se i dessa dar, men jag njöt av varje bildruta, av varje välskräddat plagg, av varje småroligt skämt. När filmen var slut hastade jag över till Filmstaden och använde 700 poäng till att se senaste Mission Impossible och njöt när stolen skakade till av ljuden och Tom Cruise räddade världen.

Cyklade hem genom kylig blöt luft. 

En till dröm.

 Är i nån dimma. Sen nån vecka tillbaka. Kanske en månad. Eller mer. Stannade av. Att lyfta en arm blev ett projekt. Så mitt liv stannade. Det lilla som sker pressar jag ur mig.

Och då kom drömmarna. De nattliga. De i sömnen. Där sker ett liv.

I natt drog jag runt i en stad med två vänner. Vi ses inte längre, vi var aldrig en trio, de var kanske en duo, de hade en gång ett band. Jag var deras vän. Men i drömmen var i en trio, så självklara ihop. Staden var gammal, gränder, torg och restauranger. Mötte vänner, gamla kollegor, Mona från Haga och min två vänner drog vidare för jag var bara tvungen att prata med Mona. Sen slöt jag upp med de två igen. För vi drog runt mellan kulturevenemang. En bar som visade film bl.a. och ett regn utanför.

Jag var nån i drömmen, nån som orkade och som var sedd. Det var livet innan alla fick barn. Det var span och flört och närhet. 

Vaknade håglös och medelålders.  Googlade en av personerna som gett mig uppmärksamhet i drömmen. Fann en minnessida, klickade mig in, men det var bara en namne. Den jag sökte efter bor i radhus såg  jag lite scroll ner. 

Två drömmar samma natt.

I helgen, kanske natten fredag till lördag. Eller natten lördag till söndag. Spela roll. Nä.

Dröm ett. En fest i en lägenhet eller på en nation. Högt i tak och gamla karmar. 

En person ur mitt förflutna står och flinar med gula tänder och gula ögon mot mig. Säger saker som antyder att vi haft sex. Säger så för att andra ska höra. Ett sökande i blicken efter min reaktion, att jag ska känna mig smickrad, sedd, se mitt underläge, vad vet jag. En gång var hen allt liksom. Då såg jag inte det nervigt råttlika, i drömmen såg jag nu inget annat.

Kanske försvann jag in i festen. Bort från hen. Klipp till. Svart ruta. Klipp till. 

Mot en vägg nu, mörkt kaffelattebrun. Som kring millenieskiftet. En ur mitt nu står framför mig. Hen är kaxig och nervös och plötsligt blir jag kysst. Blöt med smak av järn och mitt hjärta rusar och ur drömmen slungas jag. 

Ligger där i dunklet. Hjärtat rusar än. Mina läppar känner kyssen. Känner den andres saliv. Känner hur dess varma läppar nyss var mot mina. Hur kan en drömd kyss kännas så sann. Stunden jag var i måste ha skett, nån annanstans, parallellt och jag var där och nu är jag här. Ensam i en säng och bara kyssen känns verklig, inte sängen, inte rummet sängen står i, eller lägenheten jag lever i. 

Somnar så om tillslut. 

Dröm två. Nu upptäcker jag att tidningsbudet smyger in och spanar på mig i sömnen. Tar honom på bar gärning. Så skrämd jag blir, hjärtat rusar men drömmen försätter. Skräcken slungar mig inte till vaken så som en drömd kyss nyss gjort. Drömmen tar så en vändning från skräcken. Ett smygande stalkande tidningsbud gör att jag får en uppgradering i mitt boende. En lägenhet vars gömmor och vrår växer och växer. Bastu och pool och inbyggda akvarier med ciklider, ja akvarier, inte ett utan flera, likt pelare kring pool och nedsänkt soffa i vardagsrummet. Så stressad jag blir, hur ska jag sköta poolen och alla dessa fiskar och alger och var ska jag börja och måste jag ha fest nu eller låta vänner basta här för jämnan och trots stressen som stiger allt mer vaknar jag inte. Denna tradiga dröm vägrar släppa mig fri, den ska hålla fast och låta mig bli övermannad av alla måsten en oönskad lyxvåning kan ge. Svettas och är varm. Syrefattigt kvalm omger mig.

Hade så gärna fått stanna kvar efter kyssen. Se vad som hade hänt sen.

Ljuset och röken.

 Såg hur det flimrade i taket och mot skåpen när natten var mörk. Sa till Anko att det är något som blinkar. Vi såg ut, såg en ljuskälla glimma. Ur den steg rök. Långt bort på parkeringen vid andra hus än det vi jobbar i. Vi förstod inte vad vi såg. Öde var det också. Ensam i mörkret detta rökbolmande eldklot. Eld? Sparkel snarare. En gnista. En stor gnista. Ett gnistklot.

Ljuset försvagades och dog ut. Allt tog väl någon minut.

När gryningen kom glödande orange, lila rosa åt ena hållet och kristalligt rosaskir åt det andra,  framträdde värmeverkets skorsten i fjärran. I mörkret är allt som syns två röda sken på dess topp. När ljuset kommer syns dess form.

Denna morgon steg röken rakt upp ur värmeverkets skorsten. Upp upp upp. Bulligt böljande fluff som blev till intet. Inte åt sidan. Utan rakt upp. Så barnsligt det såg ut. Som att något blivit fel. En glitch i systemet.

Vinstilla var orsaken. 

Klockan blev 07:15 och nattpasset tog slut. Gick hemåt. Såg den höga skorstenen resa sig upp över hus och skog. Röken ännu stigandes rakt upp. Så dramatiskt stilla. Ett hot gömt i det banala. Så tänkte min övertrötta hjärna, redo för spänningsdramaturgi, sugen på det ödesmättade. 

Fred.

80 år sen Tyskland kapitulerade. DN delar ett klipp av pappersregnet över Kungsgatan i Sthlm från 1945, det som uppstod i glädjeyran då nyheten kom att Europa hade fått fred efter 6 år av krig. En kvinna som var 20 år då och nu är 100 år pratade om känslan då och om vår obryddhet idag. Om att vi inte reagerar starkare mot Trump, Putin och Netanyahu.  

Har inget mer att säga. Inget klokt. Vi väljer att människor ska få fortsätta lida och dö. Att rättigheter bara är för vissa. Världen blev känslostyrd, vi valde ilska och hat och berättigande. 

Majplaner.

 Ska se serier i maj. Min materiella hunger har slukat mina pengar och blir ändå aldrig mer än tillfälligt mätt.  Att stanna hemma och se serier är bra, det göder apatin. Aktivitet kräver pengar. En hjärna som matas avsnitt på avsnitt stannar där den är, den köper inte böcker på antikvariat, inte fikor på cafeer, beställer inte hem plädar från nätshoppingsidor, köper inte filmer den fått för sig att den måste se.

Igår såg jag alla avsnitt av Lady in The Lake. Natalie Portman och Moses Ingram hade det körigt. Mickey Madison hade röd frissig peruk. Nackdel med att ha sett alla avsnitt är att jag måste hitta en ny serie att matas med. Kanske Shogun. Vill trots gårdagens stora intag av seriens samtliga sju avsnitt inte ge mig på något med mer än 1 säsong. Maj kommer ta slut. Lön kommer. Skatteåterbäringen kommer.

Kanske tur att mitt femnätterssjok inträffar i maj med kort ledighet innan nästa fyra arbetsnätter.

Söderhamn no.2.

 Soffan kom. Jag pratar med alla om soffan. Om hur mjuk den är. Att det går att ta av och tvätta klädseln. Att den är från IKEA. Att IKEA-produkter är så genomtänkta. Att min soffa är genomtänkt. 

Mitt hem blev ännu vitare och mer  beige. Ljust. Luftigt. Rymd. Så mycket rymd ett vardagsrum i en lägenhet på 58kvm kan tillåta. 

Flyttade soffbordet hit och dit och runt. Allt för att hitta dess nya plats. Köpte två små bord. Ett rimligt från IKEA, IKEA som är så bra och genomtänkt. Ett dyrare i plast i dansk design, lajvar välbeställd medelklass.

Hängde om tavlorna. För en ny soffa kan tyckas kräva det. Det tog tid. Rastlöst ivrigt spikandes i väggen. Flyttade den ena hit och dit och upp och ner och den andra likaså. 

Sen landade jag i soffan och ur den vill jag aldrig mer stiga. 

Kulturevenemangen.

 Vill skriva om all kultur jag fått se den senaste tiden. Om Littfest och spelningar, vernissager, utställningar jag besökt, premiär av dans och genrep av dans, dåliga filmfestivalen och andra biobesök. Att jag läste böcker istället för att se film. Säkert mer. För det var något hela tiden. Varje ledig stund. Typ. Varje. Ledig. Stund. Och sömnlöst omättlig var jag, fast jag kvällen innan syrefattigt krypigt fram på någon grej och lovat mig själv att stanna upp och ta det lugnt och dagen efter vaknat med ett sug efter mer och funnit mig stirrig irrande runt på nån utställning igen. 

I helgen kom lugnet. Jag kröp ihop. Blev mjuk. Lealös i skallen. Inte en tanke som lyckades bli formulerad. Kroppen fick tyngd och ville bara ner bland mjuka soffkuddar. Slukas så djupt de tillät. 

Ser serier. Avsnitt på avsnitt. Ett slutar ett nytt startat. Uppbullad i soffan. Avsnitt på avsnitt på avsnitt på avsnitt på . . 

Vårmorgon.

 Häller upp vattnet i tekannan. Kokar gröt vid spisen. Solen når mina fötter som står på ett solvarmt golv. Nästa steg jag tar är också uppvärmt i solsken. Även steget efter. Men sen kliver mina fötter och smalben in i skuggan. Svalare golv och svalare luft. Ett litet steg. En annan omslutning.

Nu har solen flyttat sig, når inte längts in köket, golvet vid spisen och vattenkokaren är i skugga. Men golvet är ännu uppvärmt. 

Måste sova. Natten var lång, inte jobbig, men trött var jag. När den röda, lila, turkosa, rosa gryningen var över var den tidiga morgonen mjölkigt disig. Klar vit. Som att luften bestod av pudersnö. Men när passet var över och vi klev ut från arbetet gassade solen. 

Hem på folktomma gator. Bara ett spår av gårdagens valborgsfirande - ett ljusblått vinglas i plast prydligt uppstället på det dammiga gräset. 

Söderhamn.

 Säljer möbler på Marketplace. Det är ju roddigt. Få ihop alla frågor, ALLA DESSA FRÅGOR. Eller påståenden om att de ska köpa och så försvinner dom. 

Men jag gör plats för en soffa. En normcore soffa. Den vanligaste soffan från IKEA. Den vill jag ha. Nån dröm om luft och utrymme och normalitet. 

Också en dröm om att vara en tjej med en soffa. En kvinna med en soffa. En endaste soffa. Som hon inte bryr sig om. Som inte betyder något, för hon är kreativ och sitter på bara golv med sina målningar eller sin dator eller något. Hon byter soffa vid flyttar. Nu blev det denna i var och vartannat hem stående soffan (och i varje hemnetannons) även i hennes hem. Och över denna genomgripande normcoren, detta basic möbelval, ska min personlighet stråla obarmhärtigt. Nä, ljuvt men farligt. Lockande. 

Så jag säljer saker. Säljer möbler och väljer en vanlig soffa för att bli en som ser ut att inte bry sig. Och för att jag inte ska drunkna bland en massa fåtöljer, mattor och sittpuffar. Give me en chans att skina. 

Spender spending pengarna.

 Köper saker. Nästan helt omärkbart för mig själv. Lyckas typ med självbedrägeriet att jag håller igen. 

Saker jag köpt/beställt:

Påslakan set 2 st röda

Överkast

Kuddfodral 2st.

Biljett till livespelning

Biljett till Den dåliga filmfestivalen

Bok - Kate Moss by Mario Testino

Bok- Through her lens - Eva Sereny

Bok - Down the drain - Julia Fox

Bok - All Fours - Miranda July

Film - Desire - med Marlene Dietrich och Gary Cooper

Film - Les Vampires - Stumfilmsserie 1910-tal

Film - When a Stranger Calls - skräck med Carol Kane från 1979.

Film - Love Lies Bleeding - Noir från 2024

Film - Sea of love - Ellen Barkin och Al Pacino 1989

Film - Double Indemnity - Billy Wilder 1944

Film - Witness for the Prosecution - Billy Wilder, Elsa Lanchester, Marlene Dietrich 1957

Vägglampa Nymåne Ikea

Plåthylla Hyllis Ikea

Skrivbordslampa Forså Ikea

Och säkert en massa saker till om jag tänker efter, men det vill jag inte göra. Vill verkligen inte. 

Dom röda påslakanen.

Drömmer mardrömmar. Två nätter i rad har jag vaknat rädd, somnat om och åter vaknat rädd. Minns inte drömmarna, minns bara svetten och skräcken och stunderna av att ta in det nu jag vaknat till. Att inse att ingen fara råder. 

Har så fina nya påslakan. Röda, som hallon. Illig hallon. Lysande hallon. Filmiskt och romantiskt. Som att Jean Paul Belmondo skulle sova där med mig och att han skulle vara smärtsamt betagen av mig. Och jag lika smärtsamt betagen av honom. Rosigt gråtande hett. Ödesmättat glatt. 

Men under dom sover jag oroligt. Skräcken som kryper sig på. Vill inte att det ska vara lakanens fel, vill inte byta bort det röda mot harmoniskt lugn. 

Och mina dagar mellan är så glada, så fulla av liv och lust. En iver som tryckte på, pushat mig fram. 

AW på Lampray, syskonbarn på stan och sunkig asiatisk buffé, åter till AW:n och sen få med sig folk rusiga till en vernissage och inte få plats och stå tryckta i kylan och se in, se och höra ljud av en performance bakom immiga fönster. Stå där i grupp utanför, upplysta av ljuset från inne. Ge upp efter en stund, se den delen av utställningen som var i den andra byggnaden, köpa den sista ölen, mingla runt och försöka förstå och känna inför konsten och tro att natten är sen när en promenerar hemåt med vännen Anna B men inse att den är strax före 23. 

Att nästa dag möta Signe, ta bussen till Avion, provsitta alla soffor på Ikea, dricka espresso och ta bussen hem och säga om och om igen vad roligt det var. 

Och nätterna som följs fylls av mardrömmar. 

Morgonvindarna.

Fyllde på min mugg med vatten, såg ut genom fönstren,  den låga solen färgade björkarnas kala grenar rostigt vinröda. Stod så och såg ut. Klockan var nästan 6, arbetsnatten snart slut. Såg hur bruna torra löv steg mot himlen. Upp upp och iväg, hit och dit, nån sjönk och steg sedan åter. Som ett bakvänt fall. En stegring. Massvis med stegringar. Dessa knastertorra flarn som vindarna fick att lämna marken. En mark de legat tryckt mot under snön i månader, sedan blöta i allt smältvatten. Nu torkade och flygdugliga.

Hade medvind hem. Blåstes fram. Nån gång virvlade vinden runt mig, min jacka lyftes, spändes ut, mina armar reste sig.

Sista biten, när jag svängt in på Klintvägen, kom blåsten med sand och grus mot mig, ett korn letade sig in bakom solglasögonen och fick mig att kisa och kisa och blinka och blinka och så knastret i munnen, allt pudertorrt dam som hittat in och landat på tänder, fastnat mot insidan av kinden. 

Hemma kände jag hur även utsidan av kinden var kornig, små små små sandkorn. 

Från våren 2024.

Blev bara smalare och smalare under ett års tid. Hösten 2023 och våren 2024. En rastlöshet drev på, gjorde maten svårtuggad och svårsväljd. Min bröstkorg blev revben under hud och runda tydliga klumpar till bröst som stod rakt ut. BANG! BANG! Likt ett utvik 1996.

Så dumt det såg ut. 

Började lägga på mig i höstas. Så hungrig och sugen mest hela tiden. Julen på det, då kroppen fick segt socker och sockersuget kom åter. Ville äta allt mest hela tiden. Oregerliga cravings tog mig i besittning. 

Men den aptitdödande rastlösheten är åter. Snart ser jag lika dum ut som förra våren. 

Svindlande höjder.

 Blir uppe på nätterna, läser eller ser film eller en natt satt jag bara liksom hungrig på nuets intryck. Satt och såg. Såg lampsken, löv och blad på krukväxter, böcker och tidningar på rad och i högar, mattors struktur och möbeltygers lyster.  Kunde inte se mig mätt, ville inte sluta gluggarna. 

Igår valde jag att sitta i en fåtölj att läsa, ville inte somna ifrån Svindlande höjder, ville sluka det sista.

Slukar ord och bokstäver mycket långsamt, de är liksom aldrig helt på rad, måste hitta dom och sätta dom i rätt ordning. Det tar tid. 

Igår, i natt, alltså på detta dygn, så slukades jag i min långsamma fart av Svindlande höjders sista kapitel. Min strupe slöt sig, klämde åt, krävde gråt efter all grymhet som pågått boken igenom. Så många sidor av orätter och offer som blir förövare. När värme och kärlek dök upp mellan två, när två valde en annan väg, blev jag inte rörd, utan ledsen, kände sorg, som att något brast. 

La mig uppriven. Trodde inte att sömnen skulle ta mig, men det gjorde den, vaknade med ett ryck kl 11. Drogs upp ur mörkret. Lite av sorgen fanns kvar. Lite av sorgen finns kvar. 

Dricker te, skjuter på ätandet. Läser nytt. 

Utan Jonna.

 Saknade Jonna så mycket denna morgon. Hon har bytt jobb, arbetar på sjukhuset och när det nu är ljust när jag går hem kändes det tomt. Syntes så tydligt att hon och jag inte gick tillsammans. Att trött i det vita dagsljuset gagga om hur våra nätter varit, att slinka genom en skog, gå genom Iksu, handla på Ica Ålidhem och sen skiljas åt för att mötas på kvällen igen har betytt mycket för mig, varit underbara stunder.  Nu lyssnar jag på P1s morgonsändningar när jag rusar hem, går så fort jag kan, vill bara hem och i säng, promenaden har endast blivit transport. 

Våren har börjat.

 Vinterns eviga nätter är över. Det gryr innan arbetspassen är slut. Snart kommer jag även se en strimma ljus på himlen, toner av turkost och grönt i den tidigare svarta skyn, när jag på kvällen stegar iväg till mina arbetspass. Kanske efter helgen, då sommartiden börjat. 

Fyra nätter väntar nu. 

Har astma sen två slängar av flunsor. Hostar och harklingar fyller min strupe och mun. 

Den slitna kroppen gör mig stundvis låg. Som Mårran, en sprinkler av mina olyckor som kommer upp till ytan när kraften saknas att trycka ner dom. Och runt mig sitter vänner som måste ta emot, får det skvätt över sig. Gamla grejer, nya grejer, oro och ångest, självältande och självuppfyllande. 

Brutalisten.

 I söndags när jag trodde att jag var på väg att bli frisk, då rösten nästan var tillbaka och innan hostan helt tagit över min kropp, gick jag och såg Brutalisten. Tog plats längst ut på kanten, ingen framför, ingen på min sida, liksom ett anständigt smittsäkert avstånd. Det var mycket folk i salongen, alla åldrar, spridda åldrar, det gjorde mig varm, att människor, unga och gamla och vi däremellan går och ser en film på 3 timmar och 35 minuter om en arkitekt som inte funnits. 

Av filmen blev jag rörd. Inte av hans personliga historia, utan av hans vilja att skapa, hur han sätter in sina egna pengar för att det ska bli rätt, bli hans version, inte en kompromiss. Hur hans beslut leder till vattenfyllda golv. Hur skapandet sliter ner honom, gör honom sömnlös, olidlig, vad han är beredd att offra för att bygget ska bli av, vad han är beredd att ta och vad han är beredd att tiga om. Inte blir han lycklig eller stark av det, men han är ett geni och då är det typ värt det. Kanske. Vad vet jag. Jag tänker det. Men filmen slutar med en mycket sliten inte så gammal brutalist.

Annars fick filmen mig att känna mig fet och grov och gammal. Alla kvinnor såg likadana ut. Små söta näsor och smala som få. Alla mellan 20 och 40. Nästan alla. Alla män mellan 40 och 60, alla utom en, ganska smala, nån vindpinad.