Musen.

 Snön yrde och ven. Vi trodde vi hörde gråt hela natten. Vi tystnade, lyssnade, gick till rummen, gläntade på dörrarna och hörde bara djup sömn. Det var det livliga snöfallet utanför som hördes in, som fick ventilationen att tjuta. 

Anko stod vid balkongen, såg snön virvla och piska och dra fram i tjocka formationer. Hon ropar mig till sig, berättar att hon sett en liten mus springa omkring. Hon pekar ut spåren, vi ser de små tassavtrycken längst ut på balkongen. Hon säger att den sprang in bakom lådan och där står vi och ser ut, hoppas se det lilla livet och medan vi står där ser vi fler tassavtryck, hela lådans snötäckta lock har små djup efter små tassar som rusat runt och utanför balkongdörren finns ännu fler och ju mer vi ser desto fler avtryck ser vi. 

En liten mus på en balkong tre trappor upp i ett rusande, piskande snöfall. 

Blåste den upp? Klättrade den på väggen? Slet den sig fri ur en skatas klor och näbb och landade på avdelning 8 balkong? Finns det ett hål i väggen som leder in till gångar där möss lever sina liv?

En liten kämpe tänker vi. Bord vi lägga ut en liten ostskiva åt den att mumsa på? Det pratar vi om men ingen ostskiva läggs ut och larm tar oss bort från balkongen och den lilla musens öde är ännu ovisst, iaf för oss, för den lilla musen kanske har full koll och redan hittat sin väg och styr sitt öde.

Den första snön.

Snön faller och det skymmer. Kanske blev dagen aldrig ljus, jag sov bort halva, så vad vet jag, vaknade kl 12, kl 13 lämnade jag mörkret i sovrummet och mötte det svaga avtagande dagsljuset. 

Ska jobba i natt, så jag höll mig uppe natten mot idag. Friheten i att hålla sig uppe, ta med datorn till sängen, se nån dum tv-serie, inte behöva gå i säng, bara släppa morgondagen för det enda som gäller är att orka vara vaken den kommande natten. Så njutit. 

Och nu faller snön. Stora blöta flingor som blir transparenta när de landar, som smälter fort till gråslask.  Är så hemma i och redo för mörkret och snön, något i mig blev lugnt, saktade av, ångestbefriad för iaf en stund.

Födelsedagen.

 Jag fyllde år. Jobbade natten mot. La ut ett klipp med Vivien Leigh från Narrskeppet jag spelat in från tv:n med mobilen på rec hållen framför skärmen veckor innan, laddat för att läggas ut denna dag. I klippet säger Vivien: It's my birthday. Nån svarar: It is really your birthday? Vivien fortsätter: forty - six. Me, forty -six. Forty-six. Inga större reaktion fick jag på klippet. Sa till min kollega Pirjo att jag fyllde år. Hon sa grattis åren går fort. 

Efter arbetet gick jag till Coop östra. Hade bestämt att unna mig något gott, visste bara inte vad. Efter ett trött irrande i butiken köpte jag Ben & Jerrys Chochlaty love a-fair. Åt hela paketet. Mådde illa medan jag tvingade i mig de sista skedarna av glassen.

Somnade uppsvälld med magknip framför King Vidors The Crowd. Vaknade ca kl 16. Hade missat samtal från pappa. Ringde upp. Pratade i ca 1 timme med honom. Han förklarade hur viktigt det är med bra musik i en film. Fick några grattis på sms, i messenger, på insta. Åt middag. Varma mackor och linsgryta. Köpte filmer på nätet som födelsedagspresent till mig själv. The last command av Josef von Sterberg. Sunrise av G W Pabst.  Såg klart King Vidors The Crowd. Gick till arbetet. Jobbade. Kl blev 00 och min födelsedag var över. 

Kittens/Megalopolis.

 Borde jag se Megalopolis. För att den är så sågad och utskrattad och är den film Francis Ford Coppola drömt om att göra i 40 år. Hur han sålt vingårdar och fastigheter för att förverkliga den och att den blev ett skämt. 

Ska jag se Megalopolis för att inspireras, för att stå på mig, låta min film vara min vision, hur dålig än andra tycker att den är. 

Eller ska jag se Megalopolis för att släppa, gå vidare, ge upp, låta Kittens bli formad av andra som vill något annat än jag, som vill ta bort det jag vill ha kvar, det jag ser värde i.

Att det skulle kännas så snurrigt att tycka om sin film. Så oväntat.

Snöstorm.

 Fick en längtan efter snöstorm och att masa sig ut och streta sig fram och in på ett kafé. Det blå ljuset. Snön en måste skaka av sig i entrén. Fukten som tränger sig på. Värmen där inne, inne på kaféet. Beställa en paj, en semla, en gomklibbig chai. Se snön mot fönstret, se andra streta på i vinden med snösmisket mot ansiktet på gatan utanför. Kanske ha med sig en bok. Kanske sitta och försöka vara chill med att inte göra annat än se på folk och trycka sin bulle.  Dra på sig fuktiga ytterkläder, svära när viden fångar en och får en att tappa andan just när en lämnat värmen och kaffet och lukten från alla andras fuktiga vinterkläder. 

Men det är ingen snöstorm nu. Det är ingen snö. Det är vackra oktoberdar.

Kittens.

 Jag är nöjd med Kittens. Filmen jag spelade in i somras. På riktigt nöjd. Jag ser den film jag ville göra plus lite till, att något mer tillkommit, det blev bättre än vad jag hoppats på, bättre än vad jag trodde.

Men den feedback jag får är tveksam. Den mesta feedbacken är tveksam. En mosade filmen med självklarhet. Och jag vet inte längre om min röst är att lita på. Om min vision är en vision att försöka uppnå. Jag ser småfil. En annan ser stora släggan. Och så finns de artiga rösterna eller den som ville se en annan film, en film jag aldrig försökt spela in eller göra. 

7/10.

 På årsdagen av Hamas terrorattack mot Israel och den brutalt skoningslöst blodiga upptrappning av Israels förtryck mot palestinier som sedan tog vid skriver jag om mat och dryck och sånt som är trevligt. Och med denna mening fick jag död och terror att handla om mig. 

Har inte orden, inte den intellektuella spännvidden att skriva om det som sker. Om att vi har en regering som säger att Israel har rätt att försvara sig trots att de sett hur försvaret ser ut, hur brutalt det drar fram, trots att FN motsätter sig det. FN viftas bort. FN som är på plats. Och alla andra som är på plats viftas bort. Och Israel får fortsätta "försvara" sig. 

Olika ställen för mat och dryck.

 Vi sa att vi skulle äta frukost ihop efter vår sista natt. Den kan ev bli vår sista på väldigt länge då Jonna byter schema. Vi pratade under nätterna som ledde upp till den sista natten om var vi skulle äta. Hotell. Espresso House. Men det blev Donken. Donken kändes så rätt. Långt från nyttiga fröer och morgonrush. Vi satte oss i Jonnas bil, solen låg lågt och frosten smälte sakta bort. Vi gled genom rondeller och längs vägar, upp på en höjd och nedanför låg slätter vi snart åkte igenom.

Vi kom till Kronoparken. En öde parkering och en man i illgult med reflexerkläder satt och åt inne på Donken. Vi beställde vid automaterna. Jag tog en Mighty Mcmuffin och en vaniljhavrelatte. När det var uppätet beställde jag en munk som var kall inuti, men var på så gott humör att jag inte blev irriterad. Minns inte Jonnas beställning, inte annat än att hon även beställt en paj och att den tog tid. Solen hittade in, långa skuggor, stilla och ro. Vi var trots vår omväg och vår måltid tidigare hemma än när vi går och nu hade vi ätit och var redo för sängen.

På fredags kvällen tog jag bussen till Tomtebo och DK. Vi beställde burgare från Kuben via nätet och så gav vi oss i väg i hens lilla bil. Vi rundade Tomtebo på utsidan, körde in där det byggs nytt och bland bråte och grus och en slätt där maskiner rullat fram stod en liten barack med en kö utanför. Så stod vi där i kylan och kvällen och det lyste från husen som blivit klara från lägenheter som tycktes tomma, gatlysen sken på en gata utan byggnader. Himlen var mörk och jag sa att det känns som en Fellinifilm, denna plats, att en förförisk mjölkreklam skulle slås upp eller Marcello bränna fram i sin lilla sportbil till sin flickvän som bara vill dö för att hon saknar honom så, eller att han åker med sin sorgsna älskarinna i hennes stora bil med en upplockad prostituerad för att pigga upp sexakten genom att ha sex i slummen. Vi fick våra burgare och åkte tillbaka till DK. 

Jag åt så fort att jag efteråt frågade om burgaren var god. DK sa att den var det, att den var bättre än de vi tryckt på megazone i våras. Jag hade ett svagt minne av att brödet på den burgare jag just ätit varit bra, visst var den det frågade jag. Vi såg Petra von Kants bittra tårar. 

Hade inga planer för lördagen. Tänkte fråga Knutte om han ville se Megalopolis men lät bli. Knutte ringde och frågade om vi skulle ta en drink och jag tänkte att det är något annat än vad jag brukar göra så jag sa ja. Vi gick till Facit. Facit var mjukt och grått och inbäddat. Grönt sken från lampor i taket, men vi satte oss i ett bås där vi fick ljus från ett orange litet klot på bordet. Vi såg över lokalen och ner på torget genom stora fönster och vi bläddrade i cocktailmenyn med skoltema. Vi beställde och drack och var inte så imponerade och gick vidare. Hamnade i källaren på Rex. Öl var temat och personalen nördiga och trevliga och mjuka. In bland valv av tegel och slog oss ner. Var nöjd av stunden, av att vara där bland andra, dricka nån öl jag inte förstod, prata med Knutte. Innan kl 22:30 var jag hemma.

Omfamningen.

 Cyklar längs älven. Älven är mörk. Svart. Ibland bara ett ogreppbart intet bredvid mig. Ibland glänsande av gatsken från den andra stranden som krusas i ytan.

 Sett två filmer på bio. Gick själv. Halva priset. Min lediga dag. Veckans helt lediga dygn. In i mörkret. Båda filmerna i samma salong. Salong 1. Satt på samma plats båda gångerna. Rad 5 stol 55. Först "Slumpen avgör" av Woody Allen. Var kanske yngst i Salongen. Sen "Maxxxine". Var kanske äldst i salongen. 

I "Slumpen avgör" skedde en passionerad omfamning. Två unga vackra som slet tag i varann, som tryckte sig mot varann, påklädda vid ett köksbord. En otrohet tog sin början. Och jag kände omfamningen i kroppen. Kände den från nattens dröm. Hur jag var kär under natten. Drömda omfamningar blev fysiska minnen som satt kvar i kroppen när jag cyklade längs älven i mörkret till Ica Maxi.

Kvällen var ljummen. 16 grader. 16 stilla grader. Ingen vind. Ett kluckande från älven. Cykeln som rullade och rullade och rullade. Och jag som inte kunde sluta tänka på en omfamning. På en bubblande förälskelse som funnits i drömmen och nu nuddat mig igen. 

Hur lång är en dröm? En minut? Så kort? Korta är drömma. Mycket korta. Drömmar kan känns som dagar, som veckor, som en era. Iaf ibland. Iaf den dröm jag nu mindes. En grå vår. När snön just smält och allt är brunt, blött, dammigt med grådassiga snöfläckar. Där drog vi runt, den jag var kär i och jag. I ödehus och på landsvägar. I fängelse.  I en galleria. En hand som höll min, nån att luta sig mot.  Nån som lutade sig mot mig. Våra tungor med knark. Smutsiga i slitna kläder och blåblek hud. Ett spetsnattlinne som trasat sönder och blonderat hår. En jeansjacka och en bag och läderskor. 

Maxi var tomt på folk, endast några unga som sakta rörde sig mellan hyllorna. Klockan var efter 22:30. Fyllde en korg. Plommon, nektariner, grädde, ägg, mjölk, ostkrokar, diskborstar. Klev ut igen, la varorna i min cykelkorg. Låste upp cykeln. En liten vind nådde mig. Jag ville frysa ögonblicket, stå kvar där, känna in, vara i nuet. Vet inte varför, varför just den stunden fick mig att vilja stanna, sakta av tiden, vara kvar i, glömde kanske drömmen då, glömde kanske hur en beröring känts, slutade sukta efter den. Kanske tog tanken på ostkrokar över, tanken på att stoppa munnen full med gult salt fras. 

Fick cykeln att rulla. Rulla ner mot älven, längs en stundvis oupplyst del av cykelvägen, in i fläckvisa mörker. 

Trampade hem. 

Åt ostkrokar. Munnen full. Ivrigt. Det smulade och föll ner på bröstet. Det fastnade gult smul på kinder och läppar och mellan tänderna och på tänderna. Det gula frastet blev till klegg. Klegg som blev tjockare och tjockare i min mun. Fortsatte stoppa käften full. Tuggade och tuggade och när skålen var tom drack jag en kanna te och klegget lättade, sköljdes bort från tänder och mellanrum och gom, klunk för klunk för klunk för klunk för klunk.

Lät natten gå. Gå för att nästa natt skulle vara, ska vara, arbete. Fyra arbetsnätter. Slutspurten av två veckor där det varit tätt med nattpassen.  

Såg James Bond värna om M i "Skyfall". 

Sov till kl 13.

("Maxxxine" var trygg. Iaf från den första krossade pungkulan på Buster Keaton-imitatören. Kunde luta mig tillbaka och ledas och roas. Ingen skräck. Bara färgglatt och lekfullt teatralt.)

Augustimörker.

 Det är mörkt och Jonna och jag cyklar längs Nydalasjön mot arbetet. Vi blir varma och flåsiga och går ut på Olle fiskares brygga. Vi har en stund sagt att det är synd att vi inte tog med oss badkläder. Vi fortsätter säga det på vägen ut på bryggan. 

Vi har outtalat bestämt oss för att ta ett dopp. 

Av med alla kläder, fort i, fort upp. Så fort upp att när vi torkat oss med våra T-shirts som badlakan säger vi att vi måste i igen. Ett snabbt dopp till följer. Några simtag. Svart vatten som slukar oss under ytan, som fångar speglingar av himlen, av den molnigt blågrå himlen. Bakom molen finns en supermåne vi inte kan se. 

kl 21:11 formulerade vi högt för varann beslutet att doppa oss. Kl 21:16 hade vi avklarat dopp två och torkade oss åter med våra T-shirts. 

Efter doppen var vi fulla av oss själva, över hur härligt spontant det var, att vi bara gjorde det, en onsdag på väg till ett nattpass. 

Fikade med Knutte på torsdagen. Espresso House. Tråkigt fula Espresso house. Men det var det ställe som var öppet vid den tiden. Jag brukar inte göra något mellan arbetspassen. Men det dåliga schemat som slukar två veckor och en dag gav mig andnöd och chansen att komma ut, träffa nån annan, träffa någon, prata film, prata konst, var nödvändig att ta. 

På väg till arbetet cyklade jag själv. Jonna var ledig. Såg månen. Supermånen. Stor och gul låg den lågt och jag tyckte att den smet undan. När den försvann bakom hus och träd dök den inte upp där jag trodde att den skulle vara, efter varje krök fick jag leta den. Tog såklart dåliga mobilbilder av månen som det inte finns någon anledning att visa. 

Undrade varför det bara var jag som verkade registrera den, som verkade berörd av månen, förstod inte hur alla kunde fortsätta med sitt, strosa fram, tala i telefon, jogga, cykla, utan att leta månen, utan att försöka ta in månen, utan försöka känna dess närvaro. 

Kände nog inget, bara en iver, iver över att månen låg där och såg så nära ut, som att jag skulle hinna cykla till den och tillbaka på en timme eller två.

La mig kl 10. Sov till 13:30. Tränande och drack te och åt middag och Signe kom efter kl 20 och jag packade en ryggsäck med filt och något att sitta på och mössa, vantar, regnjacka. Tog på mig de vadderade termostövlarna, en tjocktröja, en regnjacka över det. 

Vi cyklade till Döbelns Park. Satte oss på en bänk, byltade in oss i filtar, mössor, vantar och mera regnkläder. Parken fylldes av folk, alla åldrar, vissa med termosar som spred doft av kaffe. Filmen Höstlöv som faller drog igång efter kortfilmen Unborn Biru. Tre flickor framför oss kollade mobilen och svängde på huvudet till filmens musik. Det skrockades och mystes. Trött och mosig blev jag rörd. Regnet vi trodde skulle komma uteblev. Ljumna vindar nuddade våra ansikten och fick duken att svaja.

Hemma börjar regnet slå mot fönstren. 

Grönskan.

 Allt är så grönt, tjockt grönt, djupt grönt, så grönt att det snart blir gult och rött, att det släpper, att grönskan lämnar oss, inte kommer åter förrän i maj. 

Och Jonna och jag kommer iväg sent från jobbet, klockan är 08 och vi strosar fram, går in i en skog, omsluts av murrigt grönt och kommer till Kolbäcken och vattnet porlar och illgrönt sjögräs bildar mönster i den lätta strömmen och vi följer bäcken tillbaka till vägen och så strosar vi lite till. 

På Ålidhem  skiljs vi och jag vänder mig om, ser Jonna med sitt röda hår och mintgröna tröja försvinna med en röd tegelvägg som fond och jag tänker att det är så vackert, att Jonna är så vacker och denna morgon så vacker och jag fortsätter bland det röda teglet på Ålidhem och träden och buskarna är så gröna, allt detta röda tegel, från mark till himmel, som att gå i tetris som fastnat och stelnat och åldrats, ett tetris så glömts så att buskar och träd kunnat tränga fram och ta plats.

Klockan är 09 när jag kommer hem, steker pannkakor och vispar grädde och klockan är efter 10 innan jag ligger i sängen och jag gråter till det lilla jag orkar se av Pretty Woman som jag började på igår, just efter att de varit på opera och de ligger i sängen och hon pratar och han lyssnar och klockan 16:25 har jag sovit klart, vill inte sova en blund till, vill egentligen äta mer pannkakor med grädde och sylt men låter bli, duschar och äter kyckling, potatis och tomat, brygger te, ser trailern till Pedro Almodovars The Room Next Door fem gånger uppdelat i två sittningar, ser klart Pretty Woman, ler lite, gråter inget, gör situps. 

Sista sommarledigheten

DK frågade om vi skulle se film. Jag svarade att jag sett film varje dag hela sommaren, att jag ville ut, till bad.  DK kom efter sitt jobb, vi drog iväg, till Länkebo igen, som i juni, sist vi badade ihop. 

Nu syns kvällen, den låga solen, de långa skuggorna, inte längre junis högt-på-himlen-sol dagen och kvällen igenom.

Vi gick över sanden, fanns en plats bakom en sanddyn. Vi drog på oss våra badkläder, jag en beige bikini, vi knatade ut i havet. Vi sänkte oss ner. Vi plaskade runt. Vi pratade om Finland och om Vaasa, att vi tror att på andra sidan kvarken finns något för hen och något för mig. Vi knatade upp på land, slängde våra badkläder över vass så de inte skulle hamna i sanden, vi åt matsäcken, ost. frallor, jordgubbar, plommon, serrano. Vi åt tills vi lessnade på att värja bort sand, sitta hukade och få i oss små tuggor, vi åt inte till det att vi var mätta. 

Vi hamnade i skugga, flyttade mödosamt filten till solen och när vi var klara hade skuggan följt oss och anledningen till det omständiga projektet var var ännu kvar. Vi satt och huttrade en stund. Vi såg andra leka och tumla runt och det var som att vi var i en annan sfär, en kylig, och de glada lekande i en varm. 

Vi gick över sanden, över en brun å, ut bland stenar och ut i solen på en liten utbuktnad i havet. Mina byxor blev blöta. Vi tog oss upp på en sten omgiven av vatten. Vi konstaterade att stranden inte såg lika imponerande ut från detta håll. Solen värmde oss ytligt, tillbaka vid våra grejer var vi åter svala.

Ändå tog vi ett dopp till. Jag tjatade mig till det. Åter ut. Nu hade jag en knalligt rosa baddräkt. Lysande rosa. Illrosa. På land blåstes en jätteflamingo upp. En lika knalligt lysande illigt rosa flytsak. Efter det doppet var vi klara. Huttrande med stela fingrar. Vi packade ihop, gick över sanden till bilen och åkte till stan. 

Det skymde och var disigt. Varmt soldränkt dis. Färgerna tog i, luddiga och intensiva. Världen var vacker.

Dagen efter åkte jag med Jonna och hennes två barn till en lekpark på Ersboda. Barnen studsade runt, åkte linbana, klättrade, åkte rutschkana och Jonna hade en påse med massa plättar och burkar med sylt. Hjortron och hallon. Höga tallar reste sig runt oss. Högt högt upp nådde dom. Allt var brunt, så brunt. 

I torsdags såg jag alla avsnitt av Emily in Paris. Kände mig tjock i skallen, kraftlös i kroppen. Låg flämtande och knappt vaken och lät avsnitten rulla på. Nuddades av de glittriga färgstarka äventyr Emily är med om. Kring kl 20 kvicknade jag till. Tränade min "Jane Fonda".

Till Film i Västerbotten kl 10:30 på fredagen. Johan skulle hjälpa mig med filer som jag inte kom åt. Började så smått redigera filmen vi spelade in i somras. Åkte tidigt, hem för att byta kläder, få i mig något lätt, möta upp Cecilia S som var i stan och fyllde år och bjöd in  vänner från alla håll till att strosa runt på Bildmuseet och sen gå vidare till Båten. Folk i spridda åldrar ur olika sammanhang fick mötas och det kom och gick nya hela tiden. Cecilia rörde sig runt, ändrade umgänge med jämna mellanrum, såg till att hon var med alla. Jag åt en enorm sallad med ett berg räkor och kräftor på. Klockan 21 nån gång cyklade jag till Maxi, handlade, åkte upp till mamma, vi åt rostade kastanjer jag köpt och var inte imponerade. 

Cyklade hem när det mörknat, mötte Karin som just kom hem med hela sin familj. Bara ben och solbrännor och bagageluckor som stod öppna och väskor som kånkades in. 

Lördagen gick långsamt, tungroddad mentalt. Tränade "Jane Fonda". Åt. Duschade. Packade ner hårddiskarna. Cyklade till stan framåt kvällen. Tog vägen förbi rådhusparken för att se vimlet kring opera i parken. Där satts det på filtar, där stods det, satts på bänkar. Ett sprudlande myller och en scen för symfoniorkestern och just när jag gick förbi var det några som uppträdde genom att klappa händerna rytmiskt. Ändå besvikelse, hade velat höra orkestern spela något pompöst och romantiskt. Mamma var där, hon ropade mitt namn, vi pratade en stund. Klappandet från scen fortsatte. När jag gick över rådhustorget satt orkestern igång, svepande och smäktande och trallvänligt och underbart.

Redigerade tills det blev mörkt. Fortsatte ett tag till. När jag lämnade Film i Västerbotten var det feststämning på stan. Unga gossar som ropade efter mig, hånfullt eller uppskattande eller först uppskattande sedan hånfullt, vet inte riktigt. Jag gick generat och spänt förbi. 

Hemma såg jag Vertigo.

Idag sov jag länge. Åt frukost kring kl 13 och då messade Knutte. Vi bestämde att spela biljard ikväll. Jag fick fart och pepp. Dammsög och cyklade iväg och redigerade film. Var snabb. Byggde upp en mall till en film, ett fläskigt skelett av ihopsatta scener. Otajt och svajigt, men nog för att få överblick och så var det dags att avsluta, att cykla och möta Knutte på O'learys och på O'learys fick jag leta mig upp för trappor och genom våningsplan innan jag hittade biljardborden och då ropade Knutte mitt namn och han kom bakom mig. Det fanns inget bord att spela vid, de var upptagna och vi letade oss ner igen och tog oss till Megazone. På en timme hann vi fyra matcher, tre förluster skedde pga att motståndaren satte boll 8. En pga bra spel. Knutte vann två gånger, jag två. Han vann en gång pga sin skicklighet. 

Cyklade till Maxi igen. Även denna kväll. Längs älven. Skymning och mättade färger. Små insekter i luften som slungades mot mitt ansikte. Eller är det mitt fejs som slungas mot dom när jag trampar mig fram? Fyllde en korg, nektariner, mjölk, ägg, smör, hallonsylt, hushållspapper och en stor låda nuggets. NUGGETS. En låda för 221 kr. Jag som aldrig äter nuggets. Som kanske aldrig ätit nuggets. Jo, det måste jag ha gjort, men de finns inte i min tanke, inte i min matflora och nu skedde detta. Tjofs ner i korgen. Som en sån överraskning för mig och kanske för nuggeterna. En början på något nytt? Ett one meal stand? Ingen vet det nu. 

Hemma värmde jag några nuggets och åt frukt. Gick ner med sopor. Blev sittande här i köket. I natt ska jag hålla mig vaken nog för att sova bort halva dagen imorgon, för imorgon är min första arbetsnatt på denna sida semestern. 

Regn, sol och natt.

 Det regnade en stund, sen sken solen, så öste regn ner och så sol igen. Sol som gick i moln, sol som sken genom regn, regn ur en tung grå himmel, regn som sken genom sol, sol från en blå himmel med vita molntussar. Så höll det på, hela dagen. 

Tvättid och svett. Ner och upp för trappen. Gå åt höger i korridoren, öppna två dörrar, fram och tillbaka till tvättstugan. Torktumlaren och torkskåp som alstrade värme. Ett fönster lite öppet. 

När tvätten var klar, när jag ätit middag, när klockan blivit efter 18, klädde jag mig för att gå till Coop. Solen öste in i vardagsrummet, stor och guldig och stark nådde den tvärsigenom med samma kraft, obönhörligt varm och ljuv. Jag satte solglasögon på näsan. Gick ner för trappen, tog korridoren åt vänster, klev ut. Möttes av en grå himmel och mjuka små regndroppar. 

Tog en kundvagn.  4 st lime, 1 kruka koriander, 2 jalapenos, salta kex, 1 nät med 6 vitlökar, rapsolja, 20 st varmkorvar, Brillat Savarin, marmelad, Norrgott, 2 påsar frysta kycklingben. 

När jag stod i kön till kassan bländades jag av solen som hittat fram och in, alldeles vit och ivrig. Den fyllde taket och studsade ner på mig. Jag tittade upp, såg hur bjälkarna lyste. Det blev min tur att lägga varorna på bandet. Betalade. Packade min tygkassar och gick hem. Var glad, så glad att jag började le. Fortsatte le hela vägen hem, ett pirr hade tagit i, spred sig i mig.

Kvällen gick. Pulade munnen full av ost och kex och marmelad och klunkade te. Tränade min highlights från Jane Fonda, alltså de rörelser jag kommer ihåg vilket har blivit att jag hoppar runt till glad musik. Pulade i mig mer ost och marmelad och kex och klunkar av te. 

Såg film. Sorgsen medelålders kvinna på en biograf inleder romans med livsglad yngling och de räddar en skadad duva, de bygger sandslott, de har sex, drama uppstår och ingen framtid har de två och det slutar snällt - den levnadsglada ynglingen kliver in i sin framtid, den sorgsna kvinnan finner hopp i sitt nu, i sol och vind och blå himmel. 

Blev rörd. Blev mild. Blev öm. 

Stängde fönster och skulle stänga balkongdörren, men öppnade och klev ut. Det svala betonggolvet under fötterna. Nattfukten som nästan droppade ur luften. Såg upp mot himlen. Först var det bara likt ludd, vitt ludd, så tog det form, vågorna skarpare, rörelsen kraftigare, grönfärgen tilltog. Jag satte mig, höll blicken vid norrskenet, såg dess formeringar, hur det delades i två, hur den del som smitit iväg blev lång och oskarp, sköt i väg likt en fartrand, hur den andra delen hackade och krängde tydlig och i skärpa. Efter 5 minuter tänkte jag att nu händer kanske inte mer, eller så gör det det, men vad som än sker så kommer jag inte se det, för jag ska gå in och sova. 

Emily in Paris.

Mentalt suktar jag efter nästa säsong av Emily in Paris. Jag vill inget hellre än att bedöva mig med dess färgglada trams. Denna typ barnserie, eller skulle vara en barnserie om de inte hade så mycket sex i den. Banal och käck och allt löser sig och det med gott humör och ibland en liten deppig underläpp som plutar. Som en tillfällig lobotomering. Bort från oro och nojor och självhat. 

Köpte en ost idag. Brillat Savarin. 89 kr. Köpte calvados och äppelmarmelad. 62 kr. Som att jag har råd med det. Nu ska jag stoppa munnen full med osten och marmeladen och vänta på Emily in Paris som kommer om två dygn.

Fjärde semesterveckan.

 Fyra dagar i rad hände saker. Jag grillade med vänner, cyklade, bar grejer med en vän, vi monterade en soffa, drack te och kaffe på en trapp i solen, det röktes cigg runt mig, ståendes en bit i från, det kom ånga ur våra munnar i skymningen, det var fukt i luften som immade igen bilen, som bara vidrutetorkarna kunde rå bot mot, skymningar likt eldklot, mörka nätter och slingrande vägar, dimma som reste sig ur marken, ur ängar och åkrar, ur sjön, ur älven, dimma som flöt sakta förbi som enskilda tussar, markkrypande moln. 

Dopp i en sjö brunröd av järn. Sol och ljummen vind och där sitter jag och torkar på en brygga och det kluckar och Anna E och jag kan inte säga annat än att det är underbart, att det är perfekt och vi bara fortsätter detta mantra, för det finns inget annat att säga, det finns inget annat än ett underbart nu, och jag vill aldrig att stunden ska ta slut, att jag ska torka helt och behöva lämna bryggan, behöva gå upp till huset och låta kvällen fortsätta. 

Men kvällen fortsätter, vi äter surströmming på en inglasad veranda och ser en ensam svan ute på sjön och får berättat för oss att den simmar till den ena änden av sjön och sen flyger tillbaka och så sker det, den lyfter, flyger förbi lågt över vattnet och ut ur vårt synfält och det skymmer och jag tänker på mina badkläder som hängde på tork, som nu nås av kvällsfukten och går ut för att hämta dom. Ute är det milt och jag vill bada igen. Mysan och jag hoppar i, vi plaskar runt, vi har våra huvuden ovanför ytan och vattnet är svartbrunt under oss och fångar himlen som en ojämn spegel och vi hör en bilväg, vi hör trafik och det känns konstigt hur högt bruset når oss, så långt bort från vägar och trafik vi känner att vi är, och doppet är tvunget att ta slut, det kan inte pågå för evigt, vi blir svala, vi måste avsluta. 

Tillbaka på glasverandan äter vi tårta, marängbottnar och lemoncurd och grädde och jordgubbar., vi dricker kaffe och så åker vi mot Umeå i den mörka natten. 

Hemma hänger jag badkläderna på tork på balkongen. Jag vet att de inte kommer torka nu, inte utan sol, inte i den blöta luften, men de hängs där för att visa att ett liv pågår även i denna lägenhet, att när dagen kommer så kommer nån se min bikini och handduk där, att de blir en del i mitt historieberättande om hur jag vill att andra ska se mitt liv, se den stund som nyss var. Innan jag cyklar till en middag kvällen efter tar jag in dom, handduken är ännu blöt, trots sol, vind och 20+ under dagen. 

Pirates of the Caribbean.

 Det här med att se alla fem, jag tror inte det kommer ske. Tappade suget efter 2,5. Nu har jag en kvar, den femte, kan inte förstå vad som skulle motivera mig till att slutföra detta projekt. Visst, de var lekfulla och äventyrliga och stundvis spännande, men det tog stopp, jag blev övermätt, nästan illamående av se så mycket av dom under så kort tid. Jack Sparrow alltså, i längden en mycket tröttsam persona. 

Röten (och Marilyn).

Mjölpåsen var fuktig pga rötmånaden. Pga den blöta luften. Varma tunga luften. Blomflugor, bananflugor, återkomsten av motten, vanliga flugor som surrar runt runt runt, vars närvaro hörs och märks av den fartvind de pustar mot min hud när de passerat tätt inpå. 

Köpte plastbunkar på Ica Maxi att ha mjölet i. Tre stycken bunkar hade jag råd med, 99 kr st. Grovmalt rågmjöl i en, vetemjöl special i den andra och havregryn i den tredje. 

Dödade motten med fingrarna. Gör en blandning på vinäger, sirap och diskmedel till blom- och bananflugorna. Tejpen till flugorna. Så slarvar jag, glömmer en halv citron framme, går på bio och kommer hem och ser den glömda citronen svartprickig av små insektskroppar som sugit i sig nya krafter, gett nytt liv, dubblat sin styrka. 

Cyklade till Maxi ikväll. Köpte korv till morgondagens grillknytis i Anna E:s Lådan. Dis steg ur älven. Färgerna var mättade och glödande. Några moln lyste likt neon längst ner på himlen. Efter att ha trampat hem igen rann svetten om mig, min lägenhet tycktes sakna luft, genomströmning, allt stod still. Tjockt och stilla.  Slet av mig kläderna. Iklädd en T-shirt och svettpärlad läpp åt jag plommon och övermogna aprikoser vid köksbordet. Det blev mörkt ute.

Idag är det 62 år sen Marilyn Monroe dog. Den 5/8 1962. Nu ska jag se Let's Make Love. Kanske inte hennes bästa, kanske ett skevt val att högtidlighålla dagen med, men vill se henne skutta ner för gatan i basker och trench, vill se henne sjunga Specialization i supertajt glitterfodral och vitaste blekaste huden en skådat i en technicolorrulle anno 1960. Vill se henne i stickad blå tröja och med ett gäng manliga dansare i beige sjunga My Heart Belongs to Daddy. 

Vardagsminglet.

 Jag pratar med folk hela tiden. Stoppar  bekanta för att prata med dom. Med grannarna. Pratade med personalen på folkets bio när jag väntade på filmen i fredags och med Patrik från Profilteatern utanför Ica efter filmen. Pratade med Anna från våning 1 på jobbet som jag råkade på ute på Avion. Gun när hon vattnade blommorna på Café Pilgatan medan Marie och Noomi tog påtår. Säkert fler, säkert hela tiden, bara att det ingår i min dag, i hur jag lever, hur jag gör, så jag kommer inte ihåg alla, det bara sker. Sker för att bryta stiltjen, isoleringen, känna mig i ett sammanhang, om så det bara rör sig om några artiga fraser vi slänger till varann i nån minut. Kanske den vilsna mannen igår var nån jag klamrade fast vid, läste som vilsen för att jag ville finnas en stund, göra något, ha ett mål. Kanske han artigt lät sig visas hem för han såg att jag behövde det, han gav det till mig.

Till Avion.

 Stiltjen har tagit över mig. Övermannat mig. Gjort mig stel och tung. Nu kämpar jag upp för backarna, får tvinga mig, flyger inte fram på min cykel och ligger jag ner, ser film, ser på mobilen, läser en bok, fastnar huvudet och gör ont och spjärnar emot när jag försöker ändra dess läge. 

Mina planer för dagarna blir färre och färre. Kunde ha som mål att träna, dammsuga, klippa film. Nu väljer jag endast ett alternativ. Idag blev det att cykla till Avion.

Det hade regnat i några timmar men solen sken när jag gav mig iväg. På de platser där cykelvägen gick genom små skogar, små skogsdungar, och skugga rådde, var skuggan sval och blöt. Inne blad träden såg jag solen nå ner och få enskilda blad att glimma i allt det mörka. Cyklade över Ön. Ön är som landet mitt i stan. Är Umeå Versailles så är Ön Hameau de la reine, den där lilla bondbyn där Marie Antoinette lajvade det liv hon trodde bönder levde. På Ön ser folk ut att må gott, de har stora hus och flera bilar, här finns åkrar och ängar och en hälsokälla som har sinat. Här finns en plats med pool och där en kan göra fillers och botox.

Det tog 19 min att cykla. Jag tog tid. På riktigt. Med tidtagaren på mobilen. 19 min och några sekunder. Som en gubbe ville jag veta. Avion är på andra sidan älven, i utkanten av stan, det känns avlägset, som allt gör då älven måste korsas. Kanske därför tidtagargubben i mig vaknade och ville VETA. Jag cyklade inte snabbt, men hade medvind. 

På Avion var det fullt av folk. Alla åldrar. Gick till Clas Ohlson, köpte nån tjep där flugor ska fastna. (Än har dessa tejpar inte fångat nån fluga, har minst fyra st flugor som surrar runt, ev fler. )Gick till Akademibokhandeln och handlade Yellow face. Vidare till Ikea. Hittade inget på Ikea, men satte mig i tre olika soffor. En var så mjuk, Jättebo heter den. 

Efter Ikea gick jag ett varv på Avions övervåning. Såg in i butiken Partyland. Mörk med glänsande ballonger som föreställer olika figurer. Gick förbi men ville in dit, in i det mörka, in och gå på dess djupt blå heltäckningsmatta med mönster av girlanger och konfetti i rött, grönt, gult och lila. Istället för att vända tillbaka gick jag varvet runt. Under hela varvet runt, innan jag var tillbaka vid Partyland, tänkte jag på Partyland, på lugnet i mörkret och de skimrande ballongerna. Solen nådde in genom de stora fönstren som är vid Avions entréer, där ser en den stora parkeringen och bortanför den åkrarna som tar vid. Solgass och evig rymd, en slätt, Röbäcksslätten. Så hade jag gått varvet och var tillbaka utanför Partyland. Klev in. Där inne fanns egentligen inget intressant, inget spännande, fula ballonger, pinjator, partyglasögon, partyhattar, plastmasker, papptallrikar m.m. Men höll mig kvar, gick mellan hyllorna, strosade och låtsades leta något, låtsades se saker jag tyckte verkade intressanta. Njöt av mörkret, av det dova lugnet heltäckningsmattan gav. 

Cyklade hemåt, tog en annan väg och så var den vägen avstängd och jag följde oranga pilar och hamnade i ett nybyggt kvarter jag aldrig varit i. Höghus på båda sidor av en gata. Stora balkonger i byggnaderna på den andra sidan, högst upp var det terasser. En äldre man såg mig och kom rännande över vägen. Han frågade om jag visste var hans fru bodde. Jag frågade vad hon hette, han sa hennes namn, jag sökte på mobilen, men han blev rastlös och gick tillbaka men i bilvägen och jag ledde min cykel för att se hur det gick för honom, när han klev ut i en mer trafikerad väg kollade jag upp adressen på namnet han sagt. Ropade honom till mig och så slog vi följe. Efter en stund kände han igen sig och så sa vi hej då och han försvann in i en port och en granne kom fram, frågade om han inte hittat hem och så kände jag mig lite lugnare, att mannen kommit rätt, gått in genom en port i ett hus där andra visste vem han var. När jag cyklade vidare tänkte jag att jag borde ha följt honom upp, sett så att han verkligen kom rätt, kollat så att han inte var ensam hemma och därför rusat iväg och nu riskerade att rusa iväg igen och gå vilse bland nyresta höghus.

Hemma gav jag mig på helgens projekt. Att se alla Pirates of the caribbean- filmerna. Det är fem st fick jag fram vid en googling. Det är ett projekt, likt tidtagandet av cykelfärden till Avion,  som gör att jag typ inte heter Jana och har en pixie cut, utan att jag typ heter Stefan och bär stora T-shirts med roliga tryck och gillar rollspel, men lagom mycket, och har klassiska filmaffischer och speciella ölburkar som inslag i min inredning. Att jag skulle vara duktig på datorer och genom internet ha många vänner över hela världen jag aldrig träffar irl. Och nu med en lätt ironisk blinkning ser dessa fem piratfilmer. Sett två av de fem nu. 

På bio.

 Tre kvällar i rad gick jag på bio. 

I onsdag Picnic at hanging rock. Halvfullt. Oväntat många. Filmen är från 1975. Trodde att jag sett den, mindes inte andra halvan, såg jag aldrig klart? Ville hur som helst se Picnic at hanging rock på stor duk. Mycket panflöjt, iaf i början, sen tystnade panflöjten. Softade bilder. Har snott flickornas look till Fragments of a catladys downfall. Har tänkt sno den snirkliga texten och det softade drömska till graden. Om jag gör klart filmen. 

Igår gick Signe och jag och såg Twisters. Vi satt längst fram. Det stormade och yrde och var underbart och dumt och jag fick lite fukt i ögonvrån några gånger och Glen Powell alltså! Glen Powell. Vilket namn! Som big male moviestar 1937. Han ser anonym ut, random snygg kille en tänker att en kommer glömma och så tar han form, blir något självlysande, får något dumt att flyga, ger det kraft och sitt allt. 

Ikväll jagade en stigande rastlöshet mig ut. Fredagskväll och tom. Stiltje. Cyklade ner och såg Love Lies Bleeding. Tre par och jag i folkets bios stora salong. Tre tillsynes väldigt cis och heteropar gick och såg queer bodybuildar thriller. Varför? Alltså det är väl bra, queerfilm behöver publik, alla borde se queerfilm, men ändå varför? Dom naggade min upplevelse i kanten. Dom var där och smulade sönder hörnen i det romantiska brådmörkret som rådde på duken. Deras normativa tvåsamhet skavde, men bara en aning. Jag identifierade mig med Daisy, den löjliga som trånar och hoppas.