Måndag 25/8

Vi åkte på vindlande vägar, runt och upp på andra, genom tunnlar som förgrenade sig, som förflyttade oss upp eller ner och över broar högt upp från höjder över vatten. 

Min faster Katarina hämtade mig vid Klarabergsviadukten och nu satt jag i hennes bil på väg ut till orminge och min pappa. På väg från Stockholm centrum, via Södermalm och Nacka och såg skylt mot Blåsut. 

Gps:en blev avbruten, något ord vi sa startade en funktion som heter Laura och Laura snappade upp det vi sa och försökte komma med svar och det gjorde färden fnissig och förvirrande. 

Fram kom vi. Vi tre åt lunch på Tonys Pub & Restaurang. Det satt lirare vid de andra borden. Alla män. Jag läste dom som slitna och stolta. Rullatorer, skäggstubb, en välkammad rocka-billy-kaluffs, upprullade ärmar på en välstruken skjorta, kanske fanns där även en återhållen vrede, sorg. Allvarliga ansikten. Nån tog sig upp på den höga pallen framför en av spelautomaterna. 

Vi pratade på vi tre, om vad jag skulle göra nu när jag var nere. Sova i orminge en natt. Träffa pappa, syster Sanna, träffa Sannas mamma Susanne. In till Stockholm för häng med mammas del av släkten. Mostrar, syster Agnes, kusiner och vännen Sofia. Om att jag ville till moderna och se Britta Marakatt-labba och då såg jag att pappa hade hennes namn på bröstet och han berättade att tröjan var från hennes samarbete med Klättermusen och på baksidan fanns ett maskingjort broderi hon designat. 

Vi tog oss tillbaka till lägenheten efter att ha handlat mat. Pappas rullator fylldes med varor och han passade på att handla storpack toapapper och hushållspapper då Katarina och jag fanns där som bärhjälp. 

På kvällen kom Susanne och Sanna över. Vi gjorde pesto och åt kaka och glass pappa köpt. En bit in på kvällen gick jag med Sanna och Susanne och fick se Sannas lägenhet för första gången. Sanna skjutsade oss till Susanne där jag sov. Susannes lägenhet var delvis bekant, möbler och stil jag mindes från mina tonår och pappa och hennes tid ihop. 

Sov i ett tryggt mörker den natten. 

Fåglarna.

Vi kom ut från bion. Kl var 19:49. Svarta fåglar rörde sig över himlen. De landade på taken, de hösta taken, plaza, u&me, clarion. De satt där på rad som tydliga siluetter trots att de var mer än tio våningar upp. Nån lyfte, nån landade, men himlen blev inte det myller vi nyss sett, de hade hittat sina platser. Prydligt och olycksbådande stilla. Som en armé i väntan. Som hundratals spejare. 

Kvällsdoppet.

 Står på stranden. Klädd i jeans och BH. Fötterna är sandiga. Nacken blöt. Vinden når min hud. Vinden känns ljummen. 

Nyss, en stund sedan, på väg ut i vattnet var vinden frisk och sval. Vi sa till varann att om solen gassat hett och vinden varit varm hade det nästan kyliga doppet inte varit motigt. 

Vi hade övertalat oss till bad, från det att vi lite slöa lämnade hemmet, med att detta kanske är sommarens sista någorlunda varma kväll, att detta kanske blir sommarens sista dopp. 

Solen låg lågt. Bländade oss på vägen ut ur stan, nu nådde den in bland röda tallstammar och mörk gröna bladverk. Ville frysa stunden, stå med huden bar i vinden och kvällssolen, men vi åkte mot stan igen, köpte varsin cappuccino på OK/Q8. 

En fest.

 Skulle på fest. Såklart var det motigt innan. Lite nervöst

. Köpte present på Mingus, fick rabatt och i kaféet bjöds jag på en bulle. Sara vattnade blommor på borden och vi skulle på samma fest på kvällen. Harriet dök upp och min blick letade efter Mari och där var hon. Vi hann prata lite. Regnet öste ner och Gun slog in boken jag skulle ge bort.

Cyklade hem. Laddade för festen. Åt lite. Smälte maten. Låg ner.

Klädde mig i tajta blå jeans med hög midja och utsvängda ben. Tog en topp i något skinande metalliskt. Vita strumpor i spets och spetsiga ballerinas med stora rosetter. En herrkavaj. 

Cyklade iväg. Regnet blötte ner paketet. Klev in i Fannys hem och det var folk överallt, i varje rum i varje möbel. Såg utspritt de jag kände.

Så pågick kvällen och det blev natt och jag drack Minttu och det dansades i källaren och det skreks karaoke i grupp och det röktes på altanen med ljusslingor som höll mörkret borta och jag kände att jag aldrig ville att natten och festen skulle ta slut.

Kl 03:30 tog tröttheten över. Längtan efter att få ta mig ur jeansen, knäppa upp BH:n och sluta ögonen blev stark.

Sa god natt till de som var kvar. Cyklade hem. Det hade börjat ljusna lite. Nattmörkret hade blivit grått. 

Semestern. V 1.

 Så klart trött. Apatisk och solskyddsblank. Svettblank ibland. Ledig sen i tisdags. Imorgon börjar semestern officiellt.

Efter sista arbetspasset tog jag ett dopp. Regnet öste ner och jag blev rädd för eventuell plötslig åska och blixtnedslag. Tog några pliktskyldiga simtag. En maskin med en ung man klädd i illigt gult for runt över gräset vid stranden. Jag torkade mig inte. Klädde på min mina av regn blöta kläder över min av bad blöta kropp. Cyklade hem.

Somnade i soffan. Hörde regnet dundra.

Klippte film. Nä, stirrade på nyfilmat material. Kvällen efter klippte jag.

Secondhandrunda på Mariedal -köpte väska och tajt rött fodral (10kr och kanske en outfit för nån karaktär i nån film jag nån gång kommer göra). Bio, bring her back,  utflykt till drakryggen med Mysa. och dopp i den bruna snirkliga lögdeälv, Yuliya kom förbi och Signe och jag åt middag och såg film. 

Varje rörelse var darrig och matt. Som att kroppen skulle somna. Som att jag höll på att sjunka in i mig själv, slukas av mitt svampiga yttre som tycktes allt mer massivt. Som att jag såg ut från djupt därinne och inte riktigt nådde fram. 

Köpte T-shirts idag. Beställde från nätet. Två svarta. En vit. Basic trygg normcore. Ska bära till jeans.  Har inte råd egentligen. 

Forts. Onsdagen.

På mina två timmars sömn uppdelat i en timme åt gången fortgick min dag. Nervigt speedad i väntan på svar från skådisen om måndag skulle bli av.

Lisa var i stan och kom förbi med sin son Albert. Vi satt i lekparken utanför mig. Vi rusade in när Albert började bajsa. Jussi var helt orädd för dessa i hast inkastade personer. Hon ställde sig nedanför Albert där han satt på toa, mellan Lisas knän. Hon tittade nyfiket upp på barnet. Tittade på mig. Slog sig ner i denna barn och mamma grotta. Gick efter en stund.

Kl 17 cyklade jag ner och mötte Sven och Hami. Vi såg Superman. Snälla superman. Snälla rara goda superman som stoppade krig och bevarade fred. Jag blev gråtmild.

I solgasset utanför bion stod vi så en stund och pratade. Folk vi var bekanta med passerade, vi nickade och hejade och nån fick en kram. 

Cyklade till Maxi, handlade mat. Kycklingvingar. Chips. Tar tillbaka. Handlade inte mat. Handlade snacks. Hemma åt jag kycklingen, gurka, chips. Första maten jag fick i mig på hela dagen. Skådisen hade svarat. Måndag verkar bli av. 

Mötte Agnes på östra station kl 22:35. Tåget var i tid. Natten nästan mörk. 19 grader. Jag önskade få frysa. Vi satt ute och väntade på hennes buss. Den kom och vi skildes åt. Jag frös aldrig. 

Sömnlös.

 Fast vad är ens skapande att ligga sömnlös över. En svettig sommar i ett klipprum. Bad och arbetsnätter. Ledig rastlöshet. Sommarkyla som blev sommarhetta. Medans vi låter människor dö i Gaza. Vi låter dom skjutas när dom svältande hoppas få mat vid matstationerna. Vi låter det ske. Vi vet om det. Men vi tänker höger och gör skillnad på människor och människor. Det finns de som får skjuta andra och det finns de som får bli skjutna av andra.

Vi borde veta bättre. Aldrig mer. Så sker det igen. Och igen. 

Alltså!!!

 Att jag ska hålla på och göra film. 

Natten blev sömnlös pga vet hur svår skådisen* är att få tag i. Och scener behövdes tas om, kompletteras, annars har jag inget. Och det går dagar för att få svar och jag står och stampar. Så när hen lyste grön på messenger kl 07:55 ringde jag. Inget svar. Ringde igen. Inget svar. Fick skriftligt svar. Ringde ingen. Trycktes bort. 

Som en rastlös maniker. 

Som en maniskt rastlös. 

Orkade inte vara personlig och inkännande. Ville bara ha svar. Nu hänger det sista i vår, nä min kommunikation, obesvarat. 

Och planen är att jag ska få denna person att flörta trovärdigt med mig på film. Jag gräver min egen grop. Jag gräver filmens grop. 

Jag behöver mat och sömn. 

*skådespelaren ställer upp gratis. Min rätt att ställa krav är låg. 

Lite midsommarhelg.

Årets kortaste natt var molnig. Grådassigt mörk. Följdes av en regnig morgon. Trampade hem. Blev inte särskilt blöt eller frusen. Trampade fort och ångade lätt när jag steg in i lägenheten.

Natten efter var ljus. Rosa och blå. En tunn skärva till måne. Orange strålade solen in och bländade, blev till ränder mot väggen genom persiennen. Trampade hem genom universitetsområdet. Tomt. Fåglar som kvittrade, tjöt och skränade. Intensivt grönt, men mer mättat nu än försommarens illiga grönska. 

Trampade upp från Universitetsområdet, tog mig ut på den större vägen, en ung kille kom farande på en grön elsparkcykel. Han hade ord skrivna i ansiktet, jag försökte släppa förbi honom och det resulterade i att vi båda stannande och jag insåg att han försökte få min uppmärksamhet.Han frågade var han var. Jag sa var han var. Jag frågade vart han skulle. Han frågade vad jag hade gjort, hur gammal jag var, om jag hade en partner och vad jag skulle göra nu. Jag la på år, hittade på partner och barn och ett nyss fött barnbarn. Förstod av hans reaktion på mina svar att han letade sovplats och jag önskade honom lycka till och cyklade hem. Han försvann mot sjukhuset och universitetet. 

Hemma sms:ade jag med Carolina. Som ofta om förr. Om åren på Ålsta. Det var jag som startat denna sentimentalitet denna morgon, en film som ska gå på bio igen, en klassiker, Akira, som flyttade mig tillbaka till vår gamla folkhögskola. Hon mindes inte det jag mindes. 

Somnade.

Sov

Vaknade och solen gassade in. Åt, duschade, läste. Öppnade vädringsfönster och balkongdörren. Ljud av barn och måsar nådde in, studsade mjukt mellan rummen. 

Två arbetsnätter kvar. 

Från Villanäs.

 Vi cyklar hemåt. Den för varje år allt smalare rakan, de spröda träna, slyet, som smular sönder asfalten. Klockan är efter 23. Kvällen lika grå som dagen, aningens mer skum. När rakan är slut snirklar vi på en större väg, alltid öde. Svänger av på grusvägen, åter snirklande. Sen nästan en stig nära älven, ivrigt grönt runt oss, doft av brännässlor, insekter som fastar i ögonfransar, läppglans, ansiktets fukt. Så är vi i stan. Luften blir torrare. Hemvägen som alltid går snabbare och Nina som påpekar att det nästan bara är nedförs. Så då är det dit nästan bara uppförs, men lite i smyg, så en luras tro att det är plant. 

Nattarbetet.

Det var en lätt irritation i mig under mina fyra arbetsnätter. Som att jag var stum inbords. På gränsen till vass, elak, obrydd. Ansträngde mig för att låta glad, vänlig, inkännande, varm, men hörde hur orden kom ut platta och kalla. Vänliga fraser som pilar. Fraser som aldrig blev sanna. Ibland överspelat käcka. 

Under några veckor satt jag hos tre personer när de dog. Var med och gjorde iordning en fjärde persons kropp. Äldre människor vars liv tog slut. Så som det ska vara. Men så många så tätt på. Jag tror det tog. Jag minns inte alla människor jag sett dö. Alla dessa livslut som skett och där jag suttit vid deras sida, varit med dom de sista timmarna. Att ett helt liv tar slut. Ett långt liv. Som jag inte vet mycket om. Lärt känna dom när de varit sjuka och åldrade, eller träffat dom för första gången just innan. Och lukterna. Den döende kroppens lukt och den döda kroppens lukt. Fönstret vi öppnar för att släppa ut själen. Och för att vädra. De strukna lakanen vi bäddar sängen med. Allt vi plockar bort. Hur rummet görs iordning.

Cyklade två av nätterna till arbetet. Höll mig passivt hemma, så cykeln fick det bli för att hinna. Trampade genom öde gator vilket var förvånande, för det var Yranhelg och det brukar vimla av folk. Av unga folk som är rusiga. Men söndagkväll gick jag och på måndagen hoppade jag på en buss då jag åter var ute sent. 

Det är grönt som sommar, men luften är frisk och klar, inte mättad av värme. 

Junis första dar.

 Drömmer vidare om nätterna. Förra om inredning och min bror och brorsbarn. Denna om en flygplats i snöstorm, J dök upp som jag inte tänkt på på evigheter, en flight till New York och magknip. 

Igår gick jag inte utanför dörren. Brände något i en för het stekpanna och hemmet fylldes av os och brandlarmet tjöt två gånger. Jussi och Majsan rusade i skräck genom lägenheten och gömde sig under soffan. Öppnade vädringsfönstren i alla rum och sval luft trängde undan dimman.

I förrgår fikade jag med Chad. Chad har ett driv. Livet kändes hoppfullt när vi satt under kulturbageriets glastak och han höll låda och berätta om kommande kortfilmen och fundraisingkampanjen för långfilmen han ska göra. 

Livet kändes också hoppfullt för alla människor runt oss. Hur de sitter och skriver på datorer, samtalar, dricker kaffe, äter något, hur andra går in och ut ur delikatessbutiken, hur baren tycks samla kraft inför kvällen, hur mjukt ljuset blir när det når ner genom glasat från himlen ovanför oss, vill använda ordet strila men det känns gjort, hittar dock inget annat, är begränsad.

Kl 14.30 såg vi Wes Anderson nya, Folkets bios stora salong, Chad och jag och en äldre herre. Vi log filmen igenom. Wes är väl det töntigaste en kan se i dessa dar, men jag njöt av varje bildruta, av varje välskräddat plagg, av varje småroligt skämt. När filmen var slut hastade jag över till Filmstaden och använde 700 poäng till att se senaste Mission Impossible och njöt när stolen skakade till av ljuden och Tom Cruise räddade världen.

Cyklade hem genom kylig blöt luft. 

En till dröm.

 Är i nån dimma. Sen nån vecka tillbaka. Kanske en månad. Eller mer. Stannade av. Att lyfta en arm blev ett projekt. Så mitt liv stannade. Det lilla som sker pressar jag ur mig.

Och då kom drömmarna. De nattliga. De i sömnen. Där sker ett liv.

I natt drog jag runt i en stad med två vänner. Vi ses inte längre, vi var aldrig en trio, de var kanske en duo, de hade en gång ett band. Jag var deras vän. Men i drömmen var i en trio, så självklara ihop. Staden var gammal, gränder, torg och restauranger. Mötte vänner, gamla kollegor, Mona från Haga och min två vänner drog vidare för jag var bara tvungen att prata med Mona. Sen slöt jag upp med de två igen. För vi drog runt mellan kulturevenemang. En bar som visade film bl.a. och ett regn utanför.

Jag var nån i drömmen, nån som orkade och som var sedd. Det var livet innan alla fick barn. Det var span och flört och närhet. 

Vaknade håglös och medelålders.  Googlade en av personerna som gett mig uppmärksamhet i drömmen. Fann en minnessida, klickade mig in, men det var bara en namne. Den jag sökte efter bor i radhus såg  jag lite scroll ner. 

Två drömmar samma natt.

I helgen, kanske natten fredag till lördag. Eller natten lördag till söndag. Spela roll. Nä.

Dröm ett. En fest i en lägenhet eller på en nation. Högt i tak och gamla karmar. 

En person ur mitt förflutna står och flinar med gula tänder och gula ögon mot mig. Säger saker som antyder att vi haft sex. Säger så för att andra ska höra. Ett sökande i blicken efter min reaktion, att jag ska känna mig smickrad, sedd, se mitt underläge, vad vet jag. En gång var hen allt liksom. Då såg jag inte det nervigt råttlika, i drömmen såg jag nu inget annat.

Kanske försvann jag in i festen. Bort från hen. Klipp till. Svart ruta. Klipp till. 

Mot en vägg nu, mörkt kaffelattebrun. Som kring millenieskiftet. En ur mitt nu står framför mig. Hen är kaxig och nervös och plötsligt blir jag kysst. Blöt med smak av järn och mitt hjärta rusar och ur drömmen slungas jag. 

Ligger där i dunklet. Hjärtat rusar än. Mina läppar känner kyssen. Känner den andres saliv. Känner hur dess varma läppar nyss var mot mina. Hur kan en drömd kyss kännas så sann. Stunden jag var i måste ha skett, nån annanstans, parallellt och jag var där och nu är jag här. Ensam i en säng och bara kyssen känns verklig, inte sängen, inte rummet sängen står i, eller lägenheten jag lever i. 

Somnar så om tillslut. 

Dröm två. Nu upptäcker jag att tidningsbudet smyger in och spanar på mig i sömnen. Tar honom på bar gärning. Så skrämd jag blir, hjärtat rusar men drömmen försätter. Skräcken slungar mig inte till vaken så som en drömd kyss nyss gjort. Drömmen tar så en vändning från skräcken. Ett smygande stalkande tidningsbud gör att jag får en uppgradering i mitt boende. En lägenhet vars gömmor och vrår växer och växer. Bastu och pool och inbyggda akvarier med ciklider, ja akvarier, inte ett utan flera, likt pelare kring pool och nedsänkt soffa i vardagsrummet. Så stressad jag blir, hur ska jag sköta poolen och alla dessa fiskar och alger och var ska jag börja och måste jag ha fest nu eller låta vänner basta här för jämnan och trots stressen som stiger allt mer vaknar jag inte. Denna tradiga dröm vägrar släppa mig fri, den ska hålla fast och låta mig bli övermannad av alla måsten en oönskad lyxvåning kan ge. Svettas och är varm. Syrefattigt kvalm omger mig.

Hade så gärna fått stanna kvar efter kyssen. Se vad som hade hänt sen.

Ljuset och röken.

 Såg hur det flimrade i taket och mot skåpen när natten var mörk. Sa till Anko att det är något som blinkar. Vi såg ut, såg en ljuskälla glimma. Ur den steg rök. Långt bort på parkeringen vid andra hus än det vi jobbar i. Vi förstod inte vad vi såg. Öde var det också. Ensam i mörkret detta rökbolmande eldklot. Eld? Sparkel snarare. En gnista. En stor gnista. Ett gnistklot.

Ljuset försvagades och dog ut. Allt tog väl någon minut.

När gryningen kom glödande orange, lila rosa åt ena hållet och kristalligt rosaskir åt det andra,  framträdde värmeverkets skorsten i fjärran. I mörkret är allt som syns två röda sken på dess topp. När ljuset kommer syns dess form.

Denna morgon steg röken rakt upp ur värmeverkets skorsten. Upp upp upp. Bulligt böljande fluff som blev till intet. Inte åt sidan. Utan rakt upp. Så barnsligt det såg ut. Som att något blivit fel. En glitch i systemet.

Vinstilla var orsaken. 

Klockan blev 07:15 och nattpasset tog slut. Gick hemåt. Såg den höga skorstenen resa sig upp över hus och skog. Röken ännu stigandes rakt upp. Så dramatiskt stilla. Ett hot gömt i det banala. Så tänkte min övertrötta hjärna, redo för spänningsdramaturgi, sugen på det ödesmättade. 

Fred.

80 år sen Tyskland kapitulerade. DN delar ett klipp av pappersregnet över Kungsgatan i Sthlm från 1945, det som uppstod i glädjeyran då nyheten kom att Europa hade fått fred efter 6 år av krig. En kvinna som var 20 år då och nu är 100 år pratade om känslan då och om vår obryddhet idag. Om att vi inte reagerar starkare mot Trump, Putin och Netanyahu.  

Har inget mer att säga. Inget klokt. Vi väljer att människor ska få fortsätta lida och dö. Att rättigheter bara är för vissa. Världen blev känslostyrd, vi valde ilska och hat och berättigande. 

Majplaner.

 Ska se serier i maj. Min materiella hunger har slukat mina pengar och blir ändå aldrig mer än tillfälligt mätt.  Att stanna hemma och se serier är bra, det göder apatin. Aktivitet kräver pengar. En hjärna som matas avsnitt på avsnitt stannar där den är, den köper inte böcker på antikvariat, inte fikor på cafeer, beställer inte hem plädar från nätshoppingsidor, köper inte filmer den fått för sig att den måste se.

Igår såg jag alla avsnitt av Lady in The Lake. Natalie Portman och Moses Ingram hade det körigt. Mickey Madison hade röd frissig peruk. Nackdel med att ha sett alla avsnitt är att jag måste hitta en ny serie att matas med. Kanske Shogun. Vill trots gårdagens stora intag av seriens samtliga sju avsnitt inte ge mig på något med mer än 1 säsong. Maj kommer ta slut. Lön kommer. Skatteåterbäringen kommer.

Kanske tur att mitt femnätterssjok inträffar i maj med kort ledighet innan nästa fyra arbetsnätter.

Söderhamn no.2.

 Soffan kom. Jag pratar med alla om soffan. Om hur mjuk den är. Att det går att ta av och tvätta klädseln. Att den är från IKEA. Att IKEA-produkter är så genomtänkta. Att min soffa är genomtänkt. 

Mitt hem blev ännu vitare och mer  beige. Ljust. Luftigt. Rymd. Så mycket rymd ett vardagsrum i en lägenhet på 58kvm kan tillåta. 

Flyttade soffbordet hit och dit och runt. Allt för att hitta dess nya plats. Köpte två små bord. Ett rimligt från IKEA, IKEA som är så bra och genomtänkt. Ett dyrare i plast i dansk design, lajvar välbeställd medelklass.

Hängde om tavlorna. För en ny soffa kan tyckas kräva det. Det tog tid. Rastlöst ivrigt spikandes i väggen. Flyttade den ena hit och dit och upp och ner och den andra likaså. 

Sen landade jag i soffan och ur den vill jag aldrig mer stiga. 

Kulturevenemangen.

 Vill skriva om all kultur jag fått se den senaste tiden. Om Littfest och spelningar, vernissager, utställningar jag besökt, premiär av dans och genrep av dans, dåliga filmfestivalen och andra biobesök. Att jag läste böcker istället för att se film. Säkert mer. För det var något hela tiden. Varje ledig stund. Typ. Varje. Ledig. Stund. Och sömnlöst omättlig var jag, fast jag kvällen innan syrefattigt krypigt fram på någon grej och lovat mig själv att stanna upp och ta det lugnt och dagen efter vaknat med ett sug efter mer och funnit mig stirrig irrande runt på nån utställning igen. 

I helgen kom lugnet. Jag kröp ihop. Blev mjuk. Lealös i skallen. Inte en tanke som lyckades bli formulerad. Kroppen fick tyngd och ville bara ner bland mjuka soffkuddar. Slukas så djupt de tillät. 

Ser serier. Avsnitt på avsnitt. Ett slutar ett nytt startat. Uppbullad i soffan. Avsnitt på avsnitt på avsnitt på avsnitt på . . 

Vårmorgon.

 Häller upp vattnet i tekannan. Kokar gröt vid spisen. Solen når mina fötter som står på ett solvarmt golv. Nästa steg jag tar är också uppvärmt i solsken. Även steget efter. Men sen kliver mina fötter och smalben in i skuggan. Svalare golv och svalare luft. Ett litet steg. En annan omslutning.

Nu har solen flyttat sig, når inte längts in köket, golvet vid spisen och vattenkokaren är i skugga. Men golvet är ännu uppvärmt. 

Måste sova. Natten var lång, inte jobbig, men trött var jag. När den röda, lila, turkosa, rosa gryningen var över var den tidiga morgonen mjölkigt disig. Klar vit. Som att luften bestod av pudersnö. Men när passet var över och vi klev ut från arbetet gassade solen. 

Hem på folktomma gator. Bara ett spår av gårdagens valborgsfirande - ett ljusblått vinglas i plast prydligt uppstället på det dammiga gräset.