Vi cyklar hemåt. Den för varje år allt smalare rakan, de spröda träna, slyet, som smular sönder asfalten. Klockan är efter 23. Kvällen lika grå som dagen, aningens mer skum. När rakan är slut snirklar vi på en större väg, alltid öde. Svänger av på grusvägen, åter snirklande. Sen nästan en stig nära älven, ivrigt grönt runt oss, doft av brännässlor, insekter som fastar i ögonfransar, läppglans, ansiktets fukt. Så är vi i stan. Luften blir torrare. Hemvägen som alltid går snabbare och Nina som påpekar att det nästan bara är nedförs. Så då är det dit nästan bara uppförs, men lite i smyg, så en luras tro att det är plant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar