Sen pandemin har mina händer haft eksem. Smort olika salvor, de på recept och vanliga mjukgörande och så tog klådan i igen för nån dag sedan. Den låg där i huden och pockade, ville ha beröring, ville bli riven i och jag smorde och smorde för att stilla och inte riva sår och så tog jag min hårborste och började slå mot handflatan, mot den del där det var rött och rivigt och jag slog och slog och klådan lugnade sig, det var så skönt, som att huden fick sitt, det den bad om och så såg jag handen, såg att den var prickigt röd, vattnigt prickigt röd, hur droppar pärlade sig, små små bloddroppar där borstens borst slog mot, full av små små runda sår var den köttigaste biten av handflatan och jag stannade, stoppade mig, klådan tog åter i. Jag smorde lager av salva igen och smetade ut blodet, den mjukgörande krämen blev rosa innan den slukades av huden och så trängde nya droppar fram. Minns inte hur det slutade, hur jag lyckades stänga ute eksemens rop.
Började hosta allt mer igår kväll och under natten tog det i. Kraftigare och kraftigare. I nån sömnlös slummer fångade jag det jag hostat upp i mina händer, men det skvalpade över, rann mellan, blev en blöt fläck på lakanet, blev en pöl på golvet. En slirig pöl. En pöl som inte lät sig torkas upp utan ägnade sig åt att smetas ut. I skytteltrafik mellan säng och sovrum. Hela natten. Hosta och hosta och hosta och litervis rinnigt slem. När morgonen kom ringde jag arbetet och orden klättrade ur mig på skrovliga stämband och sa att jag stannar hemma i natt. Att jag är sjuk. Hostade lite till. Kräktes och hostade i ett. Först klar gnistrande vätska som blev till långa trådar. Sen rosabrunfläckig vätska som skummade sig. Det blev stopp i handfatet. Kl 10 somnade jag. kl 13 vaknade jag. Signe köpte hostmedicin åt mig. Dagen blev dräglig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar