I söndags när jag trodde att jag var på väg att bli frisk, då rösten nästan var tillbaka och innan hostan helt tagit över min kropp, gick jag och såg Brutalisten. Tog plats längst ut på kanten, ingen framför, ingen på min sida, liksom ett anständigt smittsäkert avstånd. Det var mycket folk i salongen, alla åldrar, spridda åldrar, det gjorde mig varm, att människor, unga och gamla och vi däremellan går och ser en film på 3 timmar och 35 minuter om en arkitekt som inte funnits.
Av filmen blev jag rörd. Inte av hans personliga historia, utan av hans vilja att skapa, hur han sätter in sina egna pengar för att det ska bli rätt, bli hans version, inte en kompromiss. Hur hans beslut leder till vattenfyllda golv. Hur skapandet sliter ner honom, gör honom sömnlös, olidlig, vad han är beredd att offra för att bygget ska bli av, vad han är beredd att ta och vad han är beredd att tiga om. Inte blir han lycklig eller stark av det, men han är ett geni och då är det typ värt det. Kanske. Vad vet jag. Jag tänker det. Men filmen slutar med en mycket sliten inte så gammal brutalist.
Annars fick filmen mig att känna mig fet och grov och gammal. Alla kvinnor såg likadana ut. Små söta näsor och smala som få. Alla mellan 20 och 40. Nästan alla. Alla män mellan 40 och 60, alla utom en, ganska smala, nån vindpinad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar