Brutalisten.

 I söndags när jag trodde att jag var på väg att bli frisk, då rösten nästan var tillbaka och innan hostan helt tagit över min kropp, gick jag och såg Brutalisten. Tog plats längst ut på kanten, ingen framför, ingen på min sida, liksom ett anständigt smittsäkert avstånd. Det var mycket folk i salongen, alla åldrar, spridda åldrar, det gjorde mig varm, att människor, unga och gamla och vi däremellan går och ser en film på 3 timmar och 35 minuter om en arkitekt som inte funnits. 

Av filmen blev jag rörd. Inte av hans personliga historia, utan av hans vilja att skapa, hur han sätter in sina egna pengar för att det ska bli rätt, bli hans version, inte en kompromiss. Hur hans beslut leder till vattenfyllda golv. Hur skapandet sliter ner honom, gör honom sömnlös, olidlig, vad han är beredd att offra för att bygget ska bli av, vad han är beredd att ta och vad han är beredd att tiga om. Inte blir han lycklig eller stark av det, men han är ett geni och då är det typ värt det. Kanske. Vad vet jag. Jag tänker det. Men filmen slutar med en mycket sliten inte så gammal brutalist.

Annars fick filmen mig att känna mig fet och grov och gammal. Alla kvinnor såg likadana ut. Små söta näsor och smala som få. Alla mellan 20 och 40. Nästan alla. Alla män mellan 40 och 60, alla utom en, ganska smala, nån vindpinad. 

Klådan. Hostan.

Sen pandemin har mina händer haft eksem. Smort olika salvor, de på recept och vanliga mjukgörande och så tog klådan i igen för nån dag sedan. Den låg där i huden och pockade, ville ha beröring, ville bli riven i och jag smorde och smorde för att stilla och inte riva sår och så tog jag min hårborste och började slå mot handflatan, mot den del där det var rött och rivigt och jag slog och slog och klådan lugnade sig, det var så skönt, som att huden fick sitt, det den bad om och så såg jag handen, såg att den var prickigt röd, vattnigt prickigt röd, hur droppar pärlade sig, små små bloddroppar där borstens borst slog mot, full av små små runda sår var den köttigaste biten av handflatan och jag stannade, stoppade mig, klådan tog åter i. Jag smorde lager av salva igen och smetade ut blodet, den mjukgörande krämen blev rosa innan den slukades av huden och så trängde nya droppar fram. Minns inte hur det slutade, hur jag lyckades stänga ute eksemens rop. 

Började hosta allt mer igår kväll och under natten tog det i. Kraftigare och kraftigare. I nån sömnlös slummer fångade jag det jag hostat upp i mina händer, men det skvalpade över, rann mellan, blev en blöt fläck på lakanet, blev en pöl på golvet. En slirig pöl. En pöl som inte lät sig torkas upp utan ägnade sig åt att smetas ut. I skytteltrafik mellan säng och sovrum. Hela natten. Hosta och hosta och hosta och litervis rinnigt slem. När morgonen kom ringde jag arbetet och orden klättrade ur mig på skrovliga stämband och sa att jag stannar hemma i natt. Att jag är sjuk. Hostade lite till. Kräktes och hostade i ett. Först klar gnistrande vätska som blev till långa trådar. Sen rosabrunfläckig vätska som skummade sig. Det blev stopp i handfatet. Kl 10 somnade jag. kl 13 vaknade jag. Signe köpte hostmedicin åt mig. Dagen blev dräglig. 

Svag i kropp och röst.

Blev förkyld. Eller sänkt. Seg och tung i skallen. Flunsan spreds bland de boende, eller har vi patienter? Vet faktiskt inte vad de räknas som. Men sjuka blev de, en efter en och så jag. Men ingen febertung flunsa som de hade, bara som att trampa vatten, tungrott och motigt. 

Knaprade paracetamol och Ibumetin och fick saker gjorda. Andslöst andtungt. En ny klippning av Kittens, ja, det var det jag fick till.  

Två dagar gick. 

Skulle träffa Eva, min vän som bor i Malmö och nu var upp några dagar. Natten mot att vi skulle träffas drömde jag att jag blev munknullad. Det var inte en sexdröm, utan det var en dröm där en kuk åkte in och ur min hals och jag tänkte hela tiden att det måste göra så ont för den kuken, för min hals var så torr, raspande torr, inget glid, ingen fukt, som en ut och invänd trädstam, ett rör klätt med tall eller granbark på insidan. Ollonet måste ha rispats blodigt. Min hals ömmade. Vaknade och hade tappat rösten. Fick ställa in med Eva.

Tystad och sänkt hände inget den fredagen. Jag funderade på en promenad men tog mig inte för. Så pep det till i min mobil. Eva hade skickat en bild  av ett upplyst fönster och frågade om det var mitt och seg och tafatt som jag var svarade jag Ja, utan att förstå att hon stod här utanför och så skrev hon Men kom och vinka! och så gjorde jag det och där i mörkret nere på parkeringen stod Eva och Karin och jag öppnade vädringsfönstret och tryckte mig mot och kraxade ut. Vi bytte några ord och jag blev varm och glad. Nån timme efter det kom jag ut. Gick en runda, fick luft. Mitt osminkade ansikte stramade och läpparna blev som smala läderband som vek sig dubbelt när jag log, för jag gick där och log.

Vaknade tidigt idag, lördag, min hals skavde och jag fick luta mig över handfatet och spotta ut de bruna hårda slemklumpar jag hostade upp. Det rann ur ögonen, saltig vätska som snabbt torkade och blev grynig. La mig men fick fort åter ställa mig över handfatet, så höll det på i nån timma. Hosta brunt, rinnande ögon, saltiga kinder och dricka vatten. Ringde Signe, ställde in vårt firande av mamma som skulle ske. Messade mamma, nej, hon messade mig att krya på mig. Somnade om. 

Vaknade kanske kring kl 12, minns inte. Kom upp efter kl 13. Åt och duschade och åt lite till och gick tilllsynes väldigt välsminkad, min bleka hy och svullna läppar gjorde att det såg ut som mer smink än vad det var,  och köpte kattmat. Det skymde. Kontaktsökande och röstsvag delade jag bilder från min promenad på instagram. Bara min mamma kommenterade och skrev: Hoppas att du inte mår sämre. 

Såg She said och såg The Post. Filmer som storslaget och pampigt handlar om journalisters arbete att skriva om sanningar och modiga vittnen och jag grät och tänkte att det kan inte vara finare. 

Drack Pepsi Max, te, åt Tweek skumgodis, åt dadlar med saltlakritssmak, chips och tre morötter till middag. 

Julgransplundringen.

 Vill skriva om den för att den finns, för att den återkommer varje år. Iaf sen jag flyttade hit. Signe och jag. Jag lägger mer och mer tid på maten. Som ett litet julbord och i år tog jag i mer än nånsin. 

Vi hade haft svårt att hitta ett datum, det blev den 18/1. Dagen innan vakade jag av. Sov två timmar och sen griljerade jag skinka, bakade knäckebröd, la in sill, gjorde äppelmos, bakade en apelsin- och saffranskaka och rullade in dadlar i bacon och tabascco. När jag höll på så där kände jag att Signe räcker inte som publik, det krävs fler. Skrev till DK. DK svarade dan efter, alltså samma dag som julgransplundringen skulle ske att det lät trevligt.

Jag lagade det sista av maten och kanderade mandlar och så kom dom. Vi åt och jag tänkte att jag skulle vilja höra dom säga att det var det godaste julbordet de någonsin ätit. Ingen sa det. 

Vi plockade ner julpynten och såg film och knaprade på mandlar och tuggade i oss kaka och drack lite glögg.  Vi såg Resan till Melonia och pratade om att det såg så skönt ut när de tecknade figurerna la sig i sina tecknade sängar. 

Dagen efter ringde jag Signe och fick henne att berömma varje rätt jag lagat.