Mer Montzi.

Tog bussen till arbetet igår kväll. Klev ut genom porten och tänkte nä, jag går inte. Det var första gången jag tog bussen till mitt jobb. Fick vänta i 20 min, det var studenter överallt, de väntade på bussar, de cyklade förbi, de satt på bussen, de minglade med och hejade på varann och pratade om när de kommit hit till Umeå och var de skulle bo och jag vet inte vad mer de pratade om. Vissa hade orangea T-shirts som det stod läkarprogrammet på. Bussen var lite sen och jag anlände ändå 30 min innan mitt pass skulle börja.

I natt satt jag vak, scrollade igenom mobilens bilder av Montzi. När hon var kattunge och sov på min axel. När hon liten och mjuk sov på rygg lite här och där beroende på var hon somnade, för hon somnade här och där, liksom mitt i sin lek. De där ögonen och den ständigt förvånade uppsynen som hon behöll livet ut. Sitt korta lilla liv, i november skulle hon blivit fyra år. 

När jag kom hem nyss väntade jag mig att hon skulle vara här, fast jag mött Karin utanför och vi pratade om att Montzi nu är död. När jag hällde upp mat till katterna hällde min kropp upp till tre katter fast det bara fanns två skålar. Jag fick plocka upp de två köttbollarna som hamnade på brickan som ska skydda golvet från matkladdet.

Montzi och Jussi syntes ihop på så många bilder. Det såg ut som att det var de två som var bästisar och bundis och på en av de sista bilder jag tog av Montzi så har hon krupit nära Jussi under en stol i sovrummet. Det var den 17/8, för tolv dagar sen. Jussi slickar Montzis päls på bilden och när jag kom hem i morse, alldeles nyss, så kom inte Jussi och mötte mig, så som hon, Montzi och Majsan brukat göra så sent som förra helgen.  Bara Majsan rundade dörrposten ivrigt. Jussi låg kvar i klösklättermöbeln och hade större ögon än vanligt. 

Men när jag scrollade alla dessa bilder av Montzi började jag tänka att jag kanske missat att hon varit sjuk längre än nu och då i maj. Att den katten som var på bilderna var så kavat och framåt. Eller var det kattungen i henne? Men att jag missade hennes hälsa pga alla turer med Jussi och sen Majsan. Att en katt sakta tynade bort obemärkt. Att hon blev mer och mer sovande och mindre och mindre upptäckter och förödelse av allt jag tycker är vackert i mitt hem.

Jag saknar att ha en katt som ser ut som en katt. Jussi och Majsan är som pälsbollar, runda former, stora runda tassar, korta ben, de där fluffiga kinderna och deras sammanlagt tre klot till ögon. Montzi var en sagokatt, en slank och fluffig stjärna med ögon som tycktes overkliga.

Gänget som nyss var.

Nu finns bara tre av dessa sex ögon kvar. Två av dessa tre katter. 

Montzi

 Hon fick somna in idag. Hon började gömma sig under badkaret, hon fick tvångsmatas, hon gick rastlöst av och an och fann ingen ro i kroppen, eller låg helt still på en och samma plats en hel natt. Medicinen hjälpte inte, knölarna på halsen bestod. Hos veterinären idag fann de fler knölar längre ner på bröstkorgen. De sa att jag kunde få tid i Sundsvall eller i Luleå för fortsatt utredning. Jag såg framför mig hur jag skulle få tvångsmata Montzi ännu mer, ändå få i henne så lite, se henne obekväm och liten och sakta tynande pga ett hopp om att allt skulle bli bra. Resor på ca 4-5 timmar och sen tillbaka för att se om hon skulle ha en chans att bli frisk. Tänkte på hur Montzi jamat och velat ur väskan under de 40 minuter det tar att åka till Vännäs. 

Så jag sa att hon skulle få somna in. 

Veterinären stack i hennes ena tunna framben, två infarter, men något blev fel, hon fick raka det andra benen och stack så i det. Efter injektionerna var hon död. Liten och slapp och jag pussade hennes mjuka huvud och Mysan grät och jag ville brista.

Världens sötaste katt var död. Vi lämnade henne i rummet. 

Hemma igen bjöd jag Mysan på omelett. När hon gått tog jag port sprutan jag gett Montzi mat med, tog bort en matskål, ville inte påminnas om henne. Tvättade av sminket, kröp in i mitt sovrum, slumrade ca 1 timme, kanske nog för att orka jobba natten. Vaknade med ett ryck kl 15:40. Började tänka på Montzi igen, på klösmärkena hon gjort på en kökslåda, på hur hon velat få upp klädkammardörren så ofta och slagit mot den, hur hon öppnat städskåpet och klättrat in och satt sig bredvid dammsugaren och jag tänkte att de ljuden, de av hennes dörröppnarkrafsande, kommer jag inte höra igen. Hon kommer inte slänga sig över min skolbok när jag pluggar, hon kommer inte lägga sitt huvud på min hand när jag försöker äta. Hennes rosa lilla nos kommer jag inte pussa igen. Hon kommer inte sträcka ut sig på kökgolvet om mornarna när jag kommer hem från arbetet. Hennes stora blå ögon ser inte mer och jag kommer aldrig mer titta in i dem och tänka att detta måste vara världens sötaste katt. 

Fredagskvällen.

 Skulle gått på utomhusbion ikväll med en vän, men hon ställde in och jag ville inte gå själv. Så jag använde en av Drakenfilms gratisbiljetter till Kärlek & Avund. 

Cyklade ner på stan och där var fullt av liv, studenter som vimlade runt, människor som fyllde gator och uteserveringar. Inne på bion var vi sex stycken. Ett gråhårigt par på dejt. Sen vi fyra som gick ensamma och satt utspridda.

Filmen var rolig, log hela tiden. Drömmen om ett Europa, om caféer och kultur och kärlek och strul och jag ville nog inte att den skulle ta slut. 

När jag gick hem låg solen lågt, luften var disig och orange. Grönskan var fyllig och tung. Vimlet av folk hade tilltagit, bilar brände långsamt fram med allt från dansband till elektroniskt dunk dånade ur nedhissade rutor. Jag ledde cykeln, ville se allt liv, höra ljuden. Ledde cykeln förbi Döbelnspark där utomhusbion skulle vara. Där var riggat, en stor duk uppspänd, kulörta lyktor kring ett uppspänt partytält där de såg ut att göra sig redo att sälja popcorn och annat. Några satt framme vid duken, antog att det var dom som riggat och nu väntade och vaktade inför visningen som skulle börja när mörkret lagt sig kl 21. Några steg senare hoppade jag på cykeln. 

Augusti gick.

 Det kom soliga mornar då jag cyklade hem från jobbet, tog vägen längs Nydala, ner genom Tomtebo, Carlslid och Ålidhem. Det var öde och lugnt. Nån av arbetsnätterna var tropiskt varm, 20+ och varma starka vindar. Vi samlades på en balkong, några av nattarna, Susanne rökte och sa att vädret gjorde henne sugen på oliver och rosé.

Jag köpte och åt Tweek Sweets. Jag köpte mer Tweek Sweets på nätet, jag handlade tröjor och klänningar till filmen, jag handlade massa filmer. En strid ström av leveranser i postlåda, i instabox, att hämta ut hos postombudet. 

Det var regn varje dag jag spelade in film. Nästan varje dag. Kom igång. Eva K kom och vi gjorde vår scen. Jag kom på en ny scen och Victor ställde upp. Vi åkte hans cabriolet och byggde en scen kring den. Han sa något som väckte ett svagt minne, något jag ignorerat, nåt om inställningarna, att materialet kommer hacka. 

Fick ont i magen. 

Hade spelat in i en månad. I mitt minne var tagningarna otroliga, de var vackra, det hade varit ett otroligt ljus och skuggor i dramatiska gråskalor. Och nu var kanske allt förstört, min chans att ta mig ett steg till, ta mig till nästa nivå, våga drömma om startsladden. Jag trodde att jag förstått vad bländaren var. Jag trodde jag använde den rätt. Jag trodde jag var Josef Von Sternberg och Marlene Dietrich i en. Att detta skulle bli min The Devils is a Woman och så verkade allt redan kört.

Jonna började jobba. Fem nätter ihop. Vi gick till arbetet och hem. Hittade ny vägar varje kväll och varje morgon. Genom Lill-Jans-skogen, genom Olofsdal, genom universitetsområdet, genom Nydalahöjden. På söndagsmorgonen gick vi längs nydala. Ut på bryggorna, kände solen värma. Vattnet hade blivit klart, så som det blir framåt hösten. Vi såg fiskar. Vi strosade vidare. Vi pratade. Vi tog adjö av sommaren. För morgonen efter skyndade vi, skolstart kl 08:30. Vi slutade kl 07:15. Jag hann göra en kopp te och en smörgås. Vi tog oss igenom det digitala uppropet. 

På tisdagen kom min pappa, jag var stressad, trött, hade ännu en kursstart. Jag skrek och grät och slängde i dörren upprepade gånger och var elak och hotade slänga ut honom inom loppet av tre timmar. Vi blev vänner igen. 

Hans andra dag här blev Montzi sjuk. Något med ögat. Jag fick en akut veterinärtid i Vännäs och blev stressad över hur jag skulle ta mig dit. Min bror ställde upp men sen så ändrade veterinären tiden och så kunde inte min bror längre och jag fick åter leta efter nån med bil. Linus körde mig dit, han stannade med mig. Veterinären pratade engelska, det var en skada på ögat och hon upptäckte även två stora knölar på halsen som hon inte förstod vad det var. Montzi hade gått ner i vikt, från 2,8 till 2,6. Hemma igen har hon fått ögondroppar och antiinflammatoriskt. Hon är antingen närgånget kelsjuk eller gömmer sig under badkaret. Hon äter lite, små tuggor.

Idag var min bror här på lunch, det var första gången pappa och han sågs på flera år. Pappa åkte hem till Östersund kl 14:30. Jag skyndade till Film i Västerbotten för att se hur hackig min film blivit. Bara scenen i bilen var ryckig och oharmonisk, den som skulle vara en kliché av romantik. Såg stressat igenom allt jag filmat. Oskärpa här och där och skärpa där på en flaska ute i kanten och två suddiga personer mitt i bild och så dåligt spel och tafatta kroppar och allt det magiska jag fantiserat fanns, fanns inte. Pratade med Mysan och Mimmi i telefon medan jag höll på att scrolla genom filerna och hoppet om en film som skulle ta mig till nästa nivå dog. Mot fönstret slog regnet hårt, Mimmi låg på en takterass i sol i huset där hon bor.

Nu är det kväll och jag ska dricka té. Montzi ligger på en matstol bredvid. Jag har tagit fram lite tunnskuren kalkon som jag hoppas hon ska äta av. Jag är nyduschad och våt om håret, tror att jag luktar fräscht och rent.