Önskar att jag hade energi att engagera mig fackligt, önskar att jag orkade ha middagar och kunde dricka vin. Önskar att jag kunde göra fler filmer, att inte varje film känns som min sista. Önskar att jag inte vore nervös jämt. Minns typ de gånger jag inte varit nervös eller känt oro de senaste åren. På tåget hem från Malmö i september förra året. En kväll i mitt hem i våras. Kanske var det en hel helg. Kände mig så avslappnad, så njutbart det var att bara va. 

Den fräna stanken.

 Jag fyllde sovrummet med en sur stank. Kände den fräna doften medan jag låg i sängen, nyvaknad efter bara en kort slummer, en sån där slummer efter att ögonen gått i kors av trötthet, sömnen som bara malt på, gjort sig redo att ta över mig och så släcker den mig, mörkret och sömnen slukar mig och så vaknar jag, liksom bara in och ut, ner i det hjärndöda mörkret och upp igen. Sen var jag klarvaken och klockan var inte mer än 01:02 och senast jag sett på klockan var den 00:55. Och jag var hungrig med den fräna stanken i näsborrarna. Lämnade rummet, värmde bröd i köket, gick tillbaka, drog undan draperiet och möttes av stanken i kraftfull styrka, nu när jag vant mig av vid den var den intensiv. Som saliv och svett i ett. Saliv som är seg, som fyller gommen som en bakteriesamlande beläggning, som den syrligaste svettdoften, inte någon mustig fyllig, utan vass och pickande. Och ur mig, min mun, måste detta ha kommit. Hoppades att brödet och yoghurten skulle råda bot, men istället fick saliven i min mun nu smak  av den ivirgt stickande odören. Jag tycker doften ligger kvar här, nu ett dygn efter att jag kände den först, liksom i luften mellan kuddfyllningen, inne i täcket jag drar upp till halsen när jag gör mig redo att somna, i mitt hår om jag luktar en stund på det. 

Nätterna och dagarna.

 Dagarna och nätterna går. En natt hade jag en inskolning, han berättade att han odlar krukväxter och spelar lugnade musik för dem. En annan natt hade jag en annan inskolning, han började prata om Deep State och Illuminati och jag fann inga motargument, för tror en på satan och gud och inte vetenskapen och fakta så för en diskussioner som inte möts någonstans. 

Åkte till Docksta, träffade en moster och hennes man, kissade blod i en hink på natten och hörde mössen krypa i väggarna. Sen åkte jag hem igen. Fick tid på hälsocentralen, lämnade prover och fick antibiotika. 

Jobbade två nätter. 

Gick på teater i helgen, både på lördagen och idag. Åt indiskt med min syster innan föreställningen idag, drack pepsi max med vänner efteråt på Bishops.

Jag är som vanligt mycket trött och ganska hispig. Hispig över politiken, kriget, klimatet. Känner en sorg över de modiga som dödas i Iran men har inte delat ett endaste inlägg om det på Instagram.

Blonde.

 Såg Blonde.  Jag fattade ingenting. Eller jag fattade väl att hon var oerhört förtvivlad och vettskrämd. Men jag köpte det inte. Var var charmen, var var drivet. Hon måste haft ett driv. Hon läste Tjechov för att hon ville mer, för att hon ville spela andra roller. Eller? Hon sökte sig till intellektuella män för att hon ville något annat än det hon erbjöds. Hon startade ett eget produktionsbolag och var jobbig för att hon ville mer. Eller? Men i filmen verkade hon inte vilja något. Kanske ville hon ha barnet hon aborterat bort. Kanske ville hon ha sex. I filmen var hon den blonda dockan hon ibland spelade. Hon blekte sitt hår varannan vecka. Hon opererade näsa och haka. Hon visste hur hon skulle trollbinda. Alla de där historierna om hur hon utan att märkas traskar runt på gatorna, så säger hon till sitt sällskap, vill du se henne? Och de förstår inte vad hon menar och så börjar hon glöda, lysa, och folk samlas runt henne, alla ser henne plötsligt. Berörde ens filmen hur det är att vara känd? Att vara den mest berömda i världen? 

Äh. 

Gillade fotot. Gillade den där sexscenen när deras kroppar dras ut, flyter samman, när sängkanten blir ett vattenfall. Så ljuvligt kitschigt. 

Malmö.

 Var i Malmö. Satt i juryn på en filmfestival. Flyget ner var tråkigt. Satt vid gången. Den grå plasten som är taket och luckorna, som är baksidan på stolarna. De uttråkade flygvärdinnorna.  Men så fångade kvinnan vid fönstrets ring solen och det blev prismor som svärmade runt runt och blev några minuters skönhet.

Dagar gick, dagar jag såg film, pratade film på slafsig engelska, hann träffa vänner på måndagen, läste på tisdagens gala vinnarmotiveringen på darrig engelska, snubblade andlöst på fraser som  . . . familiar narrative troope . . . creative audacity . . Servitören vid vårt bord var en äldre man som var tydlig med att han inte var en passupp.

När jag efter-dansen-svettig gick hem från festivalens avslutningsfest blev jag catcallad av några unga män som hängde runt bilar. Blev jag lika besvärad som smickrad och med känslan att detta kan vara sista gången det sker, nästa gång jag passerar unga män som hänger runt bilar kan jag vara grå och bukfet. 

Flög hem, satt åter vid gången. Tog en taxi från flygplatsen. Ringde Signe.