Dagsljusets frånvaro.

Började sakna dagsljus. Ett liv i dagsljus. Saknaden kan mycket väl gå över till i helgen. Den kan vara utdöd till vintern då mörkret omsluter oss alla dag som natt. Såg en bild, en vän har blivit lite kär och jag googlade den han blivit kär i. Där fanns en bild från ett rött hus med vita knutar och en gårdsplan med grönt gräs och träd i höstskrud. En såg att dagen var fuktig och rå och höst. Hon stod ute i en kofta som andades mer storstadsarty än mysig allmoge. De repar en teater och bilderna inifrån huset visar på trasmattor som täcker golv och gamla möbler. Och folk lite överallt.

En timme tidigare hade Fb gjort sig påmint om en annan tid för mig. Från september 2011. En bild av mig i en av mammas utslitna växtfärgade tröjor, ett par jeans jag ännu saknar, med svall i hår och kindben och rosiga läppar. Jag sitter och ser ner, omgiven av smink. I ett gammalt hus, 1 timme från stan. Ett hus fullt av kreativa människor som höll på att spela in film. Jag var då en av dem. Där fanns spänningen i de nya en lärde känna, där fanns spänningen i att vi pratade om att göra film av mitt manus - det manus som sedan blev Ta av mig. Där fanns han som ville ligga sked med mig mellan tagningarna och jag som obekvämt slingrade mig. Där fanns krispighet, hjortar och bildfärder hem under mörkt grönblå himlar på vägar alldeles raka.

Nu gör jag också film. Nu är det jag som driver dom. Inte hon som kan bli vän med folk under all väntan mellan tagningar, mellan omrigg. osv. Just nu, den film jag sysslar med på mina lediga dagar, är jag totalt själv. En film om att vara ensam. Klipper på kvällarna, kommer ibland så jag hinner säga hej då till de som jobbar där, då de går hem för dagen. Ibland kommer jag efter. Sen lägger sig mörkret utanför. Utsikten är vägar och oanvända planer vid en järnväg, utsikten är ett busstorg och en tågstation. Det är asfalt och betong och grus och över en glödande sol som syns i fönstrens speglingar. Men jag har persiennerna fördragna och lysrören tända. Det blir tyst. Bara jag i öde lokaler och min film.

Djurlivet.

För någon vecka sen tog jag och Anna-Karin en promenad. Det finns en liten skog bakom hennes kvarter, den är fin och kuperad. Nedanför den ligger en växtlighet som är smala träd som står tätt-tätt-tätt. Ogenomtränglig och oinbjudande. Rätt nära något som får platsen att stinka avföring. Denna kväll stod vi nu precis utanför, vi stack in våra huvuden bland löven. Det rörde sig där inne. Först ser jag inte vad. Men när jag spanat ett tag ser jag ett rådjur. Sen ett till. Sen rör det sig mer bland träden och jag anar eventuellt fler rådjur. Fast vi vet inte säkert. I snåren, den täta vegetationen, går det inte att avgöra. Kanske var det bara ett rådjur. Kanske var det en hel hord. Lite skrämda drar vi ut våra huvuden, säger fnissiga och adrenalinstinna att snåren för upptäckas och utforskas en annan dag.

Vi går nu längs en väg, den ligger bland husen, för vi är i en stad, men här kunde den lika gärna ligga på landsbygden, den böjer sig och när en går i böjen väntar en sig mer att ett litet avfolkat samhälle ska ligga än ett bostadsområde byggt på 90-talet. En bil kommer farande, den sveper förbi oss men saktar in, jämsides springer en hare med bilen. Haren kutar på och väljer att fly i ett tvärt kast framför bilen och över vägen och in i snåren på andra sidan. Bilen ökar takten och försvinner.

Vi går vidare. Vi kommer till en plats där en skola nyss låg. Det var långa låga byggnader. Byggda på 60- eller 70-talet. Det fanns en gympahall. Någon gång övergavs skolan. Blev något annat. Bl.a. en pizzeria. En tid senare övergavs den helt. Stod tom. Snår och gräs tog över. En dag revs alla byggnader. Kvar blev grus, tegel, gropar. Vi ser nu haren stå vid en grop där ett hus en gång stått. Den sitter still omgiven av skator. De flockas runt den. Haren springer och skatorna lyfter och omringar åter haren som stannar och kurar ihop sig. De sitter så ett tag. Haren i mitten. Skatorna runt. Haren springer igen. Skatorna efter. De dyker mot haren och haren stannar. Så upprepas det några gånger. Vi står på och iakttar. En bra bit ifrån. Vi ser haren ta ny sats. Nu tar den i mer än den gjort tidigare, nu rusar den ostoppbart fram över marken, skatorna lyfter och jagar efter. Haren pinnar på mot det höga gräset. En skata gör en dykning. Haren fortsätter, låter sig inte stoppas. Skatan stiger igen. Haren försvinner in i det höga gräset och så är de alla utom synhåll för oss.

Vi går vidare, snart kliver vi in i ett område som fortfarande byggs. Några hus är fem år gamla, andra ett år och så finns det de som ännu byggs. När vi tagit oss igenom nyasfalterad väg, grusiga vägar, byggplatsdammet, kommer vi till Ica Kvantum. Vi gör vår vanliga lov, köper det vi ska ha, går hem.

Parfymerna.

I lördags begav jag mig ut. En lite promenad på kvällen. Efter dagar av förkylning och filmtittande behövde jag handla och tog en liten extra sväng runt min stadsdel till Ica. Mörkret hade kommit och luften var sval åt det kyliga hållet. Med en ömmande höft knatade jag på. Gatorna var öde. Först var det inget med det, men de fortsatte vara öde. En lördagskväll, mellan kl 21 och kl 22 och inga ungdomar som rör sig mellan förfesterna, inga äldre som cyklar hem från restaurangbesöken. Bara jag.

I en backe kommer de mot mig, först hon, sen han. Jag hoppas han ska höja blicken från mobilen som lyser upp hans ansikte, så att han ska se mig, hinna väja med cykel. Han gör så, fort är de bortom synhåll och jag kliver in i doften av hans parfym. Jag går genom den i ca hundra meter. Svänger in på Ica, handlar det jag ska, ingen kö, bara några kunder. Vandrar hemåt. Åter in i herrparfym. Nu syns ingen till, de/den som lämnat sin artificiella doft är borta.

Det är något hoppfullt, något levande, sökande i dessa parfymmoln. De får mitt hjärta att slå lite fortare, ett sting av avundsjuka, av de nätter som ligger framför dess bärare. Och jag som knatar hem, ännu svag och efter fyra dagars förkylning aningens sänkt av snor och svullna ögonpåsars fulhet.

I min port ligger ännu en herrparfym tungt kvar. Jag går genom den, ner för trappen mot min dörr. Det känns som dess ursprung finns här någonstans, bakom någon av mina grannars dörrar. Jag går in till mig. Äter glas och ser något på datorn.

Rött.

Släckte sänglampan och först blev det svart. Det svarta lättas och jag börjar se rummet igen. Är rastlös och inte redo att somna än, stirrar rakt fram, mot de förhängda fönstren. Det tycks skina rött just ovanför dem, men försvinner så pass fort att jag tänker att ögonen spelar mig ett spratt. Men det blir rött åter, ser ner mot golvet och även där är det mörkt rött. Tänder lampan. Mörkret bortanför dess sken blir platt och grått och inget rött syns mer. Släcker. Åter rött, men bara en stund. Kryper då fram, lägger mig på golvet för att kunna se ut, orkar inte klä mig och håller mig därför i skydd från insyn från vägen nära golvet. Ser en lampa tänd i huset mittemot. Den hänger bakom ett skynke. Ser rött ut, men inte nog för att nå över till mig, men medan jag ser mot fönstret ökar intensiteten i det röda och rummet tycks bada i blodrött bakom skynket. Det röda mattas åter, blir lila, blått och kallt och sen kommer hettan i ljuset tillbaka. Tar mig upp i sängen igen.