Augustinatt.

Nätterna är mörka och varma. 15 grader i natt. På avdelningen där jag jobbar i natt är det väldigt lugnt de nätter då det är lugnt. Gjorde en kopp te, satte mig på den upplysta balkongen. Nedanför ter sig träden mörkt lummiga i gatlysen sken. På himlen fångar ett stort moln stadens ljus och blir nästan ljust grått. En kam av trädtoppar ses på en höjd, bakom dem lyser Berghem upp himlen.

Minns nätterna hösten 2000. Ung och vild. Bootcutjeans och t-shirts med nyproducerade 70-tals tryck. Läppar som droppade av ljust rosa läppglans och en vissa dar mycket flammig brun-utan-sol. Bryna plockade jag tunna och fyllde i skarpt. Lärde känna Carolina och Ylva. Lärde känna Lisa. Vi drack och var hänsynslösa. Läste konst eller design på Ålsta folkhögskola i Fränsta. Ute i de kalla allt höstigare nätterna blev jag  upphånglad av Jacob, kysst av snygg-Daniel. Hörde MC Solaar för första gången. Dansade till Brigitte Bardot och Serge Gainsbourg, pizzicato five, Supreems, soul bossa Nova och Pulp fictions soundtrack. Min mobil var omodern och var pappas gamla, endast täckning i en av ateljéerna. Karin som var så snygg och cool och Petri som med sina 27 år tycktes vara en liten farbror och spelade finska covers på 60-tals pop.

Vi avslutade en festnatt med att se Akira i biblioteket, men somnade och sov ett tiotal på medtagna madrasser och inklämda i soffan. Vi drog igång en filmklubb och den dog med första visningen, jag som valt Fellinis Satyricon. Vi såg Blair witch project och nosferatu. Och Carolina och jag som började sova i bibblan framför någon film.

Drack surt vitt vin eller vodka. Med Ylva kletade jag tandkräm på toapappret i vita villan. Ute i natten slukades eld. På Halloween klädde jag ut mig till Patsy. Vi stormade på. Hejdlöst röj, krossade hjärtan, skolans yngsta som blivit kär i Carolina och begav sig dyngrak och jävlig upp på läktaren i Aulan och grät ömsom flinade över den obesvarade åtrån.

Allt var nytt. Allt vibrerade. Vi lärde känna varann och sen försvann vi ur varandras liv. Så unga då, att vara i 20 års åldern tog en evighet, lång nog för att vid 30 konstatera att en var gammal. Och 30 gick så fort att jag nu vid 40 känner mig lika ung som då. Nu är inte fyllan rolig och även allt nytt känns vagt bekant. Och mörka augustinätter innehåller så många gångna nätter.

Förmiddag.

Jag halvligger i min säng, ryggen mot en bulle av täcken och kuddar. Har en grå tröja och gråa byxor. Fötterna är bara. Tröjan kommer jag snart byta ut, till något svalare.

Dörren mot uteplatsen är öppen. Katterna sitter nu i öppningen ut. Solen skiner in, landar på mattan och gör den varm. På uteplatsen har jag en stackars humle som jag hoppas får liv, ett gäng solrosor som snart ser ut att spricka ut i blom. För så var det att jag en stressig dag mitt i vårvintern, kanske nyvaken, skulle göra iordning min mat, slet upp en solroskärn-förpackning och kärnorna spred sig över golvet. Några hade hamnat i katternas vattenskålar, vilket jag såg först dagen efter, då hade kärnorna börjat gro, likt tjocka grodyngel. Några fler lades i blöt, i jord efter nån vecka och tillslut ut i en stor kruka på uteplatsen när försommaren tagit vid. Där har de sakta sakta vuxit till sig under sommaren, nu med små knyten som snart förhoppningsvis blir gula blommor. Där ute finns även kärleksört, flitigt besökt av humlor, vilket gör mig glad. Samt den ständigt blommande vallmon.

Luften är frisk, får häcken mot gatan av vaja, ser huvuden på de som cyklar förbi och mjuka ljud från bilarna på vägen bortanför huset mittemot.  Ett svagt sorl av liv når in.

Jag läser en artikel i DN om Ulf Lundell. Solen skyms av tunna moln. Vinden når in mot min kinder. Tänker att det är så här jag föreställer mig paradiset. Mjuka ljud, friska briser, sol som värmer.

Växterna.

Köpte ännu en växt. Spanade ut strandkastanjen via instagramkonton jag följer. Läste på. Läste halvt på. Nog för att hitta det jag sökte bara, ville ha något som skulle växa och bli stort fort. Tog växten i min cykelkorg, den skymde sikten, men jag sträckte mig över, sen tog vinden tag i dess blad och jag såg rätt bra. Trampade längs älven hem. Sen upp för backarna. Planterade i den kruka jag köpt. 

Så fick jag ångest. Över de pengar jag lägger på växter jag inte vet om jag kan få att överleva. Sen i mars, sen någon dag efter 20 mars har jag fyllt på med växter i mitt hem. Först murgrönan i taket. Sen apsvansen jag fick av mamma. Som nu äntligen tycks frodas, från att varje blad var skrumpet är de nu svullna och piggt gröna. Köpte kaktusar på Ikea som ställdes med de andra uppe på garderoben. Fick tillslut upp hyllorna, de jag planerat för mina växter att stå på, men då hade jag vant mig att det fanns grönt uppe på garderoben så jag köpte nytt. Monstera, kaffe och garderobsblomma. Fler och större kaktusar, en som gick på nära 300 kr. Fick flera skott av ampellilja av Mysan, köpte billiga murgrönor på Ica. Planen är att när murgrönorna dött tar ampelliljorna dess platser. Tog delar av en stackars gulnad porslinsblomma på jobbet. Nu blir den sakta sakta grön igen. Trodde jag var klar. Men då dök en bild upp, en magisk bild, ett hem dränkt i grönska. Med ett stort träd. Så med Mysan cyklade jag och köpte mig ett litet citrusträd. Och inte nöjd med det köpte jag bara dagarna efter Strandkastanjen. 

Tyra.

Vaknade imorse, på förmiddagen, låg kvar i sängen i en halvslummer. Hörde Tyra kräkas. Och de kräks en del, ingen oro över detta, bara besväret att hitta var hon lagt sin pizza och torka upp den. Sen kommer Tyra, springande upp i sängen, via sitt lilla trappsteg. Hon står över mig, slår med sin vassa tass på min haka, Miss Jones som ligger under täcket rusar iväg och Tyra rusar efter. Hör Tyras hesa Jamande. Ett Jamande jag inte hört på länge. Då tar jag in att mitt hem inte stinker kattdiarré. Iofs kan jag ha vant mig, att jag är immun mot stanken. Går för att tömma lådan. Det osar kattpiss ur den. Som vanligt. Men däri ligger en mörkbrun hård korv, miss Jones avföring, och en ljusare, nästan hård korv, Tyras. Tyras avföring som brukar finnas överallt i lådan, som bajsiga kattsandiga pölar. Nu bara denna nästan hårda ljusa långa klutt. Ett hopp tänds i mig, att den nya maten kommer vara nog, att Tyra kommer må bättre snart, få ett tag till i livet.

Träd.

Jag ville ha ett träd. Såg hur ett stort träd skulle bre ut sig här hemma. Hur jag skulle sova under dess krona, hur ljuset skulle skina genom det. Att åren går och trädet blir större och större. Köpte ett litet citrus träd. Det står nu i en kruka, kanske 50 cm högt. En liten krona. Sen läste jag på. När det redan fått sin plats. Om att spraya fukt från källvatten eller regn över dess blad varje dag. Så jag sprayar kranvatten ur min blomspruta iaf, denna dag, dess första och även igår kväll.