Miss Jones opererades. En stor arg blödande knöl hade växt fram ur hennes juver. Den stank. Den rann. Miss Jones var tyst och snäll hos veterinären. De tog blodprov i hennes lilla arm och beslut om operation togs. De opererades bort lite mer, eller rätt mycket mer, juver nedanför togs bort och hon fick ett långt ärr.
Miss Jones läkte, hon lärde sig slicka på hela såret trots kragen. Hon sträckte sin kropp till oanade längder, med sin tunga nådde hon bortom kragens kant och kom åt att slicka hela såret. Köpte ett fem meter långt plåster. Klippte det i lagoma bitar, ca 15 cm långa, och klistrade över ärret. På ett dygn hade miss Jones slickat bort hela plåstret och då klippte jag nytt och klistrade fast.
Operationssåret läkte och Miss Jones var sig lik. Pigg och hungrig och kelsjuk. Veterinären ringde och berättade att proverna som tagits på det bortopererade juvret visade på cancer. En cancer som spridit sig och att om jag ville så skulle hon skicka remiss till Sundsvall eller Luleå för vidare behandling. Men att det som antagligen är bäst för miss Jones är att hon får leva och må gott tills det att hon blir dålig, till det att cancern kommer åt viktiga organ, och då låta henne somna in.
Såklart grät jag. Satt och kramade miss Jones och tårarna rann ner på hennes lilla huvud och så som katter reagerar när en är i sorg, då ens kropp blir slapp och stilla, så kröp hon nära. En varm plats är en bra plats och en stilla kropp är en varm plats. Miss Jones är härligt ovetandes om sin framtid. Hon kommer med leksaker och ropar efter mat. Precis som hon alltid gjort. Vi sover sked om nätterna och hon luktar som vanligt lite illa ur munnen. Just nu tvättar de sig. Miss Jones sträcker ut sig i min säng. Tyra sitter i fåtöljen. De slickar och slickar. Som de ofta gör efter att de ätit. De fick mat med extra sås idag. Köpte den igår, efter beskedet om cancern tänkte jag att nu ska de få festa varje dag de har kvar. Om det rör sig om veckor, månader eller år vet jag ej.
Tyra har fått tillbaka sin diarré. Även hon har varit hos veterinären, men de fann inget. Prover togs. Även Tyra var duktig. Tyra har sedan veterinärbesöket sovit stora delar i kattväskan. Ibland ligger hon där vaken och ser ut genom nätet. Tyra ska få prova ett foder för känsliga magar. Men jag ser att det är mer än en känslig mage. Hon hoppar och skuttar inte längre. Hon har fått en liten pall intill soffan som hon använder för att ta sig upp. Hon är fortfarande bestämd och väcker mig med en ettrig tass i ansiktet när matskålen varit tom för länge. Hon möter mig alltid i dörren när jag kommer hem. med huvudet på sne ser hon mot mig, sen går hon ofta och bajsar en rejäl stinkbomb. För som sagt hon bajsar ofta och mycket.
Jag hoppas de får finns nu, sida vid sida, den tid de har kvar. Sova tillsammans om dagarna som i en liten kanelbulle av två katter. Sen när det är över och ingen katt möter mig vid dörren längre, så vet jag inte vad jag gör. Miss Jones har varit min tröst i de snart 11 år vi levt ihop. Jag kan sakna hennes varma lilla kropp när jag rest bort. Sen kommer inte hennes närvaro trösta mig när sorgen över att hon inte finns mer slår till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar