Denna dag.

Min plan för kvällen ställdes in. Men redan innan hade jag gett upp, eller valt  att inte, få något gjort. Såg en 17 minuter lång snutt om Liv Tylers Beauty routin. Började se ett korta klipp om Cindy Crawfords. Men då kände jag att jag fått nog. Skulle se klart The Talanted Mr. Ripley, en film jag sett förr. Ville drunkna i Jude Laws och Gwyntehts solkyssta hud. De blå vattnen. Men avbröt mitt tittade, ideligen, då det verkade bli jobbigt för Matt Damon, när han halkade runt i sin väg som blev allt mörkare. Kollade upp biroller, kollade upp regissör, kollade upp andra filmer, läste artiklar om Tarantino och såg efter vilka av tarantinos filmer som finns på Netflix. Kl 19:30 skriver jag med Anna-Karin, skickar en bild av min middag, som består av frukostmat, bl.a en kopp te. Hon frågar om hon ska stanna hemma och dricka te eller ut och springa. Jag svarar: spring.

Börjar se Django. Sen kommer längtan bort över mig. Att jag varit inne hela dagen gör inte saken bättre. Tar en promenad till Östra station. Pratar först med Agnes, sen med Johannes, sätter mig på stationen, ser ner mot rälsen, kvällshimlen som glöder ovanför. Ett tåg kommer, ett från Luleå, på väg mot Sthlm. Några kliver av, fler stiger på. Tåget försvinner och jag ställer mig på andra sidan, ser tåget försvinna, de röda lamporna blinka. Skymningen blir tätare, kliver ut, strosar med johannes i luren, mot ica. Köper Punchrullar och rostbröd. Polisen kommer, en går via kassorna, en annan går in via Entren, de försvinner in i butiken. Jag går ut, går hem, träffar en katt som jamar och gnider sig ivrig mot mig och bjuds in av Agnes pojkvän till middag för att fira hans födelsedag imorgon via messenger.

Katternas sommar.

Är hemma med katterna i sommar. Vårdar är att ta i. Men är här med dem. Kanske är det vår sista sommar. Vad jag ska göra när de är borta är ett frågetecken. Ska jag låta ett nytt liv ta vid. Ett utan katt. Ett med hund. Ett utan djur. Resa iväg. Alltid resa iväg, vid varje tillfälle lämna mitt hem. Kommer jag ens tycka om mitt hem utan katt. De som möter mig vid dörren, de som sover i min säng med mig. De som ligger i mitt knä när jag ser något på datorn. De som leker med varann, snarkar när de sover tätt, de som tjatar efter mat eller vars nylagda avföring fyller mitt hem med sin stank. Utan dem blir det kanske bara tomt. Min ensamma kropp. Alltid tyst. Ingen som följer mig vart jag går. Kommer jag stå ut.

Men denna sommar är jag bunden till mitt hem. Tömmer kattlåda flera gånger per dag, ger dem mat i små portioner. Försöker vara uppmärksam på försämringar. Och så kommer längtan efter det obundna. Efter tågperronger och byten. Sena kvällar som passerar utanför fönster som färdas fort. Bussar som tar mig till nya gator. Nya dofter. Nygamla dofter. Dagar med moster på hennes ö, bad och te och kaffe och mat ur deras egenodlade trädgård. Tång som flyter i land på en grovgrusig strand. Och vatten att bada i. Nya vatten att bada i. Bort från de bruna sjöarna med sina parasiter.

Bildgooglar italienska sjöar. Ser det blåa klara vattnet. Bergen som reser sig runt. Palatsen vid dess strand. Bildgooglar medelhav. Åter blåa vatten. Även om värmen släppt ute, så hade den senast tidens hette tillslut borrat sig in i väggarna som ännu alstrar en kvavhet som jag försöker vädra bort med en glipa nog stor för luft, men inte nog stor för att en katt ska kunna klämma sig ut.

Så är mina dagar.

högsommar.

Sitter i min mörklagda lägenhet. Små glipor har jag lämnat som släpper in solljus och riktar det mot krukväxterna. Annars försöker jag hålla hemmet i skugga och värmen stången.

Värmen kom för en vecka sen. Jag skulle ut i den tidiga morgonen och spela in ljud till den film jag kämpat med inne i min lägenhet sen tisdagen den veckan. Nu skulle skogens fågelsång spelas in. Anna-Karin mötte upp och kl sju skulle vi vandra in i Stadsliden. Den lilla skog med joggingstråk och stigar i ett virrvarr. Tempen visade på 11 graded. I varma kläder gav vi oss in bland träden, följde stigar. Letade fågelsång. Men solen sken bara genom moln. Efter 45 min skingrades molnen och morgonen blev oerhört vacker. Vi mötte en glad tjock gul labb och dess matte. Men ingen fågelsång. Jag gav upp.

Vi bestämde att gå tvärs genom skogen till ersboda och donken och spana in deras frukost. Vi tog av oss de varma tröjor vi hade. Vi knatade stigarna fram och kom ut ut i solgasset på Mariedal. En solkust kvinna med en fluffig liten yorkie-mix ropade glatt åt oss: DET ÄR SOMMAR!!! och sommar var det. Vi svettades lite lätt när den svala morgonluften blev varmare i solens strålar.

Vi satte oss på Donkens uteservering, där i handelsområdets utkant. Vi åt varsin Mighty Mcmuffin och dog av hur god den var. Vi fotade den lilla rackaren, vi pratade om ljudet och konsistensens när vi lät  våra hungriga gap sluka den. Aggressiva måsar flockades kring oss när sista tuggan var i antågande och snabbt drog vi till Willys. In bland alla röda skyltat om extrapris. Bland hyllor med Hot sauce blev vi tilltalade av ännu en kvinna. Hon sa vilken som var godast. Vi log mot na och dök in bland grönsakerna.

Vi hann även ett stopp på Biltema och när vi gick över Mariehemsängarna låg solen het och stark över oss. Svetten rann innanför våra jeans. Hettan slog ut alla färger, som på blekta fotografier tycktes sig träden, himlen, husen och gräset. Minns inte mer av just den dagen. Kanske filmade jag lite till, inne, i det ännu svala hemmet.

På söndagen cyklade jag längs älven på smala vägar bland stora sommarhus och sen på den långa raka övergivna gamla holmsundsvägen, till Anna och hennes kolonistuga i Villnäs. Där badade vi en Pool, där pappor med tatueringar och långa badshorts var med sina illbattingar till ungar, vi blev bjudna på jordgubbar av hennes granna Phia och klappade långhåriga chihuahuor. Vi åt revbenspjäll och cyklade sedan hem ihop, då Anna skulle vattna blommorna i stan.

Sen kommer dagar jag inte minns. Men en drog jag planlöst runt på stan. Efter en kopp kaffe med min syster Agnes på hennes lunch, shoppade jag en skjortklänning. Mogen, luftig och sval var planen. Den kvällen gick jag med Anna-Karin till det parasithärjade Nydalasjön. Vi tog ett kvällsdopp och sen hem för att fort duscha av oss parasiterna.

I min skjortklänning var jag på bildmuseet, svettades i trapporna upp till utställningarna. Satt i mörkret och såg filmerna. i de olika hallarna. Mötte upp Christer. vi var åter på Rost, sen på Rex. Och kl 17 trampade jag mig hem för att lämna kameran till Ragnar.

Igår vakande jag tidigt. Klädde mig i mina träningskläder, mötte Mysan och traskade raskt runt i stadsliden med henne mellan kl 8:00 och kl 10. Sen sprang vi en liten stund. men skogen var het redan då vi kom dit och mest sa vi: sjukt så het, jävlar så varmt, är detta sant så varmt. På vägen hem ringde hon mig från sitt håll. Sa att de skulle åka och bada i Bäcksjön kl 11. Jag följde med. På en fullmatad strand i ett sällskap av några vuxna och massa barn stannade tiden. Smorde ihärdigt in min bara hud mellan dopp i sjöns bruna vatten och låg tyst bländad av solen på rygg.

Kvällen blev bio med Mysan och hennes äldsta son Leif. En film med fluffiga Pekingeser i rosa moln på en fotbollsplan. Bion var sval, ute var luften het. 31 grader hade det blivit. En ser på luften, på ljuset, att det är varmt. I parkerna strosade folk, torget, espladen, uteserveringarna var fulla av folk. Skymningen låg som en orangernas dis över allt. Ljuden dämpades. Jag cyklade hem och såg familjer leka ute på sina gårdar. Jag handlade, tog mig hem, tänkte se ännu en skräckfilm, så som jag gjort några kvällar nu, men förmådda mig inte med otäckheterna denna gång. Somnade snabbt i min säng.

Nu, idag, kommer jag inte göra något. Kl är redan 13. Kanske köper jag iste på Västerbottensmuseet. Sätta mig inne, i deras svala fik. Klädd i min skjortklänning. Vad vet jag.

Miss Jones och Tyra. Bild.

Krukväxter/hot sauce

Hyllan kom upp på väggen. Den fylldes med krukväxter. Jag ägnade timmar åt att vara inne på plantagen och blomsterlandets hemsidor. Såg deras utbud. Började söka på Instagram. Bildsökningar på 70-talshem, de hem med vita väggar och gröna växter i drivor. Lite som vårt vardagsrum på Ålidhem var under det tidiga 80-talet. Kollade vilka växter som kan stå i halvskugga. Fort fylldes hyllan. Monstera, Arabiskt kaffe, garderobsblomma, kaktusar, ampellilja, murgröna. Sa till Johannes att han behövde en krukväxt. Att hans hem, som jag inte sett på så många år, skulle behöva grönska. Nu tyckte jag alla hem behövde grönska. Att en hem utan växter är ett själlöst hem.

Men hyllan blev full, även ytan ovanpå en garderob. Där en liten tanig murgröna från ica, en apsvans från mamma, en ampellilja från Mysan och en kaktus jag köpt på Ikea nu tronar. Inga mer växter fanns det utrymme att planera för. Lite av ett lugn la sig. En stund. Sen började jag tänka på Hot sauce. Vet inte hur det började. Men det har med min efter-jobbet-frukost att göra. Den med stekt fläsk, vita bönor, friterad tortillias, virgin Mary och massa stjälkselleri att göra. Skvätter tabasco över fläsket när det är stekt. Tänkte att där kan jag prova annan sås. Sökte åter på nätet. Fann listor över de bästa, de mest sålda osv. På kvantum köpte jag två såser. En med träkork och en mild kvinna på etiketten. En tabasco-variant i en stor flaska. Igår, två dar efter de senaste inköpet, gick jag in på Duo, en delikatessbutik. Slog till på en med koriander ur deras uppsjö av starka såser. Snart kanske kylen är full av flaskor med hot sauce och min mage lika risig som Tyras.

Miss Jones och Tyra.

Miss Jones opererades. En stor arg blödande knöl hade växt fram ur hennes juver. Den stank. Den rann. Miss Jones var tyst och snäll hos veterinären. De tog blodprov i hennes lilla arm och beslut om operation togs. De opererades bort lite mer, eller rätt mycket mer, juver nedanför togs bort och hon fick ett långt ärr.

Miss Jones läkte, hon lärde sig slicka på hela såret trots kragen. Hon sträckte sin kropp till oanade längder, med sin tunga nådde hon bortom kragens kant och  kom åt att slicka hela såret. Köpte ett fem meter långt plåster. Klippte det i lagoma bitar, ca 15 cm långa, och klistrade över ärret. På ett dygn hade miss Jones slickat bort hela plåstret och då klippte jag nytt och klistrade fast.

Operationssåret läkte och Miss Jones var sig lik. Pigg och hungrig och kelsjuk. Veterinären ringde och berättade att proverna som tagits på det bortopererade juvret visade på cancer. En cancer som spridit sig och att om jag ville så skulle hon skicka remiss till Sundsvall eller Luleå för vidare behandling. Men att det som antagligen är bäst för miss Jones är att hon får leva och må gott tills det att hon blir dålig, till det att cancern kommer åt viktiga organ, och då låta henne somna in.

Såklart grät jag. Satt och kramade miss Jones och tårarna rann ner på hennes lilla huvud och så som katter reagerar när en är i sorg, då ens kropp blir slapp och stilla, så kröp hon nära. En varm plats är en bra plats och en stilla kropp är en varm plats. Miss Jones är härligt ovetandes om sin framtid. Hon kommer med leksaker och ropar efter mat. Precis som hon alltid gjort. Vi sover sked om nätterna och hon luktar som vanligt lite illa ur munnen. Just nu tvättar de sig. Miss Jones sträcker ut sig i min säng. Tyra sitter i fåtöljen. De slickar och slickar. Som de ofta gör efter att de ätit. De fick mat med extra sås idag. Köpte den igår, efter beskedet om cancern tänkte jag att nu ska de få festa varje dag de har kvar. Om det rör sig om veckor, månader eller år vet jag ej.

Tyra har fått tillbaka sin diarré. Även hon har varit hos veterinären, men de fann inget. Prover togs. Även Tyra var duktig. Tyra har sedan veterinärbesöket sovit stora delar i kattväskan. Ibland ligger hon där vaken och ser ut genom nätet. Tyra ska få prova ett foder för känsliga magar. Men jag ser att det är mer än en känslig mage. Hon hoppar och skuttar inte längre. Hon har fått en liten pall intill soffan som hon använder för att ta sig upp. Hon är fortfarande bestämd och väcker mig med en ettrig tass i ansiktet när matskålen varit tom för länge. Hon möter mig alltid i dörren när jag kommer hem. med huvudet på sne ser hon mot mig, sen går hon ofta och bajsar en rejäl stinkbomb. För som sagt hon bajsar ofta och mycket.

Jag hoppas de får finns nu, sida vid sida, den tid de har kvar. Sova tillsammans om dagarna som i en liten kanelbulle av två katter. Sen när det är över och ingen katt möter mig vid dörren längre, så vet jag inte vad jag gör. Miss Jones har varit min tröst i de snart 11 år vi levt ihop. Jag kan sakna hennes varma lilla kropp när jag rest bort.  Sen kommer inte hennes närvaro trösta mig när sorgen över att hon inte finns mer slår till.