Vi skyndar genom skogen, Anna-Karin och jag. Vi pinnar på allt vi kan. Bort, bort. Som att någon/något är oss i hälarna. En stund senare kommer jag inne på ok:s toalett kissa mängder jag inte trodde jag kunde rymma. Strax efter slutar vår kväll, men den började ca kl 17:00. Gick då nerför backarna som leder till Öst på stan för att möta Anna-Karin. Här uppe och på backarna ner blåste det svalkande. Bland de raka gatorna Öst på stan stod vinden stilla och en hetta slog mot mig från husens väggar och gatornas asfalt. Mötte Anna-Karin längs Nygatan. Hon ville förbi sitt hem och byta kläder. Hon var högtidligt klädd i mörk klänning, mörka strumpor och mörka skor. Hon hade hållit i en begravning. Vi lämnade de heta gatorna, kom upp i den friskare luften.
När hon bytt kläder fortsatte vi uppåt, mot Mariehem. Solen sänkte sig och låg i våra ögon. Vi gick in på Burger King. Hon beställde ett mål. Jag bara lite chilicheese. Killen i kassan hade först vänt sig till mig, fast jag stod lite bakom Anna-Karin. Sen förstod han inte min beställning. Han blev nervös. Jag förklarade igen och då tycktes han förstå. Vi satte oss vid ett högt bord på höga pallar och tyckte det var den bästa plats vi dittills suttit på, på Burger King. Vi pratade om killen i kassans skönhet. Anna-Karin sa att han spanat i mig. Jag trodde detsamma. Jag blev mallig, slog mig inombords för bröstet. Vi väntade på vår mat. Anna-Karins kom. Jag väntade vidare. Anna-Karin hade nästan ätit upp när jag kände mig bortglömd. Gick fram för att höra vad som hänt med min beställning, men den vackra unge mannen i kassan såg inte åt mitt håll. Hans fokus låg på kön framför honom. Försökte göra mig synlig. Men om han såg åt sidan, var det åt det håll jag inte stod. D flyttade jag mig dit, gick runt kön, men inte såg han mig för det, inte först iaf. Tillslut fick vi kontakt och han hade glömt min beställning. Fick en gratis dricka. Snopen satte jag mig hos Anna-Karin, berättade om min bortglömda beställning, om hur jag ignorerats, att han inte sett mig. Velat se mig. Drack den cola zero jag fyllt min pappersmugg med.
Vi gick till Icas kafé för en kaffe. Blev flamsiga åt att de sålde något som de kallade för fitnesspåse och sa att det är inte ett smeknamn en vill ha. Vi tog takeaway. Anna-karin en Americano och jag en cappuccino. Vi strosade mot Nydalasjön. Mötte ett gäng män. Vuxna män. Kanske i vår ålder. En lekte med en boll, slängde den i luften. De stirrade. Han med bollen höjde den för att kasta mot oss. Det var ett skämt. Han fångade den i luften. De skrattade. Vi stirrade rakt fram. Vi kom till en brygga, gick ut. Solen sken och några grillade vid stranden. Vi gick tillbaka upp på land och efter ett tag såg vi en stig som ledde in i skogen.
Inne i skogen följde vi ett irrvarv av stigar. Vi kom till en bäck, gick på några plankor, stod vid bäckens mynning och såg en myr bre ut sig och sjön bortom den, mötte en joggare, mötte senare ett joggande par med en lapphund. Vi svängde in på en annan stig, kom till en förgrening och en tillförgrening och så ännu en. Vi irrade oss in, runt. Anna-Karin sa att hon gillar att vara vilse. Jag svarade att det gör jag med. Vi visste inte riktigt hur stor skogen är, men vi visste att den var omgiven av vägar på alla sidor utom den där sjön ligger. Vi kom till ny myrmark. Jag höll koll på mina fötter, hitta torra tuvor, balanserade, ömsom hoppade fram. Anna-Karin stannar till. Först märker jag det inte. Hon säger: där står nån. Jag ser åt det håll hon pekar. Först ser jag inte. Hon pratar tyst, dämpar sin röst. Pekar igen. Då ser jag två ben, de står helt stilla. I ljusblå byxor. Anna-Karin berättar att hon såg hur personen gick och gömde sig. Och nu står han där. Stilla. Bland träden. Vi vänder om. Pratar på om något, låtsas vara obrydda. Jag ser över axeln. Kliver ej längre på tuvorna, hittar ej av det torra, utan sjunker ner i det blöta. Vi lämnar myrmarken. Följer stigarna. Irrvarven av stigar. Vi ser oss över ideligen axeln. Vi pinnar på. Försöker förstå hur långt in vi gått, rör det sig om 20 minuter? 40 minuter? Vi ser en öppning, hoppas att vägen ska vänta i den öppningen. Vägen vi svängde av ifrån. Vi valde en annan stig. Bara en stig som skulle gå rakt ifrån myren. Inte den vi kom på, den som gått längsmed. Anna-Karins säger att nu är det över, nu kan vi andas ut. Jag säger att inte än, vågar inte lita på det. Han kanske hoppar fram här, just innan vi nått fram till vägen. Vi går raskare. Nervöst skrattande. Vi kommer till öppningen. Där träden sett glesare ut. Där vi sett att något öppnare än skogen ligger. Det vi tror är vägen. Det är vägen. En kvinna med en svart stor hund står där. Hon slänger en bajspåse i en soptunna. Hunden ser mot oss. Kvinnan joggar vidare. En dam med en liten hund kommer gående. Vi är i säkerhet.
Vi går på vägen. Pratar om att ta en buss hem. Gå in bland husen på tomtebo och hitta en buss hem. Men vi går till Ok istället. Jag kissar mängde som känns som flera liter. Ett stort och konstant flöde. När jag kissat och vi lämnat ok andas vi ut. Rädslan från skogen känns avlägsen. Overklig. En fantasi som tog oss med storm. Ett frö vi blåst upp. En röd jacka och två byxklädda ben. En som kanske ville vara ifred. En som stod och runkade och vi kom störandes. En som behövde ensamhet för att tänka, en med gråt ner för kinderna och vi kom störandes. En som . . . ja något ofarligt, harmlöst och vi kom störandes. Antagligen.
Vi går längs cykelvägarna. Vi väljer att inte gå längs den cykelväg som går med skogen vi flytt ur. Vi svänger ner mot ålidhem, går över Ålidhöjd, förbi Iksu och hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar