Det är februari och ännu ingen riktig vinter. Någon enstaka kall dag. Aldrig någon klar dag. Bara en fuktig varm dimma över oss som inte släpper igenom någon sol. När snön faller är den tung och blöt och bildar sörja på vägarna.

Och här sitter jag. Ledig en onsdag efter arbetsdar utan sovmorgon och med den stress en morgon och en förmiddag på ett äldreboende kan ge. Ibland ser jag allt framför mig, allt som måste göras, alla som ska hjälpas innan jag går hem. Då rusar pulsen. Ofta kan jag hålla bort de tankarna, ett tag, vara i nuet hos den boende som jag är hos. Men så piper larmtelefonen och jag vet att jag borde vara någon annanstans och just där jag är.

Och idag är jag seg, för så blir det. Lediga dagar finns ingen fart i mig. Då lapar jag té och skjuter upp frukosten. Då är jag tom.