Idil drog till Istanbul i natt. Hon blir där över sommaren och flyttar sen till Örebro i ett år. Sofia och jag drog till hennes hem för att säga hej då. Hon har haft ett rum hos min vän Sven detta år och nu plockades grejer ner, Sofia och jag satt och låg i en soffa, en soffa som såg ut som den som min kompis Tina hade en gång, innan hon sålde allt och flyttade in i en husvagn för att efter den sommaren flytta till Gävle. Idil packade och fixade med en ryggsäck. Vi hade inte riktigt koll på tiden, men strax efter 23 eller något senare kom vi iväg.

Nätterna är ljusa nu och kalla, bara 6°c. Rosa, blå och vita himlar. Marken och husen är i ett lätt dunkel. Träden och gräsen är mörkt gröna. Asfalten blå med rosa stänk. Vi skyndade på lite, Idils ryggsäck på min pakethållare, massa grejer på Sofias cykel, Idil bärande kassar. Sofia bar hatt, det känns viktigt, en grå stetson som hon lät sitta långt bak på huvudet. Så säger Idil, kommer vi hinna, tåget går om tio min. Fanns ingen chans att vi skulle hinna, vi pinnar på fortare, tillslut tar Idil ryggsäcken från min packethållare och hoppar på. Vi trampar genom den öde stan, några utanför en bar, en kvinna som fotar ett taxinummer från en taxi utanför ett hotell. Himlen är galet vacker och jag har andan i halsen.

Har legat sjuk i två dar, snorat mängder, alltid slämmigt klet, i näsan, på överläppen, i gommen nerför halsen, i näsdukar och när näsdukarna tog slut i hårt toapapper. Jag sov också, i nästan två dagar, helt hjälplös kände jag mig, två timmar åt gången lyckades jag hålla mig vaken, såg filmen Bridesmaids under 14 timmar, men många långa sovpauser. Så idag vaknade jag och hade liv i kroppen.

Nu cyklade jag för allt vad jag orkade med Idil och hennes tunga ryggsäck, det gjorde ont någonstans i min kropp, det smakade salt i munnen och jag ville spotta ut slemloskor. Men vi han, genande över järnvägstorget och vägen där bara en öppen blå raggarbil långsamt for fram, rakt på rätt vagn. Vagn nr 18. Sittplatserna. Tåget hade försenad avgång, så Vi tog kort, vi kramades, Idil rökte en cigg, konduktörn sa: ska du med? till Idil och Idil hoppade på. Hon vinkade från ett öppet fönster och vi såg tåget försvinna.

Sofia och jag gick tillbaka över vägen, långt därborta kom den öppna blå raggarbilen tillbaka. Vi gick in på sju-till-nollett för att köpa något att dricka, vi började kolla i en stapel med gamla hyrfilmer som skulle säljas, radion spelade Michael Jacksonlåtar på rad, kanske är det hans dödsdag idag? Sofia plockade på sig filmer som skulle passa för stugan och hennes föräldrar. Jag plockade på mig efter kvinnliga skådisar jag har en soft spot för. Det var Gong Li, Rebell Wilson, Jennifer Aniston, Megan Fox, Nicole Kidman och Carolina Gynning.

När vi kommer ut från kiosken börjar jag bli extatisk. Säger att natten är underbar. Att livet är underbart. När vi cyklar genom stan, längs rådhusesplanaden där några festprissar spelar munspel och en kvinna rastar en Jack russel terrier, säger jag att livet är ju bäst nu, Just NU, jag vill alltid vara 35 och leva för evigt. Sofia säger, det är möjligt, det är du som bestämmer. Det känns bra. Sen far vi hem, det kommer ånga ur våra munnar för att luften är så kall och i sista backen upp på Berghem går vi.

Jag klippte håret kort i maj. Det hade varit tre varma veckor, varmare än vad sommar som kom blev. Jag var nervös, hade vaknat tidigt och börjat tvätta mina fönster, solen kom fram och värmde min rygg. Klockan 8:30 var min klipptid och jag cyklade ner. Satt och svettades och tyckte jag såg så konstig ut med det blöta håret som klipptes av och i det svarta frisörskynket. Svart klär inte mig och i den där spegeln såg jag allt smink jag bar, varje por, så jag började se ner i knät. Frisören klippte och klippte och blev klar. Håret blåstes torrt och jag fick syrligt doftande gegga i. Skynket åkte av och mot den ljusa klänningen jag bar såg allt så bra ut, jag började le, klev ut i förmiddagen, såg min spegelbild i fönstret, drog med handen över den kortklippta nacken, cyklade till mormor, drog hela tiden handen över den kortklippta nacken. Allt kändes så bra och mormor tyckte jag var så fin i håret

Igår limmade jag glitter på tuttarna. Det var precis när jag bestämt mig för att gå i säng. Det blev fint. Vet bara inte var och när det skulle passa att ha. Sen tvättade jag bort det och badrumsgolvet fylldes av ett glittrande damm.

Idag är jag ledig. Idag sov jag länge och tungt. Idag ska jag duscha. Det är planen. Ikväll har Mysan vernissage och den ska jag gå på.

Det är februari och ännu ingen riktig vinter. Någon enstaka kall dag. Aldrig någon klar dag. Bara en fuktig varm dimma över oss som inte släpper igenom någon sol. När snön faller är den tung och blöt och bildar sörja på vägarna.

Och här sitter jag. Ledig en onsdag efter arbetsdar utan sovmorgon och med den stress en morgon och en förmiddag på ett äldreboende kan ge. Ibland ser jag allt framför mig, allt som måste göras, alla som ska hjälpas innan jag går hem. Då rusar pulsen. Ofta kan jag hålla bort de tankarna, ett tag, vara i nuet hos den boende som jag är hos. Men så piper larmtelefonen och jag vet att jag borde vara någon annanstans och just där jag är.

Och idag är jag seg, för så blir det. Lediga dagar finns ingen fart i mig. Då lapar jag té och skjuter upp frukosten. Då är jag tom.