Vid rödljus är jag ingen som skyndar över vägen när det är rött men helt biltomt. Andra gör det, andra hittar luckor och smiter snabbt och smidigt över vägen. Jag står kvar, känner mig lite dum, som inte tar chansen, inte ser luckorna, som väntar pliktskyldigt tills det lyser grönt och är min tur. När jag var i Tel Aviv i början av sommaren märkte jag att alla var som jag, vi stod en drös människor och väntade vid en nästan otrafikerad väg, vi väntade på vår gröna gubbe och när han lös gick vi över. Det hände flera gånger, samma sak, denna pliktskyldighet. Jag kände mig som hemma. Efter några dar, började jag hitta luckor, blev jag en som skynda över, kanske vill jag bara vara annorlunda från min omgivning. Fick en av de gånger jag skyndade över höra att det var böter att gå mot rödgubbe, att det var därför folk så duktigt väntade på grönt.

Den här bilden, den fanns i filmlexikonet jag hade som favoritbok som barn. Bläddrade igenom det varje dag, drömde om personerna på bilderna. Dorothy Malone lät som ett riktigt filmstjärnenamn och hur hon satt där med cigaretten och den där minen som har lite av ett leende över sig och orden under, Dorothy Malone i Douglas Sirks Svarta Änglar, det var fantasieggande för mitt nio-tioåriga jag.

snö

jag drömde om snö, om tung blöt nysnö, just när lappvantarna slutat falla. JAg stressade fram genom snön i drömmen, det var en hemsk dröm, allt utom snön var hemskt. När jag vaknade längtade jag lite till mars då kvällarna blivit ljusare och snön och kylan ännu finns kvar.

Denna sommar har apatin var större än vanligt. Skulle vara några dagar i Docksta, i mormors stuga med henne. Blev kvar, varje dag stapplade jag genom hallonsnåren nerför branten till havet, låg där på bryggan, läste, doppade mig när det blev för varmt, stapplade ibland upp och drack kaffe, diskade,lagade mat eller cyklade in till byn och gjorde ärenden. Blåste det för mycket blev jag kvar på trädäcket runt stugan, i lä i solen. Fick färg pga min apati. Mer bränna än jag någonsin haft, vilket inte betyder mycket. Lätt gul i ton. En lätt bränna som täcker det som av blekheten blottas. Blev överpepp och manisk i mitt solande, ville se om jag kunde bli mer brun, dagarnas soltimmar blev allt viktigare och resultatet försökte jag se varje kväll i spegeln i mitt rum. Hur pass mycket blekare rumpa och bröst var mot resten av huden. Låren och ryggen fick mest färg och varje gång jag cyklade på grusvägarna genom skogen och åkrarna mot byn blev jag lycklig av att se ner på de sommriga låren. Nu är jag i stan och luften är kall och solen kommer bara glimtvis, snabbt falnar min tunna bränna.