Jag och min kompis Mysan gav oss ut på en cykelutflykt. Vi trodde det skulle vara kring en mil dit vi skulle, redan lite hungriga började vi trampa mot vårt mål. Vi verkade aldrig komma fram, det var längre än vi trodde, 9 km längre. Så när vi trampade där och kämpade med hoppet och hungern började jag tänka på min skolkamrat Lars. Han och jag gick i samma klass från 6:an till 9:an. Han var en vältränad kille som såg ut som en ung man redan som tolvåring. Tror han sedan började friidrottsgymnasiet, men jag är inte säker. Han sa iaf en gång under vårat högstadium att när man pressat sin kropp så mycket att den kräks så orkar man pressa den lika mycket till. Jag har tagit det som en sanning, enda sedan den gången ,för ca 20 år sen, han sa det, tänkt när jag varit helt slut och undrat hur jag ska orka, att jag har inte kräkts än så därför finns mina krafter kvar, därför orkar jag mer än dit jag hunnit. Och under denna cykeltur började jag tänka det Lars sagt, att det nog inte alls är sant, att jag låtit en vältränad tonårings ord vara lag i så många år utan att någonsin tänkt kritiskt kring det.

Det är ledig dag efter arbetshelg. Då brukar jag vara trött. Utan hopp så trött. Bli modfälld och låg och gnällig. Solen skiner och det är magiskt och jag har bara bilder av mig själv att lägga upp. Så är det för att jag är lat och för att jag vill göra ett inlägg och en bild brukar piffa upp och göra saker och ting mer lockande och därför dammas photo booth av och bilder tas. Har saknat Photo Booth. I den blir man snygg. Men jag vill inte ha en blogg längre med en massa bilder av mig, dessa ska bli ett rart undantag. Hoppas jag. Min blogg är enbart självcentrerad, den skulle må gott av färre bilder av mig och mer på katterna och grönskande buskage eller dammiga bord eller nåt.

sig likt

Allt är sig likt. Samma gardin. Samma siameser. Samma militärskjortor jag sover och lökar runt i hemma. Äter mycket sött. Äter fortfarande för mycket kött. Största skillnaden är att jag har kort hår. Blir som vanligt extra trött inför och under arbetshelg och som alltid börjar jag tycka synd om mig själv. Jag tröstshoppar filmer och böcker och får lite ångest över och längtan efter det jag köpt. Idag beställde jag två biografier, en om Ava Gardner och en av och om Diana Vreeland. Är som att biografier rinner ner i mig, utan motstånd. Andra böcker får jag kämpa med, de kan vara så bra att jag blir okoncentrerad, att jag trummar med händerna och vill skrika, ja, då tar det tid att läsa, eller så är de trista och jag bara driver bort i tanken, till annat och måste läsa om. Det är mina två tidsödande läslägen. Men biografier, de matar jag i mig utan problem. Nu ska jag sova för imorgon är helgens sista arbetspass och det börjar 06:45.

tillbaka

Saknar att skriva här. Slutade för att livet var toppen och händelserikt. SLutade för att jag inte fattade tekniken (och gör det inte nu heller). Här hamnade allt jag skrev, helt hämningslöst utan censur. Så mycket dravel, sådant jag rodnar när jag läser igen. Och mycket bra. Faktiskt bland det bästa jag åstadkommit rent kreativt. Små nonsens stycken jag är mäkta nöjd med. Kanske får jag ingår bloggen igen, det vore skoj.