Såg en film, den hette Il Giardino dei Finzi Contini, den var bra. För det var en stor trägård med ett palats i. Den låg i en stad men trädgården var så stor att det såg ut som landsbygd. Där bodde en rik judisk familj med två vemodiga barn, en son och en dotter. Nu var de nästan tjugu år eller mer, deras vänner cyklade dit och spelade tennis och en stor fläckig hund höll dem sällskap. Det var sommar och år 1938. Utanför hotade fascism och nazism och olycklig kärlek. Det är fint med filmer med cyklar i och rika olyckliga människor. Det är också fint med regn och tunna tenniskläder som blir blöta av regnet och visar hud och kropp. Särskilt fint är det med den där jätteträdgården och hunden och sommaridyllen och kriget som hotar, som de inte vet om, men alla vi som ser filmen vet.