Så såg jag tillslut sista delen av Sergei Bondarchuks Kring och fred. Hur lång tid har det tagit, kanske ett år eller mer, men den är bland det vackraste jag sett.

Såg ut genom stora fönster, det var grått där ute, det regnade, spretiga lövlösa grenar på mörka träd, tunn is över en liten dam, folk som kom och gick. Jag fick den här känslan av dagen där ute, den känsla som denna Bruegel-målning ger.

Vintern har varit nära nu ett tag, solen slutade värma och bjöd på iskyla under sina dagar och molnen legat blöta och varmare över oss andra dar. Så kom isiga kristaller i luften, och la sig vitt och tunt och gnistrande över vägar. Och igår kom snön, blöt och tung från en gråvit kvällshimmel. Idag kan snön mycket väl töa och regna bort, idag ser det grått ut.

Efter mitt arbete i söndags gick jag förbi min syster Agnes arbete. Hon jobbar i en kiosk och där hängde jag med henne i kanske en halvtimma. Man kan köpa en förpackning lakritspipor där och lakritspipor är bland mina bästa godisarna. Det kom kunder, de flesta köper snus eller spelar på hästar, men när jag var där hämtade de ut sina vinster, och folk mellan 20-30 år köper bingolotter, det förvånade mig.

"How Little We Know" - To Have and Have Not (1944)

Tycker de är skitsnygga ihop. Imorgon kanske jag googlar och tar reda på om de var lyckliga tillsammans. Constance Bennett och Gilbert Roland.

Såg en film till. Imorse. Den hette Libeled Lady. Den var bra för att de pratade så där rappt som de gör i amerikanska 30-tals filmer, sen hade bilderna och kläderna och huden ett visst lyxigt svartvitt skimmer. Jag gillar också allt med Myrna Loy och william powell, de ihop är bra grejer. Men handlingen , den var nog hemsk, för det hela gick ut på att två män manipulerade två kvinnor för att få det de ville ha. Det ljögs och spelades och de två damerna fick gott försöka hänga med, extra synd var det om Jean Harlows karaktär, hon hade det tufft. Nåja, det hela är en komedi och det slutar typ gott.

Såg en film, den hette Il Giardino dei Finzi Contini, den var bra. För det var en stor trägård med ett palats i. Den låg i en stad men trädgården var så stor att det såg ut som landsbygd. Där bodde en rik judisk familj med två vemodiga barn, en son och en dotter. Nu var de nästan tjugu år eller mer, deras vänner cyklade dit och spelade tennis och en stor fläckig hund höll dem sällskap. Det var sommar och år 1938. Utanför hotade fascism och nazism och olycklig kärlek. Det är fint med filmer med cyklar i och rika olyckliga människor. Det är också fint med regn och tunna tenniskläder som blir blöta av regnet och visar hud och kropp. Särskilt fint är det med den där jätteträdgården och hunden och sommaridyllen och kriget som hotar, som de inte vet om, men alla vi som ser filmen vet.

pengarna är slut. På fredag kommer nya. Det är alltså bara onsdag och torsdag som detta toapapper ska räcka. Det kommer att gå bra.

En kokbok från 1979 specialiserad på hamburgare. Den skrattade jag och mamma åt idag.

I söndags tog Mysan och jag en promenad. Vi cyklade till Nydalasjön och gick runt den. På badplatsen satt folk i höstsolen på bänkar, längre bort, efter de små stugorna, grillade andra. Det joggades och promenerades runt oss. Vi såg en glänta som gnistrade av frost. Vi såg ner i sjöns vatten som tycktes ovanligt klart. Så hade vi gått runt och kommit till våra cyklar.

The Flirtations - Nothing But A Heartache

Det är kallt idag. Solen sken och vi frös. Det var först Kattis och jag, vi försökte hitta någonstans att fika, men fiken i stan var knökfulla så klart för så är lördagarna. Vi bestämde oss för att dra till västerslätt och Ullas kondis. Vi skildes åt för att hämta våra cyklar och då någon gång slöt Cecilia upp. Vi tre trampade i väg. Vi fikade och var glada, det kändes som klassiskt lördagshäng, kondis och vänner och kaffe och bakelser. Så var det på 50-talet, så är det nu. När vi for hemåt hade Kattis en fryspizza på pakethållaren, Cecilia och jag ölkorv i våra väskor, grejer vi köpt på Ican vägg i vägg med kondiset. Vi cyklade långsamt, i bredd, över pölar som frusit så det knastrade när isen knäcktes. En dyster svart luftballong svävade över oss, men den orkade jag inte fota.

Igår var jag på fest. Det var först mingel och jag minglade för det var lätt att mingla när man varit med i en film och skrivit manus och så. Jag tror jag minglade sönder ryggen för den började göra ont. Jätte ont. Och tillslut slutade jag mingla och började bara prata om min onda rygg och börjar man prata om sin onda rygg dödar man festen för sig själv och de som lyssnar så jag gick hem.

Igår kväll satt rasmus, frida och jag i en jury. Idag så tillkännagavs vinnaren. Efter det traskade Frida och jag iväg i regnet, vi åt på ett fik, fortsatte upp till den teater Frida jobbar på, där fick vi bli lite varma, dricka kaffe och se en barnföreställning, när den var klar och vi kissat hade det slutat regna. Då gick vi i skogen med Fridas mammas hundar, vi fick hoppa runt lerpölar och gytjegropar, sen gå på steniga stigar bland tallar, jag blev kall om näsan och vi träffade unga orienterare och en försökte vi hjälpa komma rätt. Nu sitter jag hemma, ska äta mat, försöker få till vågor i håret till filmfestivalens avslutningsfest.

Det här är Frida. Här ser hon ut som en stumfilmstjärna. Eller som Karen Blixen. Hur som helst ser hon speciell ut på denna bild. Den är från ikväll, vi gick hem, med våra cyklar, vi satte oss inte på dem förrän vi kom på att vi ville ha godis.

Big Noise from Winnetka

Det här och det här och det här och det här och det här har hänt. När det sista var klart i måndags morgon kom aptiten tillbaka. Vi firade med hamburgare som inte var så goda som vi hoppats.