Lite förvirrad över om jag fortfarande var sjuk. Tuggade i mig rågbröd och ost. Svepte en kanna te. Kände inget illamående, ingen mage som kämpade emot, ingen värk.
Kokade spenatsoppa.
Tog en dusch. En dust av något surt nådde mig. Lyfte min arm till näsan, luktade på den, luktade vidare, förde min näsa upp för armen, mot axeln. Det var min rena nytvättade hud som gav i från sig den unket syrliga lukten.
Åt resterna av chipsen. Drack upp den avslagna colan.
Gick ut i skymningen. Kl 16:15.
Frosten klädde ännu allt. Det blev överväldigande mjukt blåvitt mot ögonen, från alla håll. Mer lila för varje steg. Bakom träd såg jag en rosa sol sänka sig.
Mötte E D. Vi bytte några ord. Han skulle ha spelning med sitt band på verket på kvällen. Vi skildes åt.
Jag gick vidare.
Trots 14 minusgrader lät stegen inte hårda mot snön. Knarret uteblev. Inget träd ingen vägg knäppte till. De minimala iskristallerna som klätt in allt förändrade ljudet av kylan. Mjukade upp. Dämpade.
På Mingus köpte jag två böcker av Raymond Chandler - Mord, min älskling och Långt farväl. Köpte Den unge Werthers lidande av J. W Goethe.
Gick hem via Coop. Balsam schampo smör.
Kokade två ägg. Skalade dom. Äggen luktade ÄGG. Slog upp i min näsa. Fick mig att rygga tillbaka. Tog ut förpackningen. Kollade bäst-före-datumet. 24 feb.
Åt två skålar med spenatsoppa och de kokta äggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar