En fredag i februari.

 Lite förvirrad över om jag fortfarande var sjuk. Tuggade i mig rågbröd och ost. Svepte en kanna te. Kände inget illamående, ingen mage som kämpade emot, ingen värk. 

Kokade spenatsoppa. 

Tog en dusch. En dust av något surt nådde mig. Lyfte min arm till näsan, luktade på den, luktade vidare, förde min näsa upp för armen, mot axeln. Det var min rena nytvättade hud som gav i från sig den unket syrliga lukten. 

Åt resterna av chipsen. Drack  upp den avslagna colan.

Gick ut i skymningen. Kl 16:15.

Frosten klädde ännu allt. Det blev överväldigande mjukt blåvitt mot ögonen, från alla håll. Mer lila för varje steg. Bakom träd såg jag en rosa sol sänka sig. 

Mötte E D. Vi bytte några ord. Han skulle ha spelning med sitt band på verket på kvällen. Vi skildes åt. 

Jag gick vidare. 

Trots 14 minusgrader lät stegen inte hårda mot snön. Knarret uteblev. Inget träd ingen vägg knäppte till. De minimala iskristallerna som klätt in allt förändrade ljudet av kylan. Mjukade upp. Dämpade. 

På Mingus köpte jag två böcker av Raymond Chandler - Mord, min älskling och Långt farväl. Köpte Den unge Werthers lidande av J. W Goethe. 

Gick hem via Coop. Balsam schampo smör. 

Kokade två ägg. Skalade dom. Äggen luktade ÄGG. Slog upp i min näsa. Fick mig att rygga tillbaka. Tog ut förpackningen. Kollade bäst-före-datumet. 24 feb. 

Åt två skålar med spenatsoppa och de kokta äggen. 

Magsjukan.

 Magen var konstig. Den tog energi. Bultade och ömmade och svällde. Inte som en ballong. Utan jäste till kompakt stenhård massa. 

Pga sista arbetsnattens rika och närgångna kontakt med äldres magsjuka kroppsvätskor ställde jag in min kväll, vilket var att besöka Signe på sjukhuset där hon opererats, bio med Linda och möta Sofia vid tåget just innan midnatt.

La mig. Vaknade darrande frusen in till benet och kopplade först inte att det var feber. Vinglade upp. Tog Alvedon. Vinglade tillbaka in under två täcken. Somnade om.

På morgonen läste jag meddelande från S att hon slutat blöda och får åka hem. Ringde mamma och bad med svag röst om cola med socker, chips och nyponsoppa. Skrev några meddelande med Å som också låg nyopererad på sjukhus. Tog Alvedon.

Slukades av sömnen. När jag vaknade var nattskjortan drypande blöt av svett och det hade blivit mörkt och jag längtade efter Colan mamma skulle komma med. 

I en timme längtade jag rastlöst muntorrt efter colan. Så plingade det på dörren och jag slet åt mig påsen och korkade upp. 

Kvällen gick. Alvedon, banan, cola, chips, rågbröd, Alvedon, cola, banan, chips, cola, rågbröd.

Såg båda Rosa pantern-filmerna med Steve Martin som Clouseau. 

Gick ut på balkongen. Kylan är fuktig och dimman hade landat på grenar, stammar, lyktstolpar, husväggar, bilar, blivit till kristaller som klätt allt i ett frostigt ludd. Tänkte att det inte finns något vackrare än kyla och snö.