Fyllde på min mugg med vatten, såg ut genom fönstren, den låga solen färgade björkarnas kala grenar rostigt vinröda. Stod så och såg ut. Klockan var nästan 6, arbetsnatten snart slut. Såg hur bruna torra löv steg mot himlen. Upp upp och iväg, hit och dit, nån sjönk och steg sedan åter. Som ett bakvänt fall. En stegring. Massvis med stegringar. Dessa knastertorra flarn som vindarna fick att lämna marken. En mark de legat tryckt mot under snön i månader, sedan blöta i allt smältvatten. Nu torkade och flygdugliga.
Hade medvind hem. Blåstes fram. Nån gång virvlade vinden runt mig, min jacka lyftes, spändes ut, mina armar reste sig.
Sista biten, när jag svängt in på Klintvägen, kom blåsten med sand och grus mot mig, ett korn letade sig in bakom solglasögonen och fick mig att kisa och kisa och blinka och blinka och så knastret i munnen, allt pudertorrt dam som hittat in och landat på tänder, fastnat mot insidan av kinden.
Hemma kände jag hur även utsidan av kinden var kornig, små små små sandkorn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar