Söderhamn.

 Säljer möbler på Marketplace. Det är ju roddigt. Få ihop alla frågor, ALLA DESSA FRÅGOR. Eller påståenden om att de ska köpa och så försvinner dom. 

Men jag gör plats för en soffa. En normcore soffa. Den vanligaste soffan från IKEA. Den vill jag ha. Nån dröm om luft och utrymme och normalitet. 

Också en dröm om att vara en tjej med en soffa. En kvinna med en soffa. En endaste soffa. Som hon inte bryr sig om. Som inte betyder något, för hon är kreativ och sitter på bara golv med sina målningar eller sin dator eller något. Hon byter soffa vid flyttar. Nu blev det denna i var och vartannat hem stående soffan (och i varje hemnetannons) även i hennes hem. Och över denna genomgripande normcoren, detta basic möbelval, ska min personlighet stråla obarmhärtigt. Nä, ljuvt men farligt. Lockande. 

Så jag säljer saker. Säljer möbler och väljer en vanlig soffa för att bli en som ser ut att inte bry sig. Och för att jag inte ska drunkna bland en massa fåtöljer, mattor och sittpuffar. Give me en chans att skina. 

Spender spending pengarna.

 Köper saker. Nästan helt omärkbart för mig själv. Lyckas typ med självbedrägeriet att jag håller igen. 

Saker jag köpt/beställt:

Påslakan set 2 st röda

Överkast

Kuddfodral 2st.

Biljett till livespelning

Biljett till Den dåliga filmfestivalen

Bok - Kate Moss by Mario Testino

Bok- Through her lens - Eva Sereny

Bok - Down the drain - Julia Fox

Bok - All Fours - Miranda July

Film - Desire - med Marlene Dietrich och Gary Cooper

Film - Les Vampires - Stumfilmsserie 1910-tal

Film - When a Stranger Calls - skräck med Carol Kane från 1979.

Film - Love Lies Bleeding - Noir från 2024

Film - Sea of love - Ellen Barkin och Al Pacino 1989

Film - Double Indemnity - Billy Wilder 1944

Film - Witness for the Prosecution - Billy Wilder, Elsa Lanchester, Marlene Dietrich 1957

Vägglampa Nymåne Ikea

Plåthylla Hyllis Ikea

Skrivbordslampa Forså Ikea

Och säkert en massa saker till om jag tänker efter, men det vill jag inte göra. Vill verkligen inte. 

Dom röda påslakanen.

Drömmer mardrömmar. Två nätter i rad har jag vaknat rädd, somnat om och åter vaknat rädd. Minns inte drömmarna, minns bara svetten och skräcken och stunderna av att ta in det nu jag vaknat till. Att inse att ingen fara råder. 

Har så fina nya påslakan. Röda, som hallon. Illig hallon. Lysande hallon. Filmiskt och romantiskt. Som att Jean Paul Belmondo skulle sova där med mig och att han skulle vara smärtsamt betagen av mig. Och jag lika smärtsamt betagen av honom. Rosigt gråtande hett. Ödesmättat glatt. 

Men under dom sover jag oroligt. Skräcken som kryper sig på. Vill inte att det ska vara lakanens fel, vill inte byta bort det röda mot harmoniskt lugn. 

Och mina dagar mellan är så glada, så fulla av liv och lust. En iver som tryckte på, pushat mig fram. 

AW på Lampray, syskonbarn på stan och sunkig asiatisk buffé, åter till AW:n och sen få med sig folk rusiga till en vernissage och inte få plats och stå tryckta i kylan och se in, se och höra ljud av en performance bakom immiga fönster. Stå där i grupp utanför, upplysta av ljuset från inne. Ge upp efter en stund, se den delen av utställningen som var i den andra byggnaden, köpa den sista ölen, mingla runt och försöka förstå och känna inför konsten och tro att natten är sen när en promenerar hemåt med vännen Anna B men inse att den är strax före 23. 

Att nästa dag möta Signe, ta bussen till Avion, provsitta alla soffor på Ikea, dricka espresso och ta bussen hem och säga om och om igen vad roligt det var. 

Och nätterna som följs fylls av mardrömmar. 

Morgonvindarna.

Fyllde på min mugg med vatten, såg ut genom fönstren,  den låga solen färgade björkarnas kala grenar rostigt vinröda. Stod så och såg ut. Klockan var nästan 6, arbetsnatten snart slut. Såg hur bruna torra löv steg mot himlen. Upp upp och iväg, hit och dit, nån sjönk och steg sedan åter. Som ett bakvänt fall. En stegring. Massvis med stegringar. Dessa knastertorra flarn som vindarna fick att lämna marken. En mark de legat tryckt mot under snön i månader, sedan blöta i allt smältvatten. Nu torkade och flygdugliga.

Hade medvind hem. Blåstes fram. Nån gång virvlade vinden runt mig, min jacka lyftes, spändes ut, mina armar reste sig.

Sista biten, när jag svängt in på Klintvägen, kom blåsten med sand och grus mot mig, ett korn letade sig in bakom solglasögonen och fick mig att kisa och kisa och blinka och blinka och så knastret i munnen, allt pudertorrt dam som hittat in och landat på tänder, fastnat mot insidan av kinden. 

Hemma kände jag hur även utsidan av kinden var kornig, små små små sandkorn. 

Från våren 2024.

Blev bara smalare och smalare under ett års tid. Hösten 2023 och våren 2024. En rastlöshet drev på, gjorde maten svårtuggad och svårsväljd. Min bröstkorg blev revben under hud och runda tydliga klumpar till bröst som stod rakt ut. BANG! BANG! Likt ett utvik 1996.

Så dumt det såg ut. 

Började lägga på mig i höstas. Så hungrig och sugen mest hela tiden. Julen på det, då kroppen fick segt socker och sockersuget kom åter. Ville äta allt mest hela tiden. Oregerliga cravings tog mig i besittning. 

Men den aptitdödande rastlösheten är åter. Snart ser jag lika dum ut som förra våren. 

Svindlande höjder.

 Blir uppe på nätterna, läser eller ser film eller en natt satt jag bara liksom hungrig på nuets intryck. Satt och såg. Såg lampsken, löv och blad på krukväxter, böcker och tidningar på rad och i högar, mattors struktur och möbeltygers lyster.  Kunde inte se mig mätt, ville inte sluta gluggarna. 

Igår valde jag att sitta i en fåtölj att läsa, ville inte somna ifrån Svindlande höjder, ville sluka det sista.

Slukar ord och bokstäver mycket långsamt, de är liksom aldrig helt på rad, måste hitta dom och sätta dom i rätt ordning. Det tar tid. 

Igår, i natt, alltså på detta dygn, så slukades jag i min långsamma fart av Svindlande höjders sista kapitel. Min strupe slöt sig, klämde åt, krävde gråt efter all grymhet som pågått boken igenom. Så många sidor av orätter och offer som blir förövare. När värme och kärlek dök upp mellan två, när två valde en annan väg, blev jag inte rörd, utan ledsen, kände sorg, som att något brast. 

La mig uppriven. Trodde inte att sömnen skulle ta mig, men det gjorde den, vaknade med ett ryck kl 11. Drogs upp ur mörkret. Lite av sorgen fanns kvar. Lite av sorgen finns kvar. 

Dricker te, skjuter på ätandet. Läser nytt.