Födelsedagen.

 Jag fyllde år. Jobbade natten mot. La ut ett klipp med Vivien Leigh från Narrskeppet jag spelat in från tv:n med mobilen på rec hållen framför skärmen veckor innan, laddat för att läggas ut denna dag. I klippet säger Vivien: It's my birthday. Nån svarar: It is really your birthday? Vivien fortsätter: forty - six. Me, forty -six. Forty-six. Inga större reaktion fick jag på klippet. Sa till min kollega Pirjo att jag fyllde år. Hon sa grattis åren går fort. 

Efter arbetet gick jag till Coop östra. Hade bestämt att unna mig något gott, visste bara inte vad. Efter ett trött irrande i butiken köpte jag Ben & Jerrys Chochlaty love a-fair. Åt hela paketet. Mådde illa medan jag tvingade i mig de sista skedarna av glassen.

Somnade uppsvälld med magknip framför King Vidors The Crowd. Vaknade ca kl 16. Hade missat samtal från pappa. Ringde upp. Pratade i ca 1 timme med honom. Han förklarade hur viktigt det är med bra musik i en film. Fick några grattis på sms, i messenger, på insta. Åt middag. Varma mackor och linsgryta. Köpte filmer på nätet som födelsedagspresent till mig själv. The last command av Josef von Sterberg. Sunrise av G W Pabst.  Såg klart King Vidors The Crowd. Gick till arbetet. Jobbade. Kl blev 00 och min födelsedag var över. 

Kittens/Megalopolis.

 Borde jag se Megalopolis. För att den är så sågad och utskrattad och är den film Francis Ford Coppola drömt om att göra i 40 år. Hur han sålt vingårdar och fastigheter för att förverkliga den och att den blev ett skämt. 

Ska jag se Megalopolis för att inspireras, för att stå på mig, låta min film vara min vision, hur dålig än andra tycker att den är. 

Eller ska jag se Megalopolis för att släppa, gå vidare, ge upp, låta Kittens bli formad av andra som vill något annat än jag, som vill ta bort det jag vill ha kvar, det jag ser värde i.

Att det skulle kännas så snurrigt att tycka om sin film. Så oväntat.

Snöstorm.

 Fick en längtan efter snöstorm och att masa sig ut och streta sig fram och in på ett kafé. Det blå ljuset. Snön en måste skaka av sig i entrén. Fukten som tränger sig på. Värmen där inne, inne på kaféet. Beställa en paj, en semla, en gomklibbig chai. Se snön mot fönstret, se andra streta på i vinden med snösmisket mot ansiktet på gatan utanför. Kanske ha med sig en bok. Kanske sitta och försöka vara chill med att inte göra annat än se på folk och trycka sin bulle.  Dra på sig fuktiga ytterkläder, svära när viden fångar en och får en att tappa andan just när en lämnat värmen och kaffet och lukten från alla andras fuktiga vinterkläder. 

Men det är ingen snöstorm nu. Det är ingen snö. Det är vackra oktoberdar.

Kittens.

 Jag är nöjd med Kittens. Filmen jag spelade in i somras. På riktigt nöjd. Jag ser den film jag ville göra plus lite till, att något mer tillkommit, det blev bättre än vad jag hoppats på, bättre än vad jag trodde.

Men den feedback jag får är tveksam. Den mesta feedbacken är tveksam. En mosade filmen med självklarhet. Och jag vet inte längre om min röst är att lita på. Om min vision är en vision att försöka uppnå. Jag ser småfil. En annan ser stora släggan. Och så finns de artiga rösterna eller den som ville se en annan film, en film jag aldrig försökt spela in eller göra. 

7/10.

 På årsdagen av Hamas terrorattack mot Israel och den brutalt skoningslöst blodiga upptrappning av Israels förtryck mot palestinier som sedan tog vid skriver jag om mat och dryck och sånt som är trevligt. Och med denna mening fick jag död och terror att handla om mig. 

Har inte orden, inte den intellektuella spännvidden att skriva om det som sker. Om att vi har en regering som säger att Israel har rätt att försvara sig trots att de sett hur försvaret ser ut, hur brutalt det drar fram, trots att FN motsätter sig det. FN viftas bort. FN som är på plats. Och alla andra som är på plats viftas bort. Och Israel får fortsätta "försvara" sig. 

Olika ställen för mat och dryck.

 Vi sa att vi skulle äta frukost ihop efter vår sista natt. Den kan ev bli vår sista på väldigt länge då Jonna byter schema. Vi pratade under nätterna som ledde upp till den sista natten om var vi skulle äta. Hotell. Espresso House. Men det blev Donken. Donken kändes så rätt. Långt från nyttiga fröer och morgonrush. Vi satte oss i Jonnas bil, solen låg lågt och frosten smälte sakta bort. Vi gled genom rondeller och längs vägar, upp på en höjd och nedanför låg slätter vi snart åkte igenom.

Vi kom till Kronoparken. En öde parkering och en man i illgult med reflexerkläder satt och åt inne på Donken. Vi beställde vid automaterna. Jag tog en Mighty Mcmuffin och en vaniljhavrelatte. När det var uppätet beställde jag en munk som var kall inuti, men var på så gott humör att jag inte blev irriterad. Minns inte Jonnas beställning, inte annat än att hon även beställt en paj och att den tog tid. Solen hittade in, långa skuggor, stilla och ro. Vi var trots vår omväg och vår måltid tidigare hemma än när vi går och nu hade vi ätit och var redo för sängen.

På fredags kvällen tog jag bussen till Tomtebo och DK. Vi beställde burgare från Kuben via nätet och så gav vi oss i väg i hens lilla bil. Vi rundade Tomtebo på utsidan, körde in där det byggs nytt och bland bråte och grus och en slätt där maskiner rullat fram stod en liten barack med en kö utanför. Så stod vi där i kylan och kvällen och det lyste från husen som blivit klara från lägenheter som tycktes tomma, gatlysen sken på en gata utan byggnader. Himlen var mörk och jag sa att det känns som en Fellinifilm, denna plats, att en förförisk mjölkreklam skulle slås upp eller Marcello bränna fram i sin lilla sportbil till sin flickvän som bara vill dö för att hon saknar honom så, eller att han åker med sin sorgsna älskarinna i hennes stora bil med en upplockad prostituerad för att pigga upp sexakten genom att ha sex i slummen. Vi fick våra burgare och åkte tillbaka till DK. 

Jag åt så fort att jag efteråt frågade om burgaren var god. DK sa att den var det, att den var bättre än de vi tryckt på megazone i våras. Jag hade ett svagt minne av att brödet på den burgare jag just ätit varit bra, visst var den det frågade jag. Vi såg Petra von Kants bittra tårar. 

Hade inga planer för lördagen. Tänkte fråga Knutte om han ville se Megalopolis men lät bli. Knutte ringde och frågade om vi skulle ta en drink och jag tänkte att det är något annat än vad jag brukar göra så jag sa ja. Vi gick till Facit. Facit var mjukt och grått och inbäddat. Grönt sken från lampor i taket, men vi satte oss i ett bås där vi fick ljus från ett orange litet klot på bordet. Vi såg över lokalen och ner på torget genom stora fönster och vi bläddrade i cocktailmenyn med skoltema. Vi beställde och drack och var inte så imponerade och gick vidare. Hamnade i källaren på Rex. Öl var temat och personalen nördiga och trevliga och mjuka. In bland valv av tegel och slog oss ner. Var nöjd av stunden, av att vara där bland andra, dricka nån öl jag inte förstod, prata med Knutte. Innan kl 22:30 var jag hemma.